Klas Östman; Korkade ungar


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KLAS ÖSTMAN OM
korkade ungar
Att barn är så oupplysta har allvarliga verkningar inom kultursektorn. Måste samhället gripa in eller finns det andra utvägar?
Varje gång jag går till stadsbiblioteket med min dotter ser jag att backarna på barnavdelningen är fulla
av uppenbart prisbelönta bilderböcker. Outlånade.
Olästa. Ratade, utan hållbar motivering.
Här finns många exempel på avancerad och nyskapande bildbehandling. Dunkelt skimrande färger,
uppbrutna perspektiv och subtila skuggningar. Och
allt de enfaldiga små liven gör är att klaga över att de
inte ser vad det föreställer. Det måste vara något fel på
förskolans läroplan, när adepterna får en så reaktionär
konstsyn.
O
CKSÅ ÄMNESVALET i de orättvist försmådda volymerna är av synnerligen seriös natur. Här finns
ångest utan namn; rader av kärlekslösa eller gravt
alkoholiserade föräldrar; och talrika problem av multikulturell natur. Lågmälda framställningar av de konflikter mellan traditionellt och modernt som utmärker tillvaron i en nutida inuitfamilj måste ju per definition vara berikande för alla åldrar.
Även de eviga existentiella frågorna får sitt, i högtstående skildringar av tillvarons olika passageriter.
Häromåret belönades en bok om ett åldrande marsvins smärtsamma borttynande och död med Augustpriset. Troligen var det cancer. Gripande, hur som
helst.
Men min dotter vill inte ta till sig något av alla
dessa angelägna budskap och likadant tycks det förhålla sig med de flesta av hennes kollegor. Istället skall
det vara Barna Hedenhös, Farbror Blå eller Putte i
blåbärsskogen. Idylliserande konstruktioner av ett
”svenskt” ”förflutet”, reaktionära hyllningar av patriarkatets makt eller oreflekterat förfrämligande av
naturen som Den Andre, med andra ord.
Till och med Barbie uppträder numera i bokform.
Handlingen i dessa sorgligt populära historier består
nästan uteslutande i att Barbie och Skipper byter klä-
der. Till arbetsmarknadens förfogande står de unga
kvinnorna uppenbarligen inte. Även om de inte är
prostituerade- det skulle kanske ställa sig svårt, eftersom de lär sakna könsorgan – så är Barbie och Skipper ändå två av den traditionella genusordningens
lömskaste kolportörer.
A
••N VÄRRE ÄR DET VAD GÄLLER tv-program, till och
med i den statliga televisionen. Anki och Pyttevad skall det föreställa? När den stackars ankungen
Anki släpas med på besök i karamellfabriken blir det
ju smärtsamt uppenbart att det inte ligger i programmakarnas intresse att låta henne ställa några som
helst kritiska frågor om den globala livsmedelsindustrins hänsynslösa profithunger och uppenbara
rovdrift på folkhälsan. Men framför allt
måste man ställa sig frågan vem som givit
fru Pytte rätt att hålla ett vilt- nå, ganska
vilt – djur som en anka i fångenskap för
rent kommersiella syften.
Varje tänkande människa måste
alltså lida med de allvarligt syftande
barnkulturarbetarnas brottning med sin
oupplysta publik. Möjligen -jag säger
möjligen, detta är en fråga som man
måste närma sig i sökande, icke-hierarkisk
anda – kan problemet vara av berättarteknisk
karaktär. Eller annorlunda uttryckt: ett lågt,
men beprövat knep för att fånga osofistikerade
kulturkonsumenters intresse är att i första hand
skapa en ”spännande” eller ”rolig” historia,
medan man låter budskapet stå liksom i bakgrunden. Sak samma om det rör sig om barn
eller vuxna.
N
ÄR sHAKESPEARE SKREV Kung Lear, exempelvis,
var hans avsikt måhända inte enbart att propagera för en förbättrad successionsordning eller att ge
en bild av senildemens som samhällsproblem. Och
Elsa Beskow tyckte kanske bara att tanterna Grön,
Brun och Gredelin och deras blå herrbekant var en
kul grej, speciellt tillsammans med ett par föräldralösa
barn.
Med en subversiv läsart kan hennes böcker likväl
ses som protestskrifter mot den heterosexuella kärnfamiljen som samhällsnorm. Så allt hopp är inte ute.
Även om man tvingas rita så att puckona fattar.
Klas Östman (klas.ostman@chello.se) är redaktör för
Svensk Tidskrift.
lSvensk Tidskrift j2oo4, nr 3-4111