Klimatåtgärder bidrar till fattigdomen

De politiker som föreslår krafttag för att hejda klimatförändringen måste samtidigt medge att de i viss mån ger upp fattigdomsbekämpningen. Kraftigt sänkta koldioxidutsläpp betyder nämligen ökad fattigdom. Det skriver Pär Krause, ekonom och frilansskribent med inriktning på utvecklingsfrågor.

De som förespråkar krafttag mot klimatförändringen behöver sällan eller aldrig försvara eller förklara sig. Snarare anses det ansvarsfullt i sig att föra fram radikala förslag i syfte att hejda klimatförändringen. Det visar att man tar frågan på allvar. Den så kallade försiktighetsprincipen säger ju att det aldrig går att ta i för mycket när det gäller att minska koldioxidutsläppen. Detta även om omfattningen av konsekvenserna av klimatförändringen är osäkra.

Men är det inte dags att också syna möjliga konsekvenser av ”klimatalarmisternas” förslag? Vad kostar det att kraftigt reducera koldioxidutsläppen? Enligt vissa uppskattningar kommer kostnaden av att uppfylla Kyotoprotokollet samt vissa förslag som förväntas komma i samband med Köpenhamnsmötet senare i år att motsvara fem procent av världens samlade bruttonationalinkomst år 2050. Sällan hörs ansvarfulla politiker tala om konsekvenserna av detta produktionsbortfall. Hur påverkas det globala välståndet av minskad produktion och handel i den storleksordningen?

Det förmodligen mest konkreta exemplet rör konsekvenserna för utvecklingsländerna. Många av de politiker och miljödebattörer som föreslår hårda tag för att minska de globala koldioxidutsläppen motiverar ofta detta med omsorg för just de fattigaste länderna. Det är nämligen dessa länder som förmodas drabbas hårdast av klimatförändringen. Vissa pekar redan på både torka och översvämningar som troliga konsekvenser av den av människan orsakade klimatförändringen.

Men är det verkligen människan som orsakar detta, eller är variationer i exempelvis nederbörden något naturligt för många utvecklingsländer? Ja, det sistnämnda säger exempelvis Olavi Luukkanen, som är professor vid Viks tropiska institut (VITRI) i Helsingfors. I en intervju publicerad på den finländska myndigheten Utvecklingskommunikations hemsida säger Luukkanen att skiftningar i miljöförhållanden i utvecklingsländerna knappats kan förklaras med klimatförändringen, och att stora variationer i nederbörden alltid varit typiska för länder i Afrika.

Hur påverkas då de länder som mer än andra behöver ökad handel och ökad produktion av åtgärder som istället ger minskad handel och produktion? Hur påverkas välståndet i en region av åtgärder som sätts in för att kraftigt minska koldioxidutsläppen när behovet snarare är ökade utsläpp? Hur många ”klimatmedvetna” politiker har sagt sig vara beredda att flytta fokuseringen från fattigdomsbekämpningen till förmån för diverse klimatsatsningar? För det är faktiskt vad som kommer att krävas.

Andra än ledande politiker kan kosta på sig att vara desto tydligare. Gösta Wallin, professor i oceanografi vid Göteborgs universitet, säger in en intervju i Världen i dag Näringsliv att det krävs ett i det närmaste totalstopp för den tekniska och ekonomiska utvecklingen i fattiga länder för att många av de mål som förts fram inför Köpenhamnsmötet ska kunna uppfyllas.

Just som många länder i framförallt Afrika är på väg att så sakteliga ta sig ur den tidigare ekonomiska misären – många gånger orsakad av en svårförklarlig aptit för planekonomiska system – så ska de alltså än en gång drabbas av politiskt bestämda begränsningar. Återstår att se om de ekonomiska konsekvenserna blir lika omfattande. Klart är emellertid att också försiktighetsprincipen är förknippad med stora risker.

Som ordförandeland inom EU under årets andra halvår har Sverige ett ypperligt tillfälle att verka för en mer nyanserad diskussion om klimatet där också åtgärdernas konsekvenser beaktas. Men det är klart, ökad fattigdom i utvecklingsländerna kanske väger lätt när vi i vår del av världen riskerar att uppleva en temperaturhöjning på (möjligen) 1-2 grader de kommande hundra åren…