Kubas nya vänner

”Stor risk att Kuba tappar sin retrostil.” Det värsta Castrokramandet har dött ut, men aningslösheten och det romantiska skimret kring Kubas kommunistiska kitsch lever kvar. Inte minst i resebranschen.

Jag önskar att alla som någonsin köpt en Che Guevara t-shirt fick träffa Jorge Luis García Pérez för en pratstund. Han kommer att sköta det mesta av snacket. Han pratar snabbt, rakt på sak, han tvekar inte. Först är det svårt att ta till sig vidden i det han säger. Efter en timmes intervju är det först senare, när jag lyssnar på inspelningen igen som innebörden i det han sagt verkligen sjunker in.

Om fängelsetiden — 17 år i kubanskt fängelse. Om att vakna hungrig, gå och lägga sig hungrig. Om att tvingas dra ut kindtänder med ståltråd och dricka bensin för att ta död på amöbor, i brist på sjukvård. Om tortyren.

Om att leva i ett land där långt hår, designerkläder, att prata för högt på gatan, homosexualitet, att äta mer mat än vad man borde är sådant som rapporteras av det lokala övervakningskontoret.

De riktiga Castrokramarna har blivit allt färre i Sverige. De allra flesta erkänner nu att Kuba är en diktatur. Men på något märkligt sätt lever det romantiska skimret kvar. Che-tröjorna bärs fortfarande. Allmän sjukvård och utbildning lyfts fortfarande fram utan någon kommentar om att förtrycket är lika allmänt. På senare tid är det miljörörelsen som börjat se Kuba som en förebild.

Gerillaodlingsentusiasterna pekar gärna på bakgårdsodlingarna i Havanna som ett mönster för framtiden, inte som den fattigdomens realitet de är. Ny-malthusianerna ser i Världsnaturfondens statistik över länders ekologiska fotavtryck där Kuba rankas lågt ett tecken på välstånd, när det i själva verket är motsatsen.

Resebranschen tycks stå för en särskild sorts aningslöshet. ”Säga vad man vill om regimen, om åsiktsförtryck, fattigdom och statsplanerad ekonomi, det Fidel har lyckats med är sjukvård och utbildning till nästan alla”, skriver resemagasinet Vagabond i sin landguide.

Apollo förmår inte titta bakom den glättiga ytan: ”På Kuba lever man nämligen livet i takt till salsa- och rumbarytmer och det är alltid nära till ett skratt.”

Kommunismens kitschiga charm ska paradoxalt nog säljas till vilket pris som helst. Några rekommenderar en resa inom en snar framtid. Risken finns ju att demokratiska reformer är på väg.

”Nu närmar det sig sista chansen att uppleva det gamla Kuba. Kuba bjuder på fantastiska stränder, landets historiska sevärdheter spänner från slaveri till revolution, fantastiska amerikanska bilar från 50-talet, kubanska rytmer, mat och kultur. Upplev det klassiska Kuba med oss innan det är för sent!” skriver företaget Kenzan tours.

Go before it’s too late brukade vara resebyrån Kilroy travels slogan. I fallet Kuba får den en speciell innebörd.

”Nu när Fidel Castro har avgått och lämnat över makten till sin mer liberala bror är det ingen som vet hur Kuba kommer att se ut om 20-30 år. Förhållandet mellan USA och Kuba kanske förbättras och genom västvärldens intåg så finns det en stor risk att Kuba tappar sin retrostil.”

När Jorge Luis García Pérez tillfrågas om vad svenskar och européer kan göra för att hjälpa kubanerna i deras kamp mot förtrycket är hans viktigaste budskap: ”Berätta om det riktiga Kuba.”

I dag gör vi det genom att publicera en intervju med honom.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.