Kommunistisk framtidsdröm

KOMMUNISTISK FRAMTIDSDRÖM
ALDRIG FÖRR HAR det kommunistiska framtidssamhället diskuterats
så febrilt som efter den 21 :a partikongressen (1959). Vid denna kongress proklamerades högtidligt en
ny fas i Sovjetunionens utveckling, förberedelsen för kommunismens högre stadium. Den första
etappen i denna utveckling är skapandet av en materiell och teknisk
grund, som möjliggör ett tillfredsställande av sovjetmänniskornas
materiella och andliga behov, i enlighet med den klassiska marxismens principer. Men icke mindre
viktigt anses det psykologiska förberedandet av den nuvarande
sovjetmänniskan, att ändra hennes
föreställningar och attityder till
egendom och arbete, att övervinna
hennes individualistiska tänkesätt
samt att stärka hennes samhälleliga intressen.
I samband med detta forcerade
utvecklingsprogram har i Sovjetunionen publicerats en mängd arbeten om det framtida kommunistiska samhället. Enligt Longinov
(en ansvarig funktionär inom partiets Centralkommithn har enbart
under tiden 1959-1960 utkommit
över hundra böcker och broschyrer
Av fil. dr JURIJ BORYS
sysslande med kommunismens
perspektiv. Han är emellertid inte
nöjd då dessa arbeten huvudsakligen sysslar med det redan uppnådda socialistiska systemet, medan kommunismens högre stadium
ägnas mycl{et anspråkslöst utrymme (Kommunist, 1960, No. 12,
s. 113). Han anser att de nuvarande
sovjetmänniskorna är mycket intresserade av kommunismens framtidsformer och därför kräver klarare besked från sina författare och
teoretiker.
Det är inte lätt att definiera
kommunismens framtida former,
eftersom partiet självt är mycket
tystlåtet i denna sak, eller begränsar sig till några generaliserande
fraser som ingenting säger. I
Högsta Sovjets upprop till Sovjetunionens nationer från den 6 november 1957 heter det till exempel
att :~-kommunism är en högre form
av samhällsutveckling, där produktionskrafter, vetenskap och teknik
når en sådan standard, och samhällsrikedomen når ett sådant överflöd att det blir möjligt att förverkliga principen: från var och en
enligt förmåga, till var och en efter
behov. Parallellt med en allsidig
28
utveckling av människors begåvningar, och höjning av deras kommunistiska medvetande, når den
mänskliga kulturen full utveckling. Då fastställes för alltid en
lycklig tillvaro för alla arbetande.»
(Spravocnik partijnogo rabotnika,
Moskva, 1959, s. 590). Det är allt.
Men hur det skall bli med egendom,
med familjeliv, med barnuppfostran, med statens och partiets
roll under kommunismens högsta
stadium står det ingenting om. Det
är därför intet under, att flertalet
sovjetteoretiker av försiktighet
undviker alla konkreta formuleringar, och i stället, imiterande
Chrustjov, mest sysslar med revisionisternas och dogmatikernas avvikelser. Det finns endast enstaka
prominenta sovjetteoretiker som
vågar ge sig på något mera. Bland
dessa kan räknas akademiledamoten S. Strumilin, en framstående
statistiker och nationalekonom.
Strumilin har skrivit mycket och
av varierande värde. Hans under
Stalins regim utgivna arbeten är
av ringa intresse. Nu har Strumilin
börjat utnyttja Chrustjovs nya giv,
och skriver intressantare och utan
långa citat ur Lenin och Stalin.
Hans sista arbete »Arbetarliv och
kommunism» publicerat i tidskriften Novyj mir, 1960, nr 7, är ur
många synpunkter unikt och värt
uppmärksamhet. Det är intressant
även därför att Strumilin användes
av partiet som något slags teoretisk spanare, som ideologisk bulvan. I detta fall är det frågan om
att ge en bredsida åt den kinesiska
partiledningen som med sina »kommunen medvetet eller omedvetet
tävlar med de ryska kommunisterna i fråga om marxismens sanna
tolkning. Strumilins »arbets- och
bostadskommunen överträffar i
sin utopism t. o. m. de kinesiska.
Författaren nöjer sig inte bara
med att framställa det nya samhällets allmänna konturer, dess yttre
fasad, han vill också framställa
dess inre förhållanden, sociala
innehåll och andliga gestaltning,
Han vill veta vad nytt kommunismen medför beträffande familjeliv,
egendom, vad som händer med äktenskap, skilsmässa, underhåll,
sparbanksböcker osv. I vilka former skall det kollektivistiska medvetandet stöta på individualismens
kvarlevor hos familjen (svartsjuka,
otrohet, föräldraeogism, barnens
otacksamhet) och i förhållandet
mellan människor (avundsjuka,
förtal, intriger)? Han försöker även
framställa antagliga arkitektoniska
former för de nya kollektivbostä-
derna.
Trots att författaren i förväg varnar att hans syfte inte är att »författa ännu en utopi, i stil med Fouriers falangstån så kan man inte
undgå att betrakta hans arbete
just som en sådan. Både hans metodik och hans slutsatser är felaktiga och verklighetsfrämmande.
Han börjar med familj och äktenskap, och börjar ganska förnuftigt. Han deklarerar att »familjen
kan betraktas som det mest elementära kollektivet, cellen, eller
molekylen, som bildar det nuvarande samhället. Familjen är den
mest naturliga, primära föreningen,
sammansvetsad av personliga sympatier och blodsband, gemensam
ekonomi och långvariga omsorger
för barnens uppfostran, vilket allt
motsvarar de fundamentala uppgifterna för mänsklighetens bevarande och fortsatta reproduktion.»
Sedan övergår han till ganska
schablonmässig, kommunistisk kritik av den borgerliga familjen, som
enligt hans åsikt är underkastad
en naturlig undergång. Det borgerliga äktenskapet och skilsmässan
grundar sig endast på »materiella
beräkningar», och vägran att föda
barn är det mest karakteristiska
tecknet på den borgerliga familjens
dekadens. Som någonting helt annat framställer han familjen i det
socialistiska samhället, där äktenskap av »beräkning» är mycket
sällsynta, och där i stället frid och
kärlek inom äktenskapet blir alltmer vanliga. Men han erkänner att
i det socialistiska samhället finns
olika kärlekskonflikter, t. ex. »triangelkärlek», där två män älskar
en kvinna, ·där maken är alldeles
för upptagen av sitt arbete, varför
hans hustru går till den andre som
ägnar henne mera uppmärksamhet. Ett annat problem föreligger
där två kvinnor älskar samme man,
som slutat älska sin hustru och går
till en annan kvinna, men inte vill
skiljas från sin hustru för barnens
skulL ·Dessa triviala exempel tyder
29
på att mänskliga problem existerar
även i Sovjetunionen.
Det väsentliga för kommunisterna i detta sammanhang är barnet. De är i så hög grad intresserade av dessa att de är redo att
offra de redan vuxna. Familjen
betraktas som en institution som
tillverkar barn men som inte har
rätt att behålla dem. Strumilin
skriver att »varje barn redan från
den tidpunkt då hans navelsträng
skurits av från modern själv är ett
subjekt och ej längre objekt för nå-
gons krav. Hela ansvaret för samhällets nye medlem och framför
allt för hans uppfostran som människa och medborgare bör tillfalla
samhället självt, som pålägger familjen endast de funktioner i detta
sammanhang, vilka utan skada för
barnet kan anförtros familjen.»
Han anser att samhällelig uppfostran har uppenbara fördelar,
och att dessutom naturen har ordnat det så att barnet från späd ålder dras till sina jämnåriga, »till
barnhem, pionjärläger, komsomoltrupp», där han »känner sig som
fisken i vattneh. Strumilin är så
förtjust i denna kommunistiska
samhällsdressyr av barnen att han
föreslår att denna form bör forceras så att under de närmaste femton-tjugo åren alla sovjetbarn,
från vaggan till studentexamen,
beredas denna kollektiva uppfostran. Detta betyder inte att man
förbereder ett fullständigt avskiljande av barnet från sina föräldrar.
Ingen skall hindra modern att »be- 30
söka sina barn på sin lediga tid,
titta in i barnlokaler, som befinner
sig i samma hus, så många gånger
som det är föreskrivet av bestämda
regler». Man kan föreställa sig,
skriver Strumilin, att i varje »bostadskommun» upprättas speciella
råd av kvinnor och mödrar, vilka
skall ha översyn och kontroll över
all service som är nödvändig för
kommunens funktion. Dessa kommuner skall även sörja för de
gamla och befriar därmed familjen
från alla materiella bekymmer. Livets fullständiga kollektivisering
skall ha avgörande inverkan på familjens öde.
Då de gamla föräldrarna inte kan
bli en »börda» för sina avkomlingar, och de växande barnen inte
med spänning väntar något »arv»
från sina föräldrar, kan familjekänslorna mellan dem bli ännu
varmare och renare. »På så sätt
krymper den forna familjen till det
mest fasta, men så länge det är
bundet av kärlek, oupplösliga familjepar.» När sådana »nedkrympta familjer inser det orationella i att öda massor av arbete på
upprätthållande av ett självständigt hushåll för endast två, då kommer även familjen som sådan, som
ekonomisk enhet, att . . . sammansmälta till ett större ekonomiskt
kollektiv, och upplösas inom den
framtida bostadskommunen». Här
skiljer sig Strumilin från en annan
sovjetförfattare som anser att kommunismen blir den konsekventa
monogamins period och att kommunism inte skall betyda familjens »försvinnande» utan tvärtom
(Chastjev, »Semja i kommunism»,
Kommunist, 1960, nr 7, s. 63).
Hur skall dessa kommuner vara
organiserade och fungera i det
världsomfattande kommunistiska
samhällssystemet? Enligt marxismens klassiker gestaltar sig det
kommunistiska samhället i form
av »självstyrande associationer» eller arbets- och bostadskommuner,
som utövar alla produktions- och
konsumtionsfunktioner inom ramen av en centraliserad verksamhetsplan och inom en allomfattande världsfederation av stater
och nationer. En sådan federation
tänker sig marxisterna endast gälla
för det ekonomiska området, utan
regeringsmakt. Till grund för en
sådan arbetskoordination av självstyrande kommuner sätter kommunisterna, i motsats till anarkisterna, den »demokratiska centralisInen».
Författaren anser att arbets- och
bostadskommuner under olika omständigheter skall upprättas på
olika sätt. Man kan föreställa sig
att dessa kommuner organiseras i
likhet med nuvarande sjukhus eller
hotell, med gemensam hushållning
och service. Eller att kommuner
organiseras kring varje fabrik eller företag, med mycket funktionellt ordnade bostäder och nöjeslokaler. En typisk kommun skall
omfatta icke mera än 2 000 till
2 500 invånare. I mindre städer,
med omkring 30 000 invånare
skulle alltså behövas omkring 15
sådana kommuner. Bostadsbebyggelsen skulle bestå av tre-fyravåningshus. En sådan stad (med
kraftstation, värmecentral, köksfabrik, bageri, radiostation, bibliotek, högskola för 3 000 studenter,
15 internatskolor för 6 000 elever,
sjukhus, varuhus, teater, klubb,
stadion) skulle omfatta omkring
300 hektar mark. Från ena änden
av staden till den andra kan man
gå på mindre än 10 minuter, varför där varken behövs metro, bussar eller hissar. Strumilin förmanar sovjetarkitekter att redan nu
planera sina byggnader så att de
skulle kunna utnyttjas i framtidens
kommuner.
När skall man då börja bygga
sådana kommuner? Strumilin anser att kostnaderna för att bygga
dem inom hela Unionen för närvarande skulle närma sig 5 miljarder rubel. »Om 15 år, då vi blir 5
gånger rikare än nu och för länge
sedan passerat USA, skulle förverkligandet av ett sådant program därför kräva ytterligare 5-10 år.» Och
han tillägger att frågan om dessa
kommuner måste skjutas på framtiden.
Hur pass fattiga dessa kommuners invånare blir framgår av Strumilins material. I Sovjetunionen
raknar man med att redan inom
tjugo år förse varje individ med
16-18 kvadratmeters bostadsyta ej
inberäknat de allmänna lokalerna.
Han påpekar emellertid att ingen
numera tänker sig dessa kommu- 3- 61164071 Svensk Tidskrift H. 11961
31
ner i form av de i Sovjetunionen
ökända bostäderna med gemensamma kök och ständiga gräl mellan dess invånare. »Den arbetande
människan behöver frid och ro,
behöver vara hos sin familj eller
hos sig själv, utan främmande
människor. Det är skönt att vara
ensam, utan störningar när man
börjar fundera på någonting eller
är koncentrerad på ett intressant,
skapande arbete. Det vore inte alls
dumt att förälskade äkta makar
ibland fick drömma i sin ensamhet. Det är därför varje arbetande
människa längtar efter ett eget
rum, och familjen efter en egen lä-
genhet.» Det är inte underligt att
sådana anspråkslösa önskningar i
Sovjetunionen numera betraktas
som rena drömmar. Ty, som Strumilin själv påpekar, bor för närvarande i varje två-trerumslägenhet en hel familj i varje rum, varför varje lägenhet förvandlas till
en överbefolkad allmänbostad med
alla härmed förknippade tråkiga
konsekvenser, vilka i stället för att
attrahera avskräcker människan
från »livets kommunisering».
Trots allt anser han att man redan nu kan börja organisera några
experimentkommuner. Som ett
lämpligt objekt för sådana experiment anges Sibirien och Fjärran
östern, där inom närmaste framtiden många framstående kvalificerade arbetare behövs. Dit attraheras numera endast ett fåtal och det
med hjälp av »rubel», men han anser att i stället för de individuella
32
belöningarna det skulle vara mycket klokare att skapa högre standard för kollektiven någonstans vid
Augara eller Jenisej, genom att där
upprätta de första exemplariska
städerna och kommunerna och dit
värva sådan arbetarungdom som
redan nu önskar leva kommunistiskt. Författaren påstår att ingen
skall tvingas att leva i kommuner,
men att fördelarna hos det kollektiva livet blir så attraktiva att ingen
skall önska stå utanför. Man skulle
i detta sammanhang vilja påminna
om den erfarenhet som Sovjetmakten haft med jordbrukets kollektivisering, som genomfördes med
tvång eftersom ingen ville »attraheras» av de då existerande exemplariska kolchoserna.
Den nuvarande relativt milda
kommunistiska samhällsformen
har enorma svårigheter att ens
med hjälp av en stark statsmakt
förmå människorna att följa de rå-
dande allmänna reglerna, hur skall
då det »regeringslösa» samhället
(ty någon regeringsmakt skall då
enligt den kommunistiska principen inte existera) kunna förmå
människor att följa dessa? Det
sägs att grundorsaken till alla brott
är privategendom, och det påpekas
att över 90% av alla brott i USA
faller under rubriken »stöld» och
andra »brott mot egendom». Den
kollektiva egendomen borde väl då
eliminera åtminstone 90% av alla
brott. Men som Strumilin själv på-
pekar, denna kollektiYa egendom
»utesluter ännu varken spekulation med bristvaror under bordet,
direkt stöld av statlig egendom eller andra angrepp på andras egendom~>! Under kommunernas framtidsregim skall ingen ha lust att
tillägna sig andras redan använda
saker, eftersom han kan få nya
gratis i varuhuset. Det blir inga
som helst stimuli för stölder, ty
ingen kommer att begå dessa brott
av ren skadeglädje. I dessa kommuner skall pengar försvinna,
och kommunmedlemmarnas behov
skall tillgodoses gratis. Strumilin
använder dock termen »check».
»Vid arbetsplatsen får de (kommunmedlemmarna) i enlighet med
sitt arbete ett bestämt antal checker giltiga i de allmänna butikerna
för alla varor, utöver de som alla !
medlemmarna redan är försedda
med, enligt deras vardagliga konsumtion.» Skulle då de som inte erhåller dessa tilläggschecker inte ha
lust att få sådana? Det är ju detsamma som att få mera pengar och
andra fördelar. Strumilins kollega, akademiledamot Ostrovitjanov använder mycket klarare formuleringar då han skriver att även
under kommunismens högre stadium, när den kommunistiska principen för nationalinkomstens fördelning enligt behov förverkligas
»kan det inte bli fråga om någon
absolut nivellering, eftersom människors behov och smak förblir
olika» (Pravda, 27 juni 1958).
Man måste tyvärr konstatera att
Strumilins »utopi» är misslyckad
huvudsakligen därför att den i
verkligheten inte är någon »utopi»
utan ett försök att med hjälp av
några utopiska framtidsbilder berättiga det nuvarande systemets
fortsatta existens. Det är tänkbart
att de strumilinska »kommunerna» lanseras med dolda politiska beräkningar, med syfte att
åtminstone delvis tillfredsställa
sovjetmänniskans otåliga förväntningar. Under de sista tre åren har,
särskilt bland ungdomen, frågan
om de framtida kommunistiska
33
samhällsformerna tagits upp till
diskussion. Det finns många tecken på att människorna har börjat
tröttna på den ovissa »framtiden»
och vill leva i nuet. Som en sovjetyngling skrev till sin vän: »Skynda
dig leva, leva livet!» (I{omsomolskaja Pravda, 15 september 1960.)
Är det denne unge man och hans
vänner som skall tillfredsställas
med förespeglingar om de framtida kommunernas överflöd och
bekymmerslöshet?