Print Friendly

Krisläget

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRISLÄGET
DEN nuvarande regeringen må med stöd av sin trofasta riksdagsmajoritet inregistrera den ena segern efter den andra. Den må
genomtrumfa skatteförslaget, sedan någon kompromiss med bondeförhundarna inte längre tycks intressera hrr Erlander och Wigforss; den må trots det ekonomiska krisläget forcera det jättelika
socialpolitiska program, som hr Möller vill se färdigt innan han
mätt av år och ära drar sig ur den krets, där han tydligen känner
sig allt mindre väl; den må lagfästa expropriations- och andra
tvivelaktiga tvångsmedel för att utrationalisera mindre bärkraftiga jordbruksenheter o. s. v. Men ett har dock regeringen icke
lyckats: att återställa eller ens att låta folket ana »den gamla
goda tiden», d. v. s. det bästa som då bjöds: varutillgång, ett måttfullt reglementerande, ekonomisk frihet och optimism.
Den nuvarande högkonjunkturkrisen kan givetvis inte jämföras
med 1920-talets och 1930-talets lågkonjunkturkriser såtillvida, som
några svårartade sociala understödsbehov nu inte uppstått. Men
den är likväl farligare: den har mynnat ut i en inflation, som synes
allt mer ohejdbar och gjort hela vårt omskrivna välstånd i hast
underminerat och flytande. Ingen bör förbise regeringens svårigheter. Men ingen kan heller frita regeringen från brist på fasthet
och förutseende. Trots alllojalitet från näringslivets ledare ha regeringens ledare blottat ansenlig mänsklig oförmåga att överblicka
och leda. Hr Wigforss’ dialektik har inte kunnat dölja, att även
han saknat gåvan att se igenom töcknen och modet att säga ifrån
till sina kommittenter. Han har slösat sin energi på skatteproblemet, trots att de penningpolitiska frågorna varit och alltjämt äro
de överväldigande. Det var han, som gav signalen till lönestoppets brytande och därmed satte lavinen i rullning; det var han.
som inte ville höra, när oppositionen käxade om en rundabordskonferens i tid; det var han, som mer än andra genomdrev den
gigantiska rysskrediten; det var han, som desavouerade handelsminister Myrdal, när denne i höstas – låt vara på ett föga förtänksamt sätt -varnade för riskerna av en importreglering; och
det är han, som genom det radikala skatteförslaget mer än någon
annan lyckats aktualisera alla de farligaste psykologiska hämningarna för stegrad produktivitet och ökat sparande, d. v. s. för
just det som landet nu mest av allt behöver.
Inflationen har lett till vad som alltid ingår i dess ritual: in- 227
,- .
-‘
Krisläget
tressegrupperna anmäla undan för undan i en ständig kretsgång
sina krav. Efter löne- och prisstegringarna ha jordbrukarna presenterat sina »petita»; med tanke på förödelsen på höstskörden och
den importerade brödsädens nästan svindlande pris kan ingen förtänka jordbrukarna, att de inte vilja bli efter. statstjänstemännen
kunna se realvinsten i sina nyligen beslutade löneförbättringar
snart illusorisk. Med hänvisning till livsmedelsprisernas stegring
kommer väl LO eller åtminstone kommunisterna vid avtalsuppgö-
relserna med nya fordringar. Den stegrade köpkraftens förkrossande tryck på priskontrollen och prisnivån låter för visso inte heller länge vänta på sig, hur mycket priskontrollagen än tillskarvas.
Hur skall regeringen kunna bemästra allt detta~ Vad har regeringen för resurser, om t. ex. desperationen börjar vinna insteg
bland jordbrukarna, för vilka arbetskraftsbristen blivit alltmer
olidlig, deprimerande och socialt nedpressande~
Dessa frågor bli den närmaste tidens centrala. Deras lösande
blir symptomatiskt för den svenska demokratiens utveckling. Redan nu har det blivit allt tydligare, att en klassregering inte kan
vara receptet. Under det – i eftervärldens ljus – lugna 30-talet
kunde det gamla partipolitiska systemet ännu fungera något så när,
ty då hade regleringssystemet och alla klassers direkta beroende av
staten – eller omvänt regeringens beroende av röstmäk.tiga klassers gunst – ännu inte slagit ut i sin nuvarande prunkande blomning. Då tillät inte heller det socialdemokratiska partiets minoritetsställning någon djärvare socialistisk seglats. Socialdemokraterna disciplinerades av parlamentariskt nödtvång och Per Albin
Hanssons realism. Efterkrigstidens Sverige försvagas för varje
dag, som ett bredare politiskt samarbete dröjer. Regeringen har
alltför stor andel i krisens skärpning för att kunna tilltros förmågan att frälsa landet ur den. Det fordras härför en större auktoritet och ett större förtroende än den rest regeringen nu äger.
I nästan demonstrativ grad skulle läget peka på upplösning av
andra kammaren, om verkliga parlamentariska principer finge
tillämpas. Det vore ett minimikrav, att det socialdemokratiska
partiet – som flera resor lidit motgångar vid val – i den nya
situationen skaffar sig en folklig fullmakt, om den skall fortsätta
sin äventyrliga politik. Men även i detta hänseende är nog tiden
ur led. Partiprestigen är ännu utslagsgivande. Om Per Albin
Hansson levat, hade han dock troligen varit angelägen om att i
detta allvarsläge ompröva regeringsfrågan med utgångspunkt från
)>rikets sannskyldiga nytta».
228

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism