Klas Hjort: Ett säkerhetspolitiskt hasardspel att släppa in V och MP i regeringen

Försvarsberedningen har för ett par veckor sedan lämnat en dyster rapport till försvarsministern. Tonen är allvarlig: Sveriges säkerhetsläge har försämrats ytterligare, främst på grund av rysk upptrappning i Östersjöområdet. Ryssland kan mycket väl testa Natos sammanhållning och trovärdigheten i artikel 5 redan inom överskådlig framtid – även med begränsade militära resurser – om Kreml bedömer att de politiska förhållandena är gynnsamma. Det skulle kunna innebära till exempel angrepp i Baltikum.

Detta är inte alarmism. Det är Försvarsberedningens samlade bedömning, med representanter från alla åtta riksdagspartier. Rapporten pekar på ett mönster vi sett tidigare: Ryssland sonderar, mäter reaktionstider och utnyttjar varje tecken på tveksamhet. Kränkningar av luftrum och provokationer är vardag i Östersjön. Sverige har en central roll i regionens försvar – inte minst för Baltstaternas luftskydd och som snabb förstärkning över havet. Att stoppa rysk aggression redan på andra sidan Östersjön är inte bara solidaritet. Det är sund svensk egennytta.

Ändå riskerar vi att gå in i höstens val med ett potentiellt maktskifte som undergräver just denna förmåga.

Magdalena Andersson kommer att bjuda in V och MP i regeringen. Det finns ingen annan väg till statsministerposten. Vad som ser ut som flört är i praktiken ett förlovat par. Det vore ett säkerhetspolitiskt hasardspel att ge dem säkerhetspolitiskt inflytande. Båda partierna har en lång och konsekvent historia av Nato-skepticism, nedrustningsretorik och föreställningen att västprovokationer ligger bakom Rysslands agerande. De var emot svenskt Natomedlemskap och har fortsatt att ifrågasätta alliansens kärnvapenkomponent. Det fanns till och med ett stort motstånd till militär hjälp till Ukraina i början av kriget. Partierna har långsamt accepterat viss förändring men den är kosmetisk snarare än en insikt om säkerhetsläget. Bägge partierna är till exempel motståndare till DCA-avtalet med USA. I många avseenden är Miljöpartiet att betrakta som Svenska freds parlamentariska gren.

I ett försämrat säkerhetsläge är regeringens beslutsförmåga en säkerhetsfråga i sig. Det farligaste i dagens säkerhetsläge är inte brist på resurser utan brist på beslutsförmåga. En regering kan i händelse av en större rysk provokation hamna i en diskussion med sig själv. Det visade sig tydligt i den ryska upptrappningen mot Ukraina. Sverige kan inte vela eftersom Nato bygger på trovärdighet. Trovärdighet bygger på handlingskraft.

I en svensk regering går det inte att reservera sig eftersom beslut fattas kollektivt. Det räcker med en enda ministerpost – till och med en närmast symbolisk – för att kunna blockera eller fördröja kritiska beslut. Att till exempel köpa Dadgostar stöd med en symbolisk ministerpost ger henne begränsade möjligheter att lägga förslag, men det ger henne desto större möjlighet att blockera beslut. Hon kan inte bestämma, men hon kan stoppa beslut tills hon får som hon vill. Till exempel Nato-frågor kan bli gisslan i en budgetdiskussion.

Stora delar av Sveriges Nato-samarbete har delegerats till regeringen just för att beslut måste kunna fattas snabbt. Att ge V eller MP vetorätt i praktiken i ett sådant läge är inte ansvarsfull politik. Det är att göra Sverige till en svag länk i en tid då Nato behöver tydliga signaler om beslutsamhet.

Visst, partier kan förändras. Men att släppa in krafter med en naiv syn på avskräckning och militär förmåga just nu är att ta en stor risk med landets säkerhet. Sverige kan inte ägna sig åt symbolpolitik eller dialogfantasier när Ryssland rustar och testar gränserna. Putin har aldrig brytt sig om dialog utan bara om kraft. Försvarsberedningens varning handlar direkt om att Ryssland sannolikt kommer att testa om Nato och EU möter en kränkning med dialog eller kraft.

Innan valet måste Magdalena Andersson ge ett klart besked om att varken V eller Mp kan få något inflytande över säkerhetspolitiken. Det innebär i klartext att de absolut inte kan sitta i en regering. Det måste Andersson inse. Viljan att bli statsminister måste alltid vara underordnad landets säkerhet. Att släppa in V och Mp är inte bara ett pussel med mandaten, det är en fråga om säkerhet för både Sverige och Baltikum.

Säkerhetsläget är för allvarligt för att bli ett kompromissobjekt. Sverige behöver en regering som kan agera resolut – inte en som är bakbunden från dag ett. Utan ett löfte från Andersson om att hålla MP och V borta från säkerhetspolitiken är prioriteringen inte svensk säkerhet utan att bli statsminister. Om Andersson inte ger det löftet har vi svaret på vad hon prioriterar.

Bryr man sig om svensk säkerhetspolitik är den viktigaste frågan i valet att hålla V och Mp borta från regeringsmakten. Hur kan man ge förtroendet att styra landet om hon inte ens kan ge oss det löftet?

Klas Hjort är ledarskribent på Bulletin