Krisbearbetning nu och då

Sverige-Finland har upplevt många djupa kriser före corona. Senmedeltiden innebar en kraftig klimatförsämring, som har kallats ”lilla istiden”. Vintrarna blev längre och strängare, somrarna blev kortare och svalare. En del av Skandinavien blev utslagen. På vikingatiden hade en rad bosättningar upprättats på Grönland, som då var ett bördigt område, därav namnet. Klimatförsämringen gjorde att förutsättningarna mot medeltidens slut kraftig förändrades. Vid undersökning av gravar har man nu funnit, att människors längd undan för undan minskade. Till slut försvann den nordiska befolkningen helt. Man vet inte vad som hänt.

En liknande klimatkatastrof inträffade under 1600-talets senare del. För Danmarks del blev den också politiskt katastrofal. Den kraftiga isen bar den svenska armén ända till Själland, och Danmark fick sluta en fred, där man fick avstå från ett av rikets kärnområden, nämligen Skåne. Det sista årtiondet av 1600-talet blev även katastrofalt för Sverige-Finland. År efter år blev det missväxt. Det var som om årstiderna vänt på sig. Våren kom i februari, sedan kom vintern tillbaka och man körde släde i juni. Höstsådden frös bort och vårsådden hann inte mogna. Somrarna blev heta och torra med stora skogsbränder som följd. Särskilt känd är den stora branden Heta låga i Småland, som ödelade närmare tio kvadratmil skog, däribland de stora ekskogarna. Finland med sitt kärva klimat blev särskilt illa utsatt. Man beräknar att en tredjedel av Finlands befolkning svalt ihjäl – den största katastrofen i Finlands historia.

Hur bearbetade man då detta? Staten gjorde stora insatser för att mildra svälten, bland annat med stora inköp av spannmål från Lettland, som då inte drabbats. Behoven var enorma. Det svåraste i hjälparbetet var då liksom nu transporterna, särskilt transporten det sista stycket.  Under svältkatastrofen i Etiopien övervann Carl Gustaf von Rosen det problemet med sina flygande mulor. På 1600-talet fanns bara väg, häst och vagn – som bäst.

  Men man bearbetade även katastrofer på ett andligt sätt. Man kan se det i dåtidens psalmdiktning med psalmer i dyrtid, krigstid och pest. Fastetidens stora kyrkobön – litanian – är också idag ett annat exempel, med församlingens bönerop till Guds fadershjärta: ”Herre, förbarma dig…”(Sv. ps. 700:1)

På nyåret 1697 sände Karl XI ut ett rundbrev till alla Sveriges församlingar och utlyste fyra böndagar för att söka nåd och förbarmande hos Gud. Själv var han då döende i cancer. Hans tolkning av katastrofen var tydlig: ”Vi har retat Gud till vrede.” Vad tänkte han på? Tidens stil var barock – överdrift. I Stiernhielms stora dikt Hercules får vi inblick i ett samhälle med måttlöst ätande, drickande, våld och slöseri. Inför allt detta manade kungen till botfärdighet. Hans svar på allt det barocka var att anbefalla Psaltaren 130 som predikotext i alla landets kyrkor de fyra böndagarna. Den börjar med orden: ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre…”

Christian Braw är präst, teolog och författare