Kongokrisen och världsläget
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KONGOKRISEN OCH VÄRLDSLÄGET
DE SENASTE veckornas internationella händelseutveckling kring den
stora oredan i Kongo efterlämnar
en bitter eftersmak hos dem, som
betraktar den med någon kritik
och ej låter sig helt duperas av de
officiösa kommentarerna.
På den positiva sidan kan givetvis bokföras, att åtminstone för
ögonblicket – möjligheterna för
plötsliga oangenäma överraskningar är emellertid hart när obegränsade – riskerna för en allvarlig
storpolitisk konflikt förefaller avsevärt mindre liksom att faran för
något slags direkt kommunistisk
intervention i Kongo synes undanröjd – även detta väl att märka för
ögonblicket och med all reservation
för plötsliga nya komplikationer.
Om man alltså av Förenta Nationerna och dess ledning endast krä-
ver, att de skall medverka till att
avlägsna akuta krigsrisker till snart
sagt vad pris som helst och utan
hänsyn till den träffade uppgörelsens konsekvenser på längre sikt,
ja då har världen all anledning att
adressera sitt tack till Dag Hammarskjöld (och till den amerikanska utrikesledningen) liksom
en gång i tiden till de dåvarande
franska och engelska regeringarna
för dessas fridsamma och medgörliga hållning i Rhenlandsaffären
1936 och i Miinchen 1938. Detta
tycks också vara den attityd, som
den s. k. världsopinionen i allmänhet uppvisar för närvarande. Freden måste bevaras, kosta vad det
kosta vill. Den, som under krigshot framställer krav, bör därför i
huvudsak få sin vilja fram, om
apparenserna kan nödtorftigt bevaras. Hur den fredligt sinnade
partens eftergifter kan komma att
påverka maktbalansen i fortsättningen, är av mindre intresse.
Framför allt undviker man att
ställa sig frågan, om inte slutresultatet av en serie eftergifter under
krigshot till sist kan bli detsamma
som en gång under 1930-talet- att
man tvingas att i ett ogynnsamt
läge och under enorma risker upptaga en kamp, som man, om man
hade intagit en fast hållning från
början, sannolikt hade kunnat helt
undvika och annars då fått utkämpa under långt gynnsammare
styrkeförhållanden, än vad nu må-
hända blir fallet. –
Eftergiftspolitiken – det kanske
inte anses finkänsligt att nu använda termen »appeasemenb –
1960 påminner i mycket om den,
som praktiserades 1956 i Suezfrå-
gan. Då liksom nu anlades ett egendomligt och godtyckligt formalistiskt resonemang, som resulterade
i att den i realiteten aggressiva parten kom att framstå såsom angripen, medan den i verkligheten förfördelade inför världsopinionen
330
framställdes såsom suspekt eller
t. o. m. såsom angripare. Då liksom
nu visade det sig omöjligt att hålla
ihop västblockets medlemmar kring
en gemensam politik; inför Moskvas
hotelser och inför oron bland de
nya, färgade nationerna brast sammanhållningen och lämnades de
exponerade – 1956 England och
Frankrike, 1960 Belgien – i sticket
av sina bundsförvanter. I bägge fallen spelade Förenta Staterna en ledande roll i detta debåcle, och i
bägge fallen användes Förenta Nationerna som ett slags fikonalöv
för att skyla Västerns nakenhet.
Vad som inträffat i Kongo, är
vad alla initierade bedömare från
början befarat, nämligen att den så
brådstörtat tillyxade självständiga
staten visat sig i allo inkompetent
att fullgöra ens de mest elementära
förpliktelser att upprätthålla inre
ordning och infria åtagna yttre förpliktelser. Sammanhanget kring
det stora myteriet i den kongolesiska armen är alltjämt outrett,
men det förefaller fullt tänkbart,
att det egentligen arrangerats av
»premiärministern» Lumumba –
denna remarkabla företeelse inom
världspolitiken – i syfte att uppnå
just vad som han också med FN:s
hjälp nu faktiskt har uppnått,
nämligen att slingra sig ur de förbindelser, vilka han ingått med
Belgien så nyligen, att bläcket på
dem knappast hunnit torka.
I denna situation nödgades Belgien sätta in sina i Kongo befintliga
trupper för att skydda de talrika
belgierna och de övriga europeerna
och ej minst deras kvinnor från de
mest påtagliga faror. Tacken för
denna handräckning i farans stund
blev, att Belgien fått schavottera
inför säkerhetsrådets övervägande
majoritet och världsopinionen som
något slags fredsstörare och huvudskyldig till den utbrutna krisen.
Hr Lumumba har däremot kommit undan med mycket milda förebråelser och i realiteten fått FN: s
stöd för sin skamfilade och vacklande auktoritet. I stället för att
ägna FN: s blygsamma resurser åt
den gigantiska uppgiften att försöka upprätta lugn och ordning
inom vidsträckta territorier, som
mer eller mindre villigt lyder under Lumumbas excentriska spira,
måste FN på Chrusjtjevs bud ge sig
in på att »pacificera» den enda del
av Kongo, där ordning och reda
hela tiden existerat, nämligen Katanga. Det har visserligen i rådsbeslutet sagts, att detta inte innebär något ställningstagande av FN
till de inre konflikterna. Men det
måste dock för var och en stå klart,
att mot bakgrund av de föregående
händelserna FN-truppernas inryckning i Katanga skulle komma att
innebära en prestigevinst för Lumumba och ett motsvarande allvarligt bakslag för de krafter, som försökt att hålla Katanga utanför det
övriga kongolesiska konkursboet.
Aktionen skulle därför synnerligen
lätt kunnat få till följd, att man nu
slutgiltigt spelat över Katanga i Lumumbas och hans anhängares hän- ’
der. Om dessa herrars pålitlighet i
de stora internationella motsättningarna har de senaste veckornas
händelser lämnat vältaliga vittnesbörd. Hela ingripandet i Katanga
är så mycket onödigare, som något
slags statlig enhet ju alls ej existerade i Kongo före den belgiska tiden och det därför kan tänkas
många lösningar i fråga om de
olika territoriernas statliga disponerande, sedan kolonialregimen
upphört. Ingenting gör nödvändigt
att Katanga underställes en regering i Leopoldville, och allt talar
för att Västern så effektivt som
möjligt borde stödja Tshombes
jämförelsevis förtroendeväckande
regim.
Om de senaste händelserna snarast tyder på ökade möjligheter att
rädda Katanga ur det övriga
kongolesiska eländet, är förtjänsten därav så gott som uteslutande
att tillskriva herr Lumumbas allt
vettlösare uppträdande.
Den politik, som fördes i Suezkrisen, förspillde en mycket god utsikt att för alltid eliminera en av
de värsta orosstiftarna inom storpolitiken och spelade i stället definitivt en av världens viktigaste
kommunikationsleder över i hans
händer. Den politik, som nu föres,
har försummat en liknande chans
att oskadliggöra Lumumba, denne
demagog, som rimligen antingen
fullständigt saknar ansvarskänsla
och omdöme eller också är en nödtorftigt maskerad kommunistisk
agent. Och samma politik riskerar
331
också att på längre sikt beröva den
fria världen en av dess betydelsefullaste naturtillgångar, mineralfyndigheterna i Katanga.
Att man ansett sig böra föra en
sådan politik även denna gång, har
väl – vid sidan av de till synes
obotliga antikoloniala fördomarna
i Amerika – två huvudgrunder.
Den ena är obenägenheten att irritera sådana representanter för de
nya länderna som t. ex. dagens diktatorer i Ghana och Guinea. Den
andra är rädslan för att intaga en
fast hållning, när man i Moskva
intensivare än vanligt rasslar med
vapnen. I bägge fallen torde väl
den gamla erfarenheten komma att
besannas, att varje utbetalning till
en utpressare inom en rätt kort tid
får till följd nya – och ofta höjda
– krav från honom. Och varje eftergift av detta slag medför i sin
tur, att den psykologiska såväl som
den materiella maktbalansen mellan öst och Väst förskjutes ett
stycke till Västs nackdel.
Om en framtida historieskrivning – det Gud förbjude! –
skulle få anledning att dryfta orsakerna till att den fria världen, trots
sitt långt bättre utgångsläge, till
sist dukade under för den kommunistiska, komme sannolikt ett ej
ringa intresse att ägnas åt det sätt,
varpå de bägge kämpande blocken
förmådde – respektive inte förmådde – utnyttja Förenta Nationerna i sina respektive intressens
tjänst.
DE SENASTE veckornas internationella händelseutveckling kring den
stora oredan i Kongo efterlämnar
en bitter eftersmak hos dem, som
betraktar den med någon kritik
och ej låter sig helt duperas av de
officiösa kommentarerna.
På den positiva sidan kan givetvis bokföras, att åtminstone för
ögonblicket – möjligheterna för
plötsliga oangenäma överraskningar är emellertid hart när obegränsade – riskerna för en allvarlig
storpolitisk konflikt förefaller avsevärt mindre liksom att faran för
något slags direkt kommunistisk
intervention i Kongo synes undanröjd – även detta väl att märka för
ögonblicket och med all reservation
för plötsliga nya komplikationer.
Om man alltså av Förenta Nationerna och dess ledning endast krä-
ver, att de skall medverka till att
avlägsna akuta krigsrisker till snart
sagt vad pris som helst och utan
hänsyn till den träffade uppgörelsens konsekvenser på längre sikt,
ja då har världen all anledning att
adressera sitt tack till Dag Hammarskjöld (och till den amerikanska utrikesledningen) liksom
en gång i tiden till de dåvarande
franska och engelska regeringarna
för dessas fridsamma och medgörliga hållning i Rhenlandsaffären
1936 och i Miinchen 1938. Detta
tycks också vara den attityd, som
den s. k. världsopinionen i allmänhet uppvisar för närvarande. Freden måste bevaras, kosta vad det
kosta vill. Den, som under krigshot framställer krav, bör därför i
huvudsak få sin vilja fram, om
apparenserna kan nödtorftigt bevaras. Hur den fredligt sinnade
partens eftergifter kan komma att
påverka maktbalansen i fortsättningen, är av mindre intresse.
Framför allt undviker man att
ställa sig frågan, om inte slutresultatet av en serie eftergifter under
krigshot till sist kan bli detsamma
som en gång under 1930-talet- att
man tvingas att i ett ogynnsamt
läge och under enorma risker upptaga en kamp, som man, om man
hade intagit en fast hållning från
början, sannolikt hade kunnat helt
undvika och annars då fått utkämpa under långt gynnsammare
styrkeförhållanden, än vad nu må-
hända blir fallet. –
Eftergiftspolitiken – det kanske
inte anses finkänsligt att nu använda termen »appeasemenb –
1960 påminner i mycket om den,
som praktiserades 1956 i Suezfrå-
gan. Då liksom nu anlades ett egendomligt och godtyckligt formalistiskt resonemang, som resulterade
i att den i realiteten aggressiva parten kom att framstå såsom angripen, medan den i verkligheten förfördelade inför världsopinionen
330
framställdes såsom suspekt eller
t. o. m. såsom angripare. Då liksom
nu visade det sig omöjligt att hålla
ihop västblockets medlemmar kring
en gemensam politik; inför Moskvas
hotelser och inför oron bland de
nya, färgade nationerna brast sammanhållningen och lämnades de
exponerade – 1956 England och
Frankrike, 1960 Belgien – i sticket
av sina bundsförvanter. I bägge fallen spelade Förenta Staterna en ledande roll i detta debåcle, och i
bägge fallen användes Förenta Nationerna som ett slags fikonalöv
för att skyla Västerns nakenhet.
Vad som inträffat i Kongo, är
vad alla initierade bedömare från
början befarat, nämligen att den så
brådstörtat tillyxade självständiga
staten visat sig i allo inkompetent
att fullgöra ens de mest elementära
förpliktelser att upprätthålla inre
ordning och infria åtagna yttre förpliktelser. Sammanhanget kring
det stora myteriet i den kongolesiska armen är alltjämt outrett,
men det förefaller fullt tänkbart,
att det egentligen arrangerats av
»premiärministern» Lumumba –
denna remarkabla företeelse inom
världspolitiken – i syfte att uppnå
just vad som han också med FN:s
hjälp nu faktiskt har uppnått,
nämligen att slingra sig ur de förbindelser, vilka han ingått med
Belgien så nyligen, att bläcket på
dem knappast hunnit torka.
I denna situation nödgades Belgien sätta in sina i Kongo befintliga
trupper för att skydda de talrika
belgierna och de övriga europeerna
och ej minst deras kvinnor från de
mest påtagliga faror. Tacken för
denna handräckning i farans stund
blev, att Belgien fått schavottera
inför säkerhetsrådets övervägande
majoritet och världsopinionen som
något slags fredsstörare och huvudskyldig till den utbrutna krisen.
Hr Lumumba har däremot kommit undan med mycket milda förebråelser och i realiteten fått FN: s
stöd för sin skamfilade och vacklande auktoritet. I stället för att
ägna FN: s blygsamma resurser åt
den gigantiska uppgiften att försöka upprätta lugn och ordning
inom vidsträckta territorier, som
mer eller mindre villigt lyder under Lumumbas excentriska spira,
måste FN på Chrusjtjevs bud ge sig
in på att »pacificera» den enda del
av Kongo, där ordning och reda
hela tiden existerat, nämligen Katanga. Det har visserligen i rådsbeslutet sagts, att detta inte innebär något ställningstagande av FN
till de inre konflikterna. Men det
måste dock för var och en stå klart,
att mot bakgrund av de föregående
händelserna FN-truppernas inryckning i Katanga skulle komma att
innebära en prestigevinst för Lumumba och ett motsvarande allvarligt bakslag för de krafter, som försökt att hålla Katanga utanför det
övriga kongolesiska konkursboet.
Aktionen skulle därför synnerligen
lätt kunnat få till följd, att man nu
slutgiltigt spelat över Katanga i Lumumbas och hans anhängares hän- ’
der. Om dessa herrars pålitlighet i
de stora internationella motsättningarna har de senaste veckornas
händelser lämnat vältaliga vittnesbörd. Hela ingripandet i Katanga
är så mycket onödigare, som något
slags statlig enhet ju alls ej existerade i Kongo före den belgiska tiden och det därför kan tänkas
många lösningar i fråga om de
olika territoriernas statliga disponerande, sedan kolonialregimen
upphört. Ingenting gör nödvändigt
att Katanga underställes en regering i Leopoldville, och allt talar
för att Västern så effektivt som
möjligt borde stödja Tshombes
jämförelsevis förtroendeväckande
regim.
Om de senaste händelserna snarast tyder på ökade möjligheter att
rädda Katanga ur det övriga
kongolesiska eländet, är förtjänsten därav så gott som uteslutande
att tillskriva herr Lumumbas allt
vettlösare uppträdande.
Den politik, som fördes i Suezkrisen, förspillde en mycket god utsikt att för alltid eliminera en av
de värsta orosstiftarna inom storpolitiken och spelade i stället definitivt en av världens viktigaste
kommunikationsleder över i hans
händer. Den politik, som nu föres,
har försummat en liknande chans
att oskadliggöra Lumumba, denne
demagog, som rimligen antingen
fullständigt saknar ansvarskänsla
och omdöme eller också är en nödtorftigt maskerad kommunistisk
agent. Och samma politik riskerar
331
också att på längre sikt beröva den
fria världen en av dess betydelsefullaste naturtillgångar, mineralfyndigheterna i Katanga.
Att man ansett sig böra föra en
sådan politik även denna gång, har
väl – vid sidan av de till synes
obotliga antikoloniala fördomarna
i Amerika – två huvudgrunder.
Den ena är obenägenheten att irritera sådana representanter för de
nya länderna som t. ex. dagens diktatorer i Ghana och Guinea. Den
andra är rädslan för att intaga en
fast hållning, när man i Moskva
intensivare än vanligt rasslar med
vapnen. I bägge fallen torde väl
den gamla erfarenheten komma att
besannas, att varje utbetalning till
en utpressare inom en rätt kort tid
får till följd nya – och ofta höjda
– krav från honom. Och varje eftergift av detta slag medför i sin
tur, att den psykologiska såväl som
den materiella maktbalansen mellan öst och Väst förskjutes ett
stycke till Västs nackdel.
Om en framtida historieskrivning – det Gud förbjude! –
skulle få anledning att dryfta orsakerna till att den fria världen, trots
sitt långt bättre utgångsläge, till
sist dukade under för den kommunistiska, komme sannolikt ett ej
ringa intresse att ägnas åt det sätt,
varpå de bägge kämpande blocken
förmådde – respektive inte förmådde – utnyttja Förenta Nationerna i sina respektive intressens
tjänst.