Print Friendly

Kontur av ett alternativ

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

261
KONTUR AV ETT ALTERNATIV
Den 13 september 1964 beseglades regeringen Gerhardsens öde i Norge, och en borgerlig koalition tog över ansvaret för regeringsarbetet.
Har man märkt någon skillnad sedan dess? Magister Lars
Roar Langslet besvarar frå-
gan jakande. Inte så att nå-
gon markant reformperiod
har inletts, eller borde ha inletts, men genom den kumulativa effekten av en rad beslut. De enskilda förändringar som sker, kan var för sig
verka mycket moderata –
men på längre sikt kan de
ändra det totala mönstret i
en icke oväsentlig grad. Förutsättningen för en sådan effekt
är naturligtvis att förändringarna sättes in med konsekvens. Och i den borgerliga
regeringens handlande kan
man finna en markant tendens, vilken vittnar om en
omvi.rdering av förhållandet
mellan statsmakt och individ.
Denna tendens måste betecknas som ett av de mest löftesrika dragen i den ändrade
politiska situationen i Norge.
-·—
Av magister LARS ROAR LANGSLET
Den 13 september i fjol hände
det som bekant, att vi norrmän
ställde oss utanför den skandinaviska gemenskapen. Den dagen blev
regeringen Gerbardsens öde beseglat, och 30 års oavbrutet Arbeiderpartistyre fick sitt slut. Vi fick en
ny regering – av de fyra borgerliga partierna, och statsministrarna
Krag och Erlander måste se sanningen i vitögat, att det var slut
med det socialistiska regeringstriumvirat som hittills hade varit
ett så iögonenfallande drag i de
skandinaviska ländernas politiska
fasad gentemot den avlägsna omvärlden.
Vårt lilla regeringsskifte ägde
rum prydligt och stilla, bortsett
från några få glädjeyttringar efter
moderat norskt mått, litet sång på
gatorna och sådant som i norrmäns
ögon och öron är höjden av lättsinne. Men frågar man mig, måste
jag erkänna att det kändes märkligt. I ett sådant ögonblick kan
t. o. m. en konservativ förstå hur
upplyftande, ja nästan upphetsande, det kan kännas att bryta helt
med det förgångna. Det var som
om revolutionens pulsslag vaknade
en kort stund också i oss. Så blev
det lugnt igen, just så lugnt som
262
norsk politik i grund och botten
har varit under hela efterkrigstiden.
Någon skillnad?
Har vi märkt någon skillnad sedan dess? Både ja och nej! Den nya
regeringen hade aktat sig noga för
att locka med någon 100 dagars
intensiv omställningsprocess
kanske hade den blivit klok av den
skada som den nuvarande brittiska
regeringen ådrog sig med sådana
lockbeten. I valkampanjen hade regeringspartiernas talmän betonat
att de inte önskade något »systemskifte» – vilket förklarades innebära att de inte hade för avsikt att
förändra norsk politik på något genomgripande sätt. Ingen realistisk
betraktare hade alltså skäl att vänta sig väsentliga förändringar under den tid, som sedan dess har
gått. På längre sikt kan det däremot hända att den politiska linje,
som den nya regeringen har förpliktat sig att föra, kan medföra
betydliga förändringar. Men det
kommer att bero på den kumulativa effekten av enskilda beslut,
som var för sig inte tycks avvika
särskilt starkt från vad den tidigare regeringen skulle ha gjort. På
kortare sikt kommer alltså förändringarna att vara så pass små, att
enstaka tidigare entusiastiska anhängare av det borgerliga regeringsalternativet t. o. m. kommer
att känna en viss besvikelse, och
hävda att vi borde kunna kräva
något mer av en politisk gruppering, som utger sig för att vara
ett alternativ.
Kan man då egentligen säga att
de fyra borgerliga partierna, som
nu har bildat regering i Norge, var
ett verkligt alternativ? Om vi med
alternativ menar att de hade ett
program för en total politisk kursändring – det som i valet kallades
»systemskifte» – så var det otvivelaktigt inte det, och utgav sig
inte heller för att vara det. Om
man med alternativ menar, att en
ny grupp av politiker stod rustad
och klar att överta ledningen av
statsmaskineriet, så var de det –
och utgav sig med rätta för att vara
det. Men borde inte »alternativ» betyda något mer?
En stor del av Arbeiderpartiets
polemik i valkampanjen byggde
just på antagandet att det var den
magra betydelsen av orden »alternativ», som de borgerliga hade som
grund för sina försäkringar, att de
kunde erbjuda ett regeringsalternativ. Det sades att de borgerliga
partierna gick till val på Arbeiderpartiets program; de ville göra som
Gerhardsen, bara med andra personer i ledningen. Det hela var en
kamp om makt för maktens egen
skull.
Enighet och avideologisering
Till en viss del är resonemanget
självfallet riktigt. Det kan knappast bestridas, att skillnaderna i
politiskt betraktelsesätt mellan Arbeiderpartiet och de nya regeringspartierna inte fick särskilt markanta uttryck i partiernas valprogram. I det stora flertalet frågor,
som behandlas i vår nationalförsamling, är det full enighet mellan
partierna. Det är ett mönster som
går igen i många västeuropeiska
länder idag – och särskilt i de nordiska länderna med deras solitt etablerade demokratiska författningar
och sin sociala stabilitet. Det hänger samman med det fenomen som
kallas avideologisering, utjämningen av de stora ideologiska motsättningarna och neddämpningen av
den politiska debatten till en mycket hovsam diskussion om nyanser
i synen på politiska verktyg. Och
när vi har fått ett så pass avideologiserat klimat, beror det självfallet i stor utsträckning på det faktum att vi inte längre har några
krassa sociala motsättningar i vårt
samhälle. I välfärdsstater som de
nordiska länderna har så att säga
alla en trygg materiell grund för
sin existens, och löneskillnaderna
är så pass små att våra samhällen
närmast kan betecknas som egalitära jämfört med t. ex. Sovjetunionen. De traditionella förutsättningarna för krass politisk ·strid är
alltså borta, och vi har fått en fredlig politisk miljö, där kampen om
politisk makt inte längre kan hänföras till klara motsättningar mellan ideologiskt betonade program.
Möjligheterna att formulera politiska alternativ med den fasthet
och enkelhet, som krävs för att de
skall få slagkraft, har blivit mycket små.
263
Betyder detta att jag ger Arbeiderpartiet rätt i att det borgerliga
alternativet inte existerar, och att
hela den valkampanj, som ledde till
regeringsskiftet bara var en strid
om makt för maktens egen skull,
ledd av människor vars högsta önskan var att klättra upp på statsrådstaburetterna, men utan något
program för vad de ville göra annorlunda än regeringen Gerhardsen?
Nej, absolut inte. Att det politiska klimatet i större utsträckning
är avideologiserat och inte ger utrymme för skarpt kontrasterande
alternativ, betyder inte att de motsättningar, som trots allt existerar,
är helt oväsentliga.
Den nödvändiga maktväxlingen
Men låt oss tills vidare sätta detta påstående inom parentes. Låt oss
ett ögonblick tänka oss att skillnaderna verkligen var minimala, och
att de inte heller på längre sikt
skulle komma att medföra nämnbara utslag. Skulle det då uteslutande vara självändamål att arbeta
för ett skifte i den politiska ledningens topp? Enligt min uppfattning: nej. Ett parlamentariskt styrelseskick, som det vi har i de
skandinaviska länderna, förutsätter verkliga möjligheter för att ledningen då och då kan skifta, om
systemet i det hela skall fungera
och inte urarta till ett faktiskt enparti-välde.
Det var ett sådant urartande som
264
vi ibland hade en känsla av att stå
inför i Norge, med balsamerade politiska styrkeförhållanden och en
politisk ledning som inte alltid uppträdde med ett förebildligt parlamentariskt ansvar. Ibland upplevde vi valkampanjer, med stora ord
om nödvändigheten av ett maktskifte, men ingenting skedde- och
man hade en känsla av att ingenting kunde ske. Det skapade säkert
en viss känsla av vanmakt bland
oppositionspolitikerna, och leda
bland väljarna. Nu har det till sist
skett något – det anser jag som
en fördel i sig själv. Det har stimulerat det politiska intresset. Det
har gjort det möjligt för en rad
framstående politiska ledarämnen,
som hittills har måst stå i en till
synes ändlös opposition, att utnyttja sina förmågor. Dessutom kommer ett sådant skifte att verka stimulerande på hela förvaltningsapparaten. För det är givet, att när
samma ledarskikt sitter vid makten under en lång rad år, kommer
dess politiska önskemål och förväntningar att forma hela statsapparaten: särskilda typer av politiska lösningar kommer att föredras,
därför att man vet att de väcker
de mest positiva reaktionerna i toppen; alternativa lösningar undanträngs, därför att man anar att de
inte är populära. Utredningsapparaten kommer därigenom olyckligtvis att få en farlig styvhet. En
växling vid makten kan i sig själv
vara tillräcklig för att skapa en
större elasticitet, jag hade nästan
sagt fantasi, i hela den apparat av
tekniska experter och byråkrater,
som statsmakternas ledare blivit
allt mer beroende av.
Men även om dessa konsekvenser
är nog så viktiga, skulle det onekligen vara en smula brist om politiken bara hade blivit en innehållslös konkurrens mellan människor,
som egentligen anser precis samma
saker.
Professor Herbert Tingsten hör
som bekant till dem, som anser att
nordisk politik verkligen har blivit
tråkig – den innehåller inte längre taktiska motsättningar; partierna konkurrerar med samma slagord och samma program. Det enda
som utlöser en smula spänning, är
de skandaler som då och då dyker
upp. England hade sin Profumoskandal, och vi norrmän hade våra
industriskandaler, i en snart sagt
outtömlig rad. Man skall emellertid inte klaga alltför mycket över
dessa skandaler, anser Tingstenför de hjälper till att hålla politikerna i form, och till att hindra
väljarna från att somna av leda.
Verkliga kursomläggningar
Även om vi kanske kan hysa ett
hopp om att skandalernas tid inte
är förbi, så är ju detta ett tröstlöst
perspektiv. Men lyckligtvis – det
stämmer inte helt, om man ser till
det faktiska förhållandet. Den nya
norska regeringen har förpliktat
sig att föra en politik, som i mångt
och mycket betyder faktiska avvikelser från regeringen Gerhardsens.
Den har förpliktat sig att reformera vårt mycket tungrodda och
betungande skattesystem – och till
skattelättnader, utifrån en mer dynamisk värdering av den ekonomiska tillväxten. Arbeiderpartiets
skattepolitik dominerades ensidigt
av fördelnings- och utjämningsproblematiken; den nya regeringen är
mer engagerad av att justera skattesystemet så att det främjar initiativ och produktivitet, och därigenom stärker skatteunderlaget på
lång sikt. I sin industripolitik har
den nya regeringen strävat efter att
stimulera framför att dirigera. Den
har inga planer på att fortsätta i
de gamla spåren genom att skapa
en statlig storindustri, som den
förra regeringen gav så många diskutabla exempel på; den har vidtagit åtgärder för att stärka små-
företagens ställning, och den har
lättat på restriktioner av skatteteknisk och annan art, som har
hämmat expansionen i det privata
näringslivet. I hela den ekonomiska
politiken kan man alltså spåra en
tendens till att dra konsekvenserna av förpliktelsen i slagordet :.det
privata initiativeb. En annan
märkbar tendens är viljan till större koncentration av den statliga
verksamheten, i form av ökade insatser för vad man har kallat statens primära uppgifter: hälsovården, kommunikationerna och utbildningsväsendet. Särskilt det sistnämnda området har varit försummat på ett ödesdigert sätt; och man
har här varslat om investeringar
265
av en helt annan storleksordning.
Man kan otvivelaktigt säga att samma sak skulle en Arbeiderpartiregering idag måst göra; men å andra sidan är det ställt utom allt tvivel att en medveten vilja att koncentrera statens insatser på sådana
områden – på bekostnad av t. ex.
vidlyftiga industriprojekt, som erfarenheten visat att staten inte är
ägnad att administrera – gör det
lättare för den nya regeringen att
göra en insats av verklig betydelse.
Den nya regeringen är uppenbarligen inte besatt av samma byrå-
kratiska regleringsbehov som den
förra. På många områden märker
man tecken på en tjällossning –
efter en lång rad år då en allomfattande statlig reglering uppfattades som nödvändig och nyttig. Den
offentliga planeringsverksamheten
har allaredan fått en något annan
stil: större öppenhet för alternativ,
större vilja till elasticitet, större vilja att lära av kompetenta organ
utanför det byråkratiska toppskiktet.
Totalbild av ett alternativ
Allt detta är i mina ögon betydelsefulla drag. De bygger upp en
totalbild av ett alternativ – även
om det icke framträder i en ögonblicklig och markant kontrast till
den gamla regimen. Här är det
emellertid det som jag kallar den
kumulativa effekten kommer in.
De enskilda förändringar som sker,
kan var för sig verka mycket moderata – men på längre sikt kan
266
de ändra det totala arbetet i en
icke oväsentlig grad. Förutsättningen för en sådan kumulativ effekt
är naturligtvis att förändringarna
sättes in med konsekvens. Men det
är lyckligtvis mycket som tyder på
att så sker. De exempel jag nämnt,
hör vara tillräckliga för att antyda
en konsekvent tendens.
Skulle man karakterisera denna
tendens med ideologiska nyckelhegrepp, kunde man säga att den vittnar om en omvärdering av förhållandet mellan statsmakt och individ, mellan staten som samhällets
centrala maktinstans och de olika
icke-statliga maktinstanserna.
Den socialdemokratiska politik,
som regeringen Gerhardsen förde
under sina sista år, var visserligen
långtifrån doktrinär. Den hade ett
kraftigt inslag av pragmatism och
på vissa områden kom den att i
hög grad närma sig de horgerliga
partierna. Men en tendens, som sä-
kert var ideologiskt betingad, var
markant: tendensen att helt oproblematiskt uppfatta varje expansion inom statens verksamhetsområde och makt som en framgång
för gemene man. Man utgick från
den enkla föreställningen, att privata maktinstanser principiellt strä-
var i riktning mot det icke-sociala,
medan staten däremot är identisk
med folket – staten är vi alla och
står under kontroll av oss alla, så
varje utvidgning av statens makt
är liktydig med större makt för
gemene man.
Den starka statsmaktens risker
Den nya regeringen tycks ha större förståelse för att den starka
statsmakt, som är nödvändig i ett
modernt, komplicerat samhälle,
också inrymmer allvarliga faromoment, särskilt när den kommer
in på områden, där den inte har
något att skaffa – d. v. s. där andra instanser kan sköta de ifrågavarande uppgifterna lika bra eller
bättre. En ständigt expanderande
statsmakt betyder risk för att privat initiativkraft hämmas och de
demokratiska övervakningsmöjligheterna försvagas.
Denna uppfattning innebär självklart inte någon kamouflerad
laissez-faire-doktrin. Alla är ense
om att en stark och omfattande
statsmakt oundvikligen är nödvändig. Men detta betyder inte att det
är önskvärt att lämna fältet fritt
för en statlig maktökning. Tvärtom – det är desto viktigare att
hålla en sådan ökning under kontroll. Inom de nya regeringspartierna möter man en uppenbar strä-
van att söka politiska lösningar
som inte innebär ökning av statens
maktposition och stimulans till byråkratisering. Denna nya tendens
är enligt min mening mycket viktig, och den prägel den redan har
satt på regeringen Bortens politiska
handlingsprogram är ett av de mest
löftesrika dragen i den ändrade politiska situationen i Norge.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner