Print Friendly

Kring tyrannigränsen

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

STIG STRöMHOLM:
Kring tyrannigränsen
Att den svenska socialdemokratien ända
fram till1960-talets slut hade betydande
framgång kan i främsta rummet ha
berott på dess kloka och respektingivande
ledare. Men det berodde också, skriver
professor Stig Strömholm, på den nedärvda disciplin, som utmärkte det
svenska samhället i dess helhet och på
den lojala svenska ämbetsmannakårens
medverkan. Samförståndspolitikens dagar
är numera förbi. De socialdemokratiska
ledarna har sedan 1966 års valnederlag
genom ingripanden på alla tänkbara
samhällsområden lyckats skapa en känsla
av främlingskap hos stora delar av dem
som förr lojalt accepterade och genomförde deras beslut, även om de många
gånger betvivlade visdomen i dem. Nu
utövar socialdemokraterna makten på
ett nytt sätt: de tar ingen hänsyn till ens
expertkritik, de redovisar inte skäl,
de handlar farligt nära vad av gammalt
kallats tyrannigränsen. Den senaste tidens
konflikter har utmärkts av att regeringen,
som gärna förhandlar med skolbarn och
straffångar, ignorerar sina egna kvalificerade medarbetares organisationer.
Den palmeska regimen har sått hat
ur breda skäppor, och det är svårt att
föreställa sig att denna sådd skall ge
god skörd, skriver författaren.
När svensk socialdemokrati under årtiondena kring sekelskiftet beslöt sig för att slå
in på »revisionismens» slingrande väg och
att följa den lojalt, avstående från slakt,
våld och proletariatets diktatur, var det
en utomordentligt svårvandrad väg som
man med öppna ögon beträdde. Till valet
bidrog, som förmodligen alltid i dylika
fall, en försvarlig dos slumpmässiga, taktiska och personella förhållanden. Det
finns vittnesbörd i memoarlitteraturen om
att Hjalmar Branting så sent som under
det första världskriget uttalat pessimistiska bedömningar om en revolutionär aktions möjlighet till framgång. De ursprungliga motiven må ha varit vilka som
helst; ställningstagandet blev en trossats –
det blir gärna så när tunga rörelser funnit
sin riktning – och det finns ingen anledning tvivla om dess uppriktighet. Till avgörandet medverkade säkert det starka liberala inflytande som länge fanns inom socialdemokratin och som förstärktes inte
minst genom rörelsens behov av liberalt
stöd i politiken.
En annan medverkande faktor var sannolikt också det förhållandet att den arbetarklass, som utgjorde rörelsens kärntrupp,
med vissa lokala om också betydelsefulla
undantag inte utgjorde det myller av anonym och sedan generationer hemlös och
relationslös kanonmat som kontinental socialism hade att spela med. Få grupper
torde ha varit mer än någon mansålder avlägsna från en lantlig eller småborgerlig
värld, där offentliga och gemensamrna
ärenden ännu dryftats och beslutats åtminstone inom hörhåll även för de fattiga i
andra former än över barrikader och bajonetter. Inte heller överheten var i detta
försvunna, ännu ej urbaniserade Sverige
en avlägsen maktapparat med kasernerad
militär som yttersta känselspröt mot »folket». Bortsett från några få storstäder och
industridistrikt fanns ett nät av samarbetsoch samrådskanaler och en reell gemenskap som sträckte sig långt ut och långt
ned i befolkningen.
Socialdemokratins val av väg tillhör
med stor annolikhet dem som de flesta
svenskar har anledning att känna den allra djupaste tacksamhet för. Det förekommer visserligen alltjämt bland rörelsens
dogmatiker sådana som frågar sig om det
var riktigt handlat. Tror man helhjärtat
att alla de socialistiska punkter som fanns
i partiprogrammet redan då och vilkas
förverkligande uppskjutits i samhällsfridens intresse skulle ha gjort ett stort flertals tillvaro bättre med omedelbar verkan,
är det kanske för den som tror sig kunna
åsätta olika intressen, bland vilka människoliv, deras sanna värde, en rimlig problematik att fråga sig om man inte på
dessa punkter uppoffrat en eller ett par
generationer av detta flertal för att undvika de oberäkneliga skadeverkningarna
av en öppen och blodig samhällsstrid. Men
denna heta tro är lyckligtvis sällsynt, och
pretentionen att kunna rätt mäta de motstående intressena är till alllycka än mindre vanlig.
Hur fortsättningen blev
Hur gick det då? I denna allmänna form
är det en metafysisk fråga, eftersom det
237
inte finns något verifierbart svar. Men
formulerar man ett par definierbara kriterier med öppen blick för deras godtycklighet och väljer man en bestämd tidpunkt,
kan man åtminstone svara provisoriskt. Betraktas samhällsfriden som ett värde i sig,
och nyttjar man i övrigt som mätare rö-
relsens första efterkrigsprogram – varvid
testfrågan tydligen blir i vilken omfattning de realiserats – och väljer man som
tidpunkt t ex 1950-talets mitt, förefaller
det berättigat att påstå, att det gick oväntat bra. En ung intresserad men politiskt
odeciderad betraktare av svensk samhällsutveckling vid denna tid levde tämligen
oberoende av ursprung och grundvärderingar i en ljus tro på samförståndets möjligheter, i en djup respekt för socialdemokratins statsmannavisdom, i en god vilja
och i en lojalitet, som skulle få en student
av idag att häpna över denna fadda idyll
– och som gjorde upplevelsen av det utgående 60-talets klimatförändring till en
brutal chock.
De’ flesta generationer brukar numera
anse det som en hederssak att finna en
egen identitet genom att åsätta sig ett eller annat epitet, helst »förlorad» eller nå-
got lika patetiskt. De som nu är mellan 30
och 40 – de första som formades avgö-
rande av »folkförsoningens» allsvenska
kaffebord i bersån – kan möjligen betecknas som den »lurade» generationen. En
del 60-talsproblem fanns kanske inte än;
andra fanns måhända, fast man inte upptäckte dem. Det är inte gott att veta: »problem» finns egentligen aldrig – det finns
bara sakförhållanden; problem blir de un- 238
der analys eller inför handling. Upptäckaräran tillkornmer andra, de flesta yngre. Rom räddades av gäss som kacklade
en natt när fienden smög upp mot Capitolium. Våra kapitolinska gäss stämde
upp omkring 1965, och när tillräckligt
många väl börjat, stämde hela flocken in
vare sig den såg något farligt eller ej;
några torde kackla över privata visioner
eller hallucinationer. Garnisonen ryckte
yrvaken ut och står där än och fryser; van
vid humlesurr, fågelsång och dämpat samtal vid det erlanderska kaffebordet i bersån har den ont i huvudet av bullret. De
nyktra romarna ärade sina clairvoyanta
fjäderfän men satte dem inte att styra
över staden; vi har större respekt för viswner.
Före larmet på Capitolium såg det dock
ut att gå bra. Socialdemokratins väg förblev mödosam. Den bjöd inte blott på det
långa vandrandets möda. Ständigt måste
den försvaras mot de snabba lösningarnas
lockelser i strid mot vänstergrupper; vid
vissa tider och på vissa platser måste den
självålagda måttfullheten ha varit utomordentligt svår att försvara. Arbetet krävde och fostrade folk som kunde förena
fjärran mål med verklighetssinne, som
kunde tala åtminstone svengelska med sina motståndare och mycket klar svenska
på sjudande möten med otåliga anhängare, som kunde motstå maktens och välmå-
gans sump. Alla lyckades inte, men förvånande många.
Att det gick så väl beror naturligtvis
inte på de goda makternas särskilda omsorg om detta lyckliga land. Ett par generationer socialdemokratiska ledargarnityr
av en kvalitet som för tanken så långt tillbaka som till de bästa konstellationerna
av stormaktstidens rådsaristokrati är en
förklarande faktor. Men en annan, som
förefaller mig mer plausibel varje gång
man i enskildheter jämför detta land med
de stora europeiska staterna, är det skenbart paradoxala förhållandet att Sverige
är så ålderdomligt. Fattigdomen på yttre
minnesmärken från äldre tid och rikedomen på nybyggen, den höga tekniska innovationstakten, den relativt smärtfria
första lösningen av vissa annorstädes hopplöst inflammerade samhällsproblem (inflammerade därför att de kom så tidigt
och funnits så länge) – allt detta har ingivit oss och andra illusionen av en modernistisk högborg. När Bismarck lämnade det efter 1848 jäsande Tyskland, om
vilket han misströstade, besökte han även
Sverige och fann det tilltalande framför
allt på grund av den hierarkiskt och halvmilitärt disciplinerade levnadsstil han
överallt påträffade. Och denna disciplin,
en frukt av mer än tre århundradens hårt
drivna lutherska totalkonformism, av en
fattig men mångförgrenad byråkratis
grepp över en ännu fattigare allmoge –
båda med fattigmans strama dygder –
fanns kvar in i vår egen tid och var ett
kapital som socialdemokratin drog långa
växlar på.
Den självklara spartanska disciplinen,
som hundrafemtio års industrialisering, urbanisering, krig och revolter frätt på i resten av Europa, var det cement som höll
det svenska samhället samman. Socialdemokratin hade förmånen att med sin starka organisation etablera sig i en auktoritativ ledarroll, som århundradenas ämbetsmän, militärer och präster förberett
och som murvlar, agitatorer och amerikabrev aldrig helt rått på. När en ny socialdemokratisk ledargeneration i ljus tro på
den otuktade naturvildens dygder och i
ivrig ungdomskult hackar på detta disciplinens och de hårda arbetsvanornas samhälleliga cement – som också många andra hackor än de politiska idogt bearbetar
– hackar de sannolikt på den egna plattformens fundament. Sker det medvetet,
är det ädelt och dåraktigt; sker det omedvetet, är det enbart dåraktigt.
En tredje förklaring till den relativa
framgången var byråkratins lojalitet under de årtionden då denna byråkrati knappast innehöll några socialdemokrater. Det
är ett ofta påpekat element i svensk utveckling. Det omfattade sannolikt mer än
man vanligen inlägger i det. Det var inte
endast fråga om självklar laglydnad – disciplin återigen – utan om mer. Socialdemokratin hade lyckats skapa en respekt
för sig, sina metoder och syften, som gjorde att även de som med öppna ögon måste
säga sig att de för egen del hade allt att
förlora på rörelsens framgång tjänade den
utan motvilja. Det höll på att växa fram
ett samförstånd, som från den öppna kritikens och den politiska prövningens och
självprövningens synpunkt möjligen var
beklagligt men som var så mycket mer
gynnsamt för samhällsfriden och, mer trivialt, arbetsglädjen hos dem som sysslade
med konkret samhällsarbete. Man kunde
239
i enskildheter ogilla de härskandes åtgärder, man kunde oroas, men det skulle ha
varit en grotesk och löjlig ide att ta i sin
mun ett sådant ord som t ex tyranni.
Tyranni
Tyranni är en gammal term, nu sällan använd annat än i slappt oprecis överförd
bemärkelse eller j · passionerade karakteriseringar av avlägsna regimer. Icke desto
mindre är det ett begrepp som under mycket lång tid – två och ett halvt årtusende
– definierats och finputsats av statsrättliga
och politiska tänkare. Detta är inte platsen att presentera deras ståndpunkter och
förslag. Någon enhetlighet har man aldrig
uppnått i de successiva definitionsförsö-
ken. Ursprungligast kom termen till användning om ett på olagliga vägar och
med våld upprätthållet enmansvälde. Men
under den fortlöpande, på dåliga erfarenheter mycket rika statsrättsliga analysens
gång började man också beakta den lagligt vunna men hänsynslöst utnyttjade
makten hos en enda, en minoritet och till
slut också en majoritet.
Under epoker då primitivare ekonomiska utbytesformers ideer om skälighet i
prestation och motprestation och då naturrättsliga teser om den offentliga maktens skrankor hade ett starkt herravälde
över sinnena, var det lättare än idag att
uppställa kriterier på tyranni. När iden
om samhället som resultatet av ett avtal
mellan härskare och behärskade, eller mellan medborgarna inbördes, satt i orubbat
bo, drog man också konsekvensen av
maktutövningens pervertering i den for- 240
men att tyrannen ansågs ha brutit fördraget, förverkat anspråken på hörsamhet eller respekt för gjorda åtaganden. Ekon –
vilsna ekon, utan den teoretiska grunden
– av sådana funderingar återkommer idag
i ohörsamhetspropaganda och revolter. Eljest förlorade tyrannibegreppet sin aktualitet och upphörde att studeras seriöst under 1800-talet, då de bakomliggande teoretiska ideerna övergavs och då exempel
på tyranni i äldre mening i Europa i varje
fall inte stack de lärde i ögonen. Under
1900-talet har de praktiska illustrationerna åter börjat rinna till i god takt; fascism, nationalsocialism och andra former
av socialism med varierande tillägg har
övertagit de teoretiska monarkernas roll
som leverantörer av exempel. Och i deras
kölvatten har intresset för tyranniets problem återfötts.
Det är vanskligt, och kanske inte särskilt viktigt, att formulera godtagbara definitioner av vad som är tyranni och vad
som inte är det. Slagord har vi nog av.
Efter sextio kaotiska år tål vi på en gång
oändligt mycket mer och oändligt mycket
mindre av våra härskare än de statsrättsliga tänkare som filade på tyrannibegreppet Den »formella» legaliteten är i stora
grupper diskrediterad som prövosten. Och
bedömningen av »reella» förfaranden är
högeligen omtvistad. Den vetenskapliga
värdenihilismen jävar varje anspråk på
slutgiltighet i kriterierna. Den offentliga
verksamhetens väldiga ansvällning och intensifiering har framtvingat mer subtila
och svårbedömda intresseavvägningar än
som förut var nödvändiga.
När en ansedd tysk socialdemokrat, Carlo Schmidt, under intryck av tolv års ty·
ranni sökte precisera sin ståndpunkt i frå-
ga om en uthärdlig stats beskaffenhet, såg
han ingen bättre utväg än att uppställa
vissa områden på vilka statsmakten – all
statsmakt, regering såväl som majoritetsvald lagstiftare – helt enkelt borde frivilligt avstå från att ingripa. Det är i själva
verket ett mycket långtgående krav: att
trots trosvisshet, bättre vetande och glö-
dande vilja – politik är att vilja – låta
handen vila, att trots sin styrka låta de
svaga sköta eller missköta sig innanför ett
staket som man kunde blåsa omkull. Men
denna ide om ett minimum av okränkbar
frihetssfär kring de enskilda återkommer
i de internationella konventioner om
mänskliga miniroirättigheter i vilka Europarådet och Förenta Nationerna försökt
sammanfatta sina erfarenheter efter eländets år på 1930- och 1940-talen. Och en
analys av samhället i sådana termer – vilken benämning man sedan väljer för att
beteckna olika förekommande lösningar –
förefaller alltjämt väl värd att göras. Det
är intressant att konstatera, att dessa konventioner tydligen i dag anses en smula
krävande av regimen. Proposition om
a~tagande av FN-pakten om mänskliga
rättigheter beslöts i början av februari
1971. Det är frestande att sluta, att dröjsmålet med att förelägga den för riksdagen beror på att de härskande velat undvika obehagliga jämförelser mellan paktens regler om strejkrätt och den lagstiftning som infördes i början av mars.
Tyrannen, i modern mening, skulle
kunna beskrivas som den där inte respekterar några gränser för sin maktutövning,
som trots att han inser motstående intressens tyngd för de drabbade låter dem vä-
ga fjäderlätt i sina vågskålar, som främjar
sina syften utan måtta, som vet bättre i
allt, som vill starkare i allt …
Att associera denna karakteristik med
socialdemokratin ter sig främmande. Visst
löpte socialdemokratin sina egna risker i
samförståndspolitikens ljusa år. Något som
en kritisk men inte illvillig betraktare så
sent som i 1960-talets början kände oro
för var att samförståndet med produktionens och teknokratins talesmän rentav var
litet för gott och att omsorgen om produktivitetsökning som ett medel att trygga
den årliga procentökningen i en välanpassad majoritets lönekuvert kom rörelsen att
glömma en stum men inte obetydlig minoritet, som hotade att bli över: urbaniseringens och rationaliseringens svagare offer. Jag minns väl från talrika personundersökningar ungdomsbrottmål åren
kring 1960 – dessa de unga domarnas
amatörmässiga men så mycket mer handgripliga självstudier i praktisk sociologi –
hur jag med stigande förvåning blev medveten om den sextonåriga folkskaleutbildade landsbygdsungdomens villkor i den
nya stadsmiljön, utan de alltmer glömda
fattigmansdygderna, utan rikemansresurser och utan kunskapens hjälpmedel. Om
denna människaförstöring teg man till sin
evärdliga skam – av fantasilöshet, slöhet
och väl också den då ännu levande belåtna tron att »samhället» inte hunnit dit
än. Och om detta har de kapitolinska gäs- 241
sen till sin evärdliga heder givit hals, om
ock i svårtolkade toner.
Vad som föreföll att hota det svenska
samhället var utfällningen av en säg 10-
20-procentig allsidig utanförställd minoritet av den typ som utgör ett så fruktans-·
värt problem i t ex USA. Att skapa eller
glömma en sådan minoritet uppfattas nu
av lärdomshistoriska skäl inte som tyranni
och vittnar väl också mindre om maktfullkomlighet än om oförmåga, bristande rapporteringssystem eller på sin höjd medveten satsning på en utveckling som man
hoppas skall ge resurser att så småningom
angripa även dessa problem. Nödvändigheten att gardera sig mot oförmånliga förskjutningar i väljarkårens sammansättning
genom »valpaket» med dragningskraft
även utanför den traditionella kundkretsen måste ha varit ett taktiskt dilemma
som spelade sin roll. Men att det skulle fö-
religga bristande god vilja hos socialdemokratin vägrar jag att tro. ·Dess försök att
bota det försummade kan te sig en smula
yrvakna, men den yrvakenheten delar rö-
relsen med oss alla. Och problemen-måste
vara exceptionellt svåråtkomliga för en
politisk rörelse, som vill på en gång respektera »folkets» vilja sådan den idag är och
»höja» detta folk till vad det i morgon bör
vara – som tydligen är bunden å ena sidan
både av en religionsliknande tro på och ett
taktiskt hänsynstagande till det riktiga i en
bred majoritets åsikter och å andra sidan
av en lika trosglödande ambition att förändra och förvandla i solidaritetens namn,
även om denna förvandling går ·ut över
det materiella välståndet. Ekvationen går
242
oändligt mycket lättare ut för de radikala
minoriteter, som lägger hela tyngdpunkten
i programmet på förändringen, betraktar
sig själva som elit och »folket» som en av
samhällssystemet korrumperad flock, vilken det gäller att dirigera till dess egen
fromma, utan att alltför mycket fråga efter vad detta folk självt tror eller påstår
sig vilja. Att ideer och program av det
senare slaget faller under både äldre och
nyare definitioner av tyranni är höjt över
varje tvivel.
Främlingskapets problem
Vågar man sig på att nämna tyrannibegreppet i förbindelse med socialdemokratin, är det inte därför att dess regemente
medverkat till, eller åtminstone inte effektivt förhindrat »alienation» som det idag
med en ganska god term heter (fast det
ungefär likbetydande »främlingskap» kanske säger svenska läsare mer) av en svårbestämd minoritet i samhällspyramidens
»botten». Det är andra fenomen som inger
oro, fenomen som på ett påfallande sätt
tilltagit under de senaste fem åren. Det
brukar sägas om dömda regimer att de
först slås med blindhet. Ibland förefaller
det som om 1966 års valnederlag var den
skrift på väggen som hos socialdemokratin
utlöste en rad tecken på handlande i blindo, i en nervös brådska – ytterligare skärpt
av 1970 års val – som sprider oro, även
om den är begriplig nog i den svåra situation som måste uppkomma då rörelsen å
ena sidan måste parera stark borgerlig valvind och å andra sidan möta en aktivitet
till vänster som framför allt måste uppfattas som ett hot mot det egna greppet
över framtidens väljare och över »aliene·
rade» minoriteter. Ett valnederlag är intressant i sig självt, som örfil betraktad,
men när det gäller ett så dominerande par·
ti som den svenska socialdemokratin är det
intressantaste hur det tolkas och hur tolk·
ningen omsätts i handling. Partiets appeller vid 1968 års val, med Sträng och trygg·
heten i förgrunden, tydde på en riktig
tolkning av örfilen från 1966, men val·
appellerna förblev appeller. Agerandet behöll sin prägel av nervös kluvenhet. Det
har inte förändrats efter 1970 års betydligt
mer svidande örfil. De vilda strejkerna
i början av 1970, som sådde tvivel om
den starke bundsförvanten LO:s reella
styrka, måste ha varit en elakartad hem·
sökelse. Det är svårt att värja sig mot intrycket att det socialdemokratiska ledargarnityret förlorat sitt handlag med alla
de högst reella men knappast helt nya problem som måste bemästras. Till sjukdornsbilden hör en blomstringstid för det offentliga tjugandet som man icke trodde
möjlig i en upplyst demokrati. Förvisso
har rörelsen tidigare haft svaghetsperioder, men den fundamentala tilltro till dess
förmåga som fanns även bland motståndarna torde knappast någonsin ha nått så-
dana lågvattenmärken som under de se·
naste åren. Och med tilltron börjar re·
spekten att avta.
Socialdemokratins sjuka
Det vore nu ytterst förmätet att vare sig
försöka diagnostisera socialdemokratins
sjuka eller föreslå botemedel. Vad som
för de flesta politiska rörelser ofta visat
sig vara en sund handlingslinje – att helt
enkelt »ligga lågt» en period, se om sitt
hus, förstärka sin organisation, rensa i
ledarskiktet, pröva och ompröva sitt program, koncentrera sig på några punkter
som kan sållas fram som väsentliga – det
är kanske en praktiskt omöjlig väg för socialdemokratin. Under sitt långa regemente som »riksparti» har rörelsen åtagit sig
sådana försörjningsbördor och byggt upp
så sköra utanverk på alla håll, att även en
kort period fjärran från köttgrytorna kanske skulle visa sig få en stor del av positionen att rasa som ett korthus. En statsreligion kan inte stänga kyrkorna i tre år
och hoppas att allt kan sätta igång igen
vid periodens slut som om ingenting hänt.
Partiet har också vant sig vid att arbeta på optimala villkor, med en utredningsapparat och ett förvaltningsmaskineri till sitt förfogande. Dessutom är den politiska dagssituationen, med de snabbt tillväxande aktiva unga väljarkullar som måste infångas och om möjligt prepareras, så
olik tidigare mer statiska jämförelsesituationer, att det kan vara ogörligt att hämta lärdom från dessa. Den fackliga bundsförvanten kan tänkas ställa krav på lagstiftningsapparaten, som torde ha så mycket mer gehör som denne fordom så starke bundsförvant inte längre självklart kan
klara sig utan politiskt stöd. Slutligen är
det möjligt att »tiden» – dvs en rad sådana samhälleliga förändringsfaktorer som
sociala och ekonomiska strukturförändringar och internationella utvecklingslinjer vilka till stor del ligger utanför det po- 243
litiska området men måste styras energiskt
för att inte få negativa politiska återverkningar – i så hög grad arbetar mot socialdemokratin att denna måste klamra sig
fast vid regeringsmakten för att inte snabbt
vara försatt ur spel.
Det är sålunda möjligt att en återhämtningsperiod om tre till sex år helt enkelt
är stängd för det styrande partiet eller i
varje fall innebär sådana risker att de inte
kan accepteras. Förhåller det sig så – eller bedömes det så av rörelsens ledning,
vilket är tillräckligt – befinner sig socialdemokratin på en vinglig tvångskurs framåt utan tillgång till nödhamn. Rörelsen
måste försöka skrapa ihop det stöd den kan
få från de traditionella väljarna, den måste samtidigt finna formler för att möta
den radikala kritiken från vänster, säkra de
unga och framtida väljarna och dessutom
packa sina valpaket så att de inte är alltför motbjudande för åtminstone en del av
det växande teknokratskiktet. Att klara en
sådan kryssning torde inte vara lätt.
Frestelsen måste på denna krävande seglats vara nära nog övermänsklig att utnyttja makten över statsapparaten på så-
dant sätt att denna apparat med alla medel tjänar rörelsens syften och helst blir
oanvändbar för presumtiva efterträdare.
Kan rörelsen inte acceptera att tävla på
lika villkor, som en tillfällig maktinnehavare, med andra aspiranter på tillfälligt
politiskt maktinnehav, måste frestelsen att
etablera sig som »statsparti» vara utomordentligt stark. Och det är nu även bortsett från det speciella dagsläget svårt att
se hur en trosviss socialism, med total sam- 244
hällsförändring på programmet, verkligen
kan passas in i den västeuropeiska parlamentarismens ideschema, som förutsätter
växling vid makten. När samhället en gång
genomgått de förändringar som eftersträ-
vas, vilka grupper skulle då finnas kvar
som underlag för icke-socialistiska partier?
Kan det överhuvudtaget bli plats för annat än rivaliserande fraktioner inom statspartiet? Betyder »demokratisk socialism»
annat eller mer än att något olikartade
tolkningar av rörelsens källskrifter eller
program tolereras utan att de för tillfället kätterska tolkningarna renderar frihetsstraff eller likvidering? Det finns i varje
fall inga empiriska exempel på annat.
Vid gränsen
Det är på sin av det aktuella läget ytterligare komplicerade vingliga stråt mot så-
dana mål som socialdemokratin nu tycks
ha nått farvatten som vid användning av
de härovan skisserade kriterierna inte är
avlägsna från tyrannigränsen. Jag tänker
självfallet inte på dess ekonomiska politik,
dess penningvärdeförstöring och misslyckanden med statlig företagsamhet. Sådant
kan drabba även andra regimer och har i
senaste tid också gjort det. Inte heller menar jag det i och för sig anmärkningsvärda
förhållandet att regimen består sig lyxen
av ett stigande antal koryfeer i statsrådsposition som betraktas med direkt misstroende och missaktning av den avgjorda
huvuddelen bland dem för vilka dessa personer skall utöva chefskap.
Mer oroväckande är att så mycket av
partiets nervöst brådstörtade samhällsarbete på andra områden av en minoritet
som omfattar huvuddelen av vad man
utan alltför mycket krus vågar kalla eliten i samhället, börjar uppfatta som ren
destruktion – och en destruktion vars enda syfte kan vara att genomföra omstöpningar ägnade att behaga politiskt riskabla högljudda klickar eller att förstärka
det härskande partiets grepp över apparaten och dem som är beroende av den.
Den som vill något – och politik är som
bekant inte att kunna, inte att begripa,
utan att vilja – måste självfallet ofta råka
i konflikt med dem som vill något annat,
och att den konflikten vanligen löses till
den starkares favör är intet att förfasa sig
över. Men att systematiskt och utan di.
kussion rida över väl underbyggd kritik
från kompetenta berörda, att redovisa skäl
och framställa påståenden som på goda
grunder kan misstänkas sakna acceptabla
grunder, det är en maktutövning som
kommer farligt nära tyrannigränsen. Och
sådan maktutövning sker i stor kala på utbildningsområdet, där också en åtminstone punktvis klart mätbar kvalitetsförsämring av katastrofala mått, även vid beaktande av den högre utbildningens breddning, och ett disciplinärt elände som trots
energiska nedtystningsförsök lyser i ögonen
är maktutövningens resultat. Lägger man
härtill de politiskt ansvarigas agerande inom och mot rättsväsendet, deras för det
nordiska samarbetet sannolikt ödesdigra
»reformplaner» på familjepolitikens områ-
de, deras uppenbara nonchalan beträffande den elementära samhälleliga upp·
giften att garantera säkerhet till liv och
lem, det ständigt hårdnande greppet över
utbildningens och familjens frihet och slutligen den allt hårdare politiska styrningen
av den offentliga tjänsten och det offentliga utredningsväsendet, då har man en
katalog som räcker mer än väl för att förklara vad som redan blivit en allvarlig
förtroendekris, om man så vill en »elitens
alienation».
I detta läge kan arbetskonflikten på den
offentliga sektorn lämna djupare och farligare spår än som varit nödvändigt. Det
är inte fråga om 23, 15 eller 7 procent i
utdelning utan om sättet att genomföra
striden. Regeringen och dess bundsförvanter har valt att åt konflikten ge en klasskampskaraktär som aldrig tidigare i modern svensk historia. Litet klasshat har socialdemokratin alltid behövt för att peppra
valkampanjerna en smula, men det har
länge varit underförstått att kryddan skulle doseras måttligt och pepparburken ställas tillbaka i skåpet efter valet. Nu spelas
på klasshatet med en ny förkärlek och
energi.
Lärarhat och befälshat har redan tidigare flitigt odlats av herrar Palme och
Carlsson på turne bland »radikal» ungdom men har i regel kunnat avfärdas som
små opportunistiska rökpuffar. Mot de bå-
da organisationerna SACO och SR används vapnet mer systematiskt av den regim som enligt de egna ritningarna av år
1965 skulle stå över stridsvimlet. Den palmeska regeringen sår hat ur breda skäppor; att den allra värsta förkunnelsen kommer från närstående håll kan inte fritaga
de politiska ledarna. Över en viss nivå får
245
man finna sig i att bära ansvaret inte blott
för vad man gör utan också för vad man
uppfattas medverka till. Det är svårt att
föreställa sig, att denna sådd skall ge god
skörd. Den kommer säkert inte att glömmas. En tvångslagstiftning med uppenbar
risk att slå sönder ett organisationssystem
som man själv uppmuntrade genom 1965
års lagstiftning – detta trubbiga försök till
Gleichschaltung av ett område där den fria
arbetsmarknadens ekonomiska korrektiv
saknas – uppfattas lätt som ett slag i ansiktet på alla dem som inbillat sig ha fått
rätten att förhandla med sin hu bonde och
som nu fått besked om vad rätten var
värd. Regeringens väntan med lagstiftning
– i en situation där skadeverkningarna av
konflikten måste ha varit förutsebara i god
tid – frestar till misstanken att man velat
skapa en situation där man kunde framträda som landsfaderliga räddare och
handlingskraftiga karlakarlar inför en kluven egen opinion. Värre är emellertid agerandet i konfliktens början, då en regim,
som gärna förhandlar med skolbarn och
straffångar, stolt avvisade sina mest kvalificerade medarbetares sammanslutningar som om de varit berusade beFtlare på
gatan. Handlingssättet hade åtminstone effekten att göra valet lätt även för de medlemmar av de malträterade organisationerna som fann dessas första utspel olämpligt.
Det är förvisso inte socialdemokratins
skuld – även om den har sin andel – att
det allmänna samhälleliga klimatet blivit
så mycket kärvare de senaste fem åren.
Det är ett internationellt fenomen. Men
246
svensk socialdemokrati befann sig en
unikt gynnsam situation, när det gällde att
leda utvecklingen in i civiliserade banor.
Den förfogar säkert ännu över ett betydande kapital av samhällssolidaritet och
till och med offervilja på många håll. Rö-
relsen kan peka på en likaledes unik krö-
nika över fredliga framgångar. Även om
dess läge idag är besvärligt, måste den genom sin breda rekrytering, sin erfarenhet
och sina resurser alltjämt ha goda möjligheter att åtminstone finna och överväga
lösningar som inte leder över tyrannigränsen. Det är möjligt att en återgång till en
äldre »profil» och en dämpning av ambitionen att härska en antalsmässigt svag och
opinionsmässigt kanske överskattad »intelligentsia» till behag skulle förbättra chanserna och mildra förtroendekrisen. Misslyckas emellertid socialdemokratin – och
det finns oroande tecken på att den
är på väg att göra det – blir följden kanske inte dess fall, hur välförtjänt det än
vore, men en skrämmande framtid av
splittring och hat, en »polarisering» i enlighet med de revolutionära recept som
rörelsen åtminstone ännu inte öppet anammat.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism