Köpenhamn, början eller slutet?
Först på lördagsmorgonen kom beskedet att delegaterna på FN s klimatkonferens i Köpenhamn enats om att acceptera det förslag som Barack Obama förhandlat fram med Kina, Sydafrika, Indien och Brasilien under fredagskvällen. Förslaget från Obama, Wen Jiabao m fl bekräftar behovet av att begränsa temperaturökningar men innehåller inga löften om utsläppsminskningar. Det är dessutom inte juridiskt bindande vilket gör att det inte är helt politiskt omöjligt i USA.
Förslaget innehåller satsningar på 100 miljarder dollar per år från 2020, till anpassningsåtgärder för att kunna hantera ett varmare klimat i u-länderna i framtiden. I och med att parterna inom UNFCC ställer sig bakom detta förslag får det nu status av en förklaring som förmodligen kommer att gå under namnen Köpenhamnsförklaringen.
Det som pågått i Köpenhamn de två senaste veckorna kan nu analyseras utifrån flera olika perspektiv.
För det första är det nu klart att det blev en helt annan typ av process i Köpenhamn än den som FN-systemet arbetat efter. Två veckors heta diskussioner i ett iskallt Köpenhamn gav inget resultat. Först när Barack Obama anlände lyckades han på bara några timmar få stöd från en tillräckligt tung grupp av länder för ett eget förslag. Givetvis är inte detta hela sanningen. Förmodligen har USA förberett detta agerande länge, men FN systemet har än en gång visat att det bara klarar av att sysselsätta högt avlönade byråkrater för att diskutera formfrågor. I Ekots lördagsintervju berättade Fredrik Reinfeldt om att en stor del av tiden i Köpenhamn enbart ägnats åt procedurfrågor. För oss svenskar är detta ett tydligt exempel på att makten inte längre finns i organisationer som EU eller FN när det verkligen gäller. I matchen USA – FN blev det 1-0.
Våra politiska ledare har satsat enormt stort förtroendekapital på att de måste komma fram till något i Köpenhamn. Kanske var det detta tryck som gjorde att det inte blev något avtal i Köpenhamn eftersom detta har öppnat upp för alla de som har andra intressen att påverka spelet och utverka egna förmåner. Länder som ser klimatfrågan som ett sätt att få ökade bidrag har haft, och tagit, alla chanser att hämta hem en vinstlott oavsett hur förhandlingarna gått i övrigt. Ett sätt att visa engagemang för frågan oavsett resultatmål är att visa sig givmild mot u-länder. Bidragsländerna är givna vinnare i den politiska konkurrensen om att vara mest klimatengagerad.
I matchen mellan vetenskap och politik är det också efter Köpenhamn tydligt att klimatfrågan handlat om politik. Rapporteringen har visat att det är politiker och politiska tjänstemän som hanterar denna fråga. Utifrån ett politiskt perspektiv är det inte längre en vetenskaplig fråga, även om t ex svensk public servicemedia in i det sista försökt skapa en bild av vetenskap genom att låta professor Johan Rockström agera kommentator till klimatmötet. Ur ett politiskt perspektiv var frågan avgjord: Science is settled. Köpenhamnsfördraget kommer nu att innebära att det finns behov av fortsatt forskning. Både de som är övertygade om att vi redan vet allt om klimatet och de som tvivlar borde se positivt på att frågan inte stängs en gång för alla.
Ett avtal i Köpenhamn baserat på science is settled hade ju i praktiken ur ett politiskt perspektiv kunnat innebära att klimatforskningen kunnat stängas ned framöver. Min uppfattning är att vetenskap aldrig får betraktas som färdig. Särskilt inte när det vi behöver mest är ny smartare teknik och ökad förståelse för hur klimatet förändras. Trots allt är det fortfarande väldigt lite vi vet om klimatet och klimatpolitiken handlar om att hantera risker och osäkerheter. Mer kunskap minimerar osäkerheter och därför borde ingen acceptera science is settled. Allra minst forskarna.
Ett helt annat perspektiv på klimatfrågan ges i boken The Break Through av Ted Nordhaus och Michael Shellenberg. Boken borde utgöra inspiration för de som nu arbetar med klimatfrågan efter Köpenhamn, då den ger en uppfriskande, optimistisk och annorlunda syn på hur världen kan tackla miljöfrågorna. Nordhaus och Shellenberger tror på människans möjligheter att skapa och klara av stora utmaningar, så även klimathotet. Att vi tar på oss tagelskjortan och tvingar andra länder att i varierande utsträckning göra detsamma är inte lösningen på miljöfrågorna. Begränsad konsumtion, tillväxt och välstånd leder inte till bättre miljö. Tvärtom finns lösningarna i investeringar, tillväxt, cleantech, entreprenörskap och ökat välstånd.
Men tillväxt och välstånd är inte bara lösningen. Enligt Nordhaus och Shellenberg är det också en förutsättning för hela vårt miljöengagemang. Först när vi nått så högt upp på Maslows behovstrappa att vi tillfredsställt grundläggande behov av föda, trygghet o s v kan vi kosta på oss ett engagemang för miljön. Det är i tillväxt och investeringar i u-länder som lösningarna finns, inte i bistånd. Detta är den problematik som klimatpolitikerna mött i Köpenhamn när de försökt förhandla om Kina och Indiens legitima önskan om att inte få sin välståndsutveckling begränsad av klimatmål.
Miljömål nås bäst med mer frihandel, ökade investeringar i cleantech och ökad globalisering; Mer WTO än IPCC. När fler har råd vill de också engagera sig för miljön.
Själv hade jag med mig en registrering till COP-15, men i likhet med tusentals andra fick jag stå i den bitande kylan utanför utan att komma in i på mötet där hotet om uppvärmning diskuterades. Jag fick därför denna gång följa mötet via webben. Jag har dock följt en tidigare klimatkonferens på plats från första till sista dagen och kan konstatera att FN vare sig är bra på att organisera möten eller få fram klimatavtal. En sak är dock säker; detta var sista gången FN väljer att ha ett möte så långt norrut som i Köpenhamn där många delegater blev sjuka av kylan.
Anders Ydstedt är entreprenör, författare och Svensk Tidskrifts webredaktör. Han har nyss utkommit med boken Far och flyg! Hur resor förändrar världen, skriven tillsammans med Maria Rankka och Fredrik Johansson.
Läs mer om klimatet och Köpenhamnsmötet:
Rapport från Köpenhamn: Løkke och Reinfeldt i strålkastarljuset, Ann-Sofie Dahl (18/12)
Climategate – molnen tornar upp sig för IPCC, Anders Edwardsson (4/12)