Print Friendly

Kina som kärnvapenmakt

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS PALMSTIERNA:
Kina som kärnvapenmakt
När Kina 1964 detonerade sin första
atombomb, visade det sig att man där behärskade en långt mer avancerad teknik
än vetenskapsmännen i omvärlden väntat. Redan mindre än tre år senare kom
Kina med sin första vätebomb, vilket var
överraskande snabbt. De stora kärnvapenmakterna började ompröva sin inställning till den kinesiska faran. Överstelöjtnant Nils Palmstierna har här samlat
material om Kina som kärnvapenmakt,
och han kan visa att man väl producerat
vapnen men att man har betydande svå-
righeter med vapenbärarna. Utvecklingen
på området tycks också ha stagnerat.
Utan tvivel är det härvidlag kulturrevolutionen som spelat in. Det är inte så
att denna visade Kina från någon som
helst fredlig sida: propagandan och
verkligheten skiljer sig åt. Men kulturrevolutionen isolerade Kinas vetenskapsmän, och dessa har först i dagarna visat
tendenser att söka återvinna kontakter
med västvärlden.
I nr 7 av förra årgången av denna tidskrift gjordes en bedömning av resultatet
av förhandlingarna mellan Sovjetunionen
och USA om begränsning av kärnvapenrustningarna – Strategic Arms Limitation
Talks, SALT. Det framhölls att förhandlingarna kommer att ta lång tid. Detta bekräftades i slutkommuniken efter förhandlingsskedet i Helsingfors i mitten av december förra året. Nästa förhandlingsomgång kommer att börja under andra hälften av 1971. En av orsakerna till svårigheterna att nå en överenskommelse är att
Kinas kärnvapenkapacitet i hög grad på-
verkar de båda supermakternas övervä-
ganden.
Kina är ett slutet samhälle, unclerättelserna därifrån är få och ofta motsägande.
Detta har lett till att landets resurser och
utvecklingsmöjligheter har ömsom överskattats och ömsom underskattats i utlandet. Moderna underrättelsesystem har
emellertid gjort det möjligt att väl följa
utvecklingen av kärnvapen och robotar i
Kina. När därför Kina 16 oktober 1964
detonerade sin första atombomb kom detta inte som en överraskning. Redan 17
dagar i förväg hade nämligen utrikesdepartementet i Washington förutsagt det
kommande provet. Det överraskande var
i stället att kineserna redan i sitt första
prov hade lyckats detonera en uranbomb
i stället för en plutoniumbomb, vilket innebar att de behärskade en oväntat avancerad teknik. De tidigare fyra kärnvapenmakterna hade alla behövt använda plutonium vid sina första tester. Kinas första
vätebomb följde redan 17 juni 1967, två
och ett halvt år tidigare än vad amenkansk expertis hade ansett vara möjligt.
Det förflöt alltså endast 2 år och 8 månader mellan den första atom- och den första
vätebomben, en anmärkningsvärd prestation. Sovjetunionen hade behövt 4 år,
Storbritannien 4 år och 7 månader samt
Frankrike 8 1/2 år för att ta detta steg.
Härigenom gick Kina förbi Frankrike och
inträdde som fjärde stat i »vätebombsklubben».
Kina känner sig hotat
Välvilliga besökare i Kina – författare,
affärsmän, chefredaktörer – som aningslöst låter sig ledas runt i det stora landet
från det ena noga preparerade objektet till
det andra, brukar efter hemkomsten redovisa sina intryck som kanske som betalning
för gästfriheten regelmässigt är okritiska.
Det är ju nämligen mera smickrande att
bli inbjuden av en värd som strängt begränsar sina gästers antal än av en som
håller öppet hus för alla. Vad som tycks
göra starkast intryck är det av vänlighet
och fredsvilja präglade kulturella klimatet. Men bakom denna pacifistiska mask –
fabeln om lejonet och åsnan kommer osökt
i tankarna – sättes sedan 20 år enorma
ekonomiska, materiella och mänskliga tillgångar in på rustningar. Orsaken är att
Kina efter kriget i Korea, ockupationen av
Tibet, kriget mot Indien och motsättningarna till Sovjetunionen känner sig hotat.
Inte så mycket, som propagandan vill visa, av USA utan främst av den store grannen Sovjetunionen. Faran från USA var
kanske en realitet under 50-talet med stri- 23
derna om öarna Quemoy och Matsu. Konflikten med Sovjetunionen var däremot
under 60-talet den stora, långt allvarligare
frågan, inte minst under de år Kina gjorde sin stora satsning på att skapa ett strategiskt kärnvapensystem.
De snabba kinesiska framstegen på detta område fram till 1968 medförde i USA
en överskattning av Kinas vidare utvecklingsmöjligheter. Atomenergikommitten
förutsade i slutet av 1967 att Kina inom
ett år skulle kunna avskjuta robotburna
vätebomber mot USA. Detta ledde i sin
tur till att både USA och Sovjetunionen
påskyndade utvecklingen av sina försvarssystem mot robotar. Båda dessa makter
har börjat bygga upp ett antirobotförsvar
– Anti Ballistic Missile, ABM – vari ingår
med kärnstridsspetsar försedda robotar,
som skjuts upp mot anfallande robotar
och förstör dessa på stor höjd. Sovjetunionen har redan ett operativt användbart
försvar av Moskvaområdet och i USA är
ett sådant försvar under utbyggnad. Kongressen har uttryckligen förklarat detta
försvarssystem vara avsett för försvar mot
kinesiska robotar. Kapprustningen mellan
de två stora kärnvapenmakterna har så-
lunda på detta sätt ökat i intensitet.
Motgångar under kulturrevolutionen
Det skulle emellertid visa sig att den väntade utvecklingstakten inte kunde hållas.
Efter sex framgångsrika prov, under vilka
en vätebomb på tre megaton bringats till
detonation 24 december 1967, blev det
sjunde provet ett misslyckande. Det radioaktiva utfallet efter detta försök visade alla
24
de ämnen som krävs för en vätebombsdetonation – uran 235 och 238 samt litium
6 – men detonationen var endast av 20
kilotons styrka. Den förbigicks också med
tystnad av den kinesiska ledningen i motsats till tidigare skrytsamma kommunikeer
om lyckade prov. Nästa försök dröjde ett
helt år och visade inga framsteg. Samma
blev förhållandet med följande provserie
om tre försök.
Kinas robotprogram synes ha rönt förhållandevis än större bakslag. Trots tio
års forskning och utvecklingsarbete med
bl a ett framgångsrikt försök 27 oktober
1966 med en medeldistansrobot har inga
ytterligare framsteg kunnat iakttas på detta område. En uppskjutning av en satellit
i jordatmosfären i april 1970 kan tyda på
att kineserna nu ger prioritet åt interkontinentala robotar. Några flygförsök över
Stilla havet eller Indiska oceanen, vilka
är nödvändiga led i utvecklingen, har
emellertid ännu inte ägt rum. Härför saknar Kina för närvarande lämpligt utrustade fartyg.
Varför har de antaganden som grundades på rimliga interpoleringar av den dittillsvarande utvecklingen slagit fel? Sannolikt är kulturrevolutionen en starkt bidragande orsak härtill. I dess begynnelse
lämnades vetenskapsmännen tills vidare i
fred, särskilt de som arbetade inom den
strategiska kärnvapenforskningens område.
De till och med berömdes för sitt nyttiga
och patriotiska arbete. Ledningen såg tydligen helt pragmatiskt på denna fråga.
Men efter hand som vänsterextremisterna fick större inflytande försvann vetenskapsmännens immunitet. De vetenskapliga förbindelserna med Västeuropa upphörde. Kineserna slutade att sända sina
studerande och forskare utomlands samt
inställde distributionen av vetenskapliga
tidskrifter, vilka inte ens längre publicerades inom landet. Inga utländska vetenskapsmän fick heller komma in i Kina och
de kinesiska forskare som ännu var utomlands kallades tillbaka. Sålunda måste de
två kvarvarande av ursprungligen sju forskare vid Niels Bahr-institutet i Köpenhamn återvända till Kina i början av
1967. I december samma år ställdes vetenskapsakademien under militär ledning för
att dess medlemmar skulle läras utöva
självkritik. I februari 1968 skrev en Shanghaitidning att inget vetenskapligt arbete
utförts på ett år. Ledaren för kärnvapenforskningen, marskalk Nieh Jung-Chen,
tvingades efter häftiga angrepp att till
Mao överlämna skriftlig självkritik och ersattes på sin post under ett års tid av
Chou En-Lai. Många framstående kärnfysiker arresterades och utsattes för offentlig
skymflig behandling. Enligt en av japanska
utrikesdepartementet offentliggjord studie
i maj 1969 har omkring 400 000 kinesiska
studenter gått miste om närmare tre års
utbildning, eftersom skolor, tekniska institut och andra högre läroanstalter hölls
stängda. I april 1968 måste Chou En-Lai
rapportera till Mao, att oroligheterna medfört sådana svårigheter, att hänsyn till försvarsberedskapen och hjälpen till bl a
Nordvietnam krävde att stridigheterna och
motsättningarna inom kärnforskningsområdet och krigsindustrien måste upphöra.
Inte förrän vid årsskiftet 1969/70 torde
arbetsförhållandena blivit mera normala.
Läget i dag
Kina bedömes i dag kunna tillverka omkring 100-120 atombomber av 20 kilotons
styrka eller motsvarande mindre antal
kraftigare atom- eller vätebomber. Men
möjligheterna att sända dessa mot önskat
mål är mycket små. Sjöstridskrafterna är
helt uppbyggda för kustförsvar. Marinens
enda anfallsvapen utgörs av 33 dieseldrivna ubåtar, samtliga ryskbyggda. Av dessa
är emellertid bara en enda försedd med
utskjutningstuber för robotar med en räckvidd av högst 650 km.
Flygvapnets offensiva förmåga är också
liten. Kina har visserligen med omkring
2800 flygplan världens i storlek tredje
flygvapen. Men dess uppbyggnad och utvecklingstendens pekar på att det i första
hand är avsett för defensiva uppgifter.
Tyngdpunkten ligger på jakten och inga
tecken visar på att man avser bygga ruedeltunga eller tunga bombplan. Flyget har
stora utbildningssvårigheter på grund av
bränslebrist. I flygstrider över Formosasundet förlorade så sent som 1969 kineserna 10 piloter mot en för Formosaflyget.
Flygplanen är dessutom gamla, till större
delen från tiden för andra världskriget och
Koreakriget. I slutet på 1950-talet levererade Sovjetunionen omkring 400 lätta
bombplan Il-28, men av dessa var 1969
endast omkring 150 operationsdugliga.
Detta plan kan ta en bomblast av 2 ton
och har en räckvidd av omkring l 500 km
och är inte något strategiskt flygplan. Där- 25
emot är det väl användbart för att hota
Kinas grannstater.
Flygvapnets effektivaste plan, Tu-4, är
ett medeltungt plan som användes vid
fällningar av atombomber under proven,
men av dessa plan finns nu mindre än tio
som är operationsdugliga.
Klyftan mellan USA och Sovjetunionen
å ena sidan och Kina å den andra beträffande kärnvapenkapacitet har vidgats de
senaste två åren. Det beror dels på att de
båda förstnämnda makterna har byggt upp
sina försvarssystem, dels på att båda även
anskaffat det nya offensiva vapnet MIRV,
som är en robot som medför flera kärnvapenspetsar vilka samtidigt kan inriktas
mot skilda mål. Mot detta vapen har Kina
för närvarande intet försvar. När Kinas
läge i slutet av 1967 sannolikt var relativt
bäst i förhållande till USA:s beträffande
kärnvapenkapacitet, bedömdes Kina behöva minst 15 år för att nå vedergällningsförmåga gentemot USA.
Tre utvecklingslinjer
Vilken väg Peking väljer för att söka nå
en förmånligare kärnvapenbalans i förhållande till USA och Sovjetunionen vet man
nu ingenting om.
Det finns tre vägar att gå. Kina kan
satsa på att utveckla interkontinentala robotar, vilket ur politisk, psykologisk och
framför allt propagandistisk synpunkt kan
te sig frestande, men vilkas strategiska värde är mera tvivelaktigt. En andra möjlighet är att söka skapa ett strategiskt ubåtsvapen av Polaristyp, dvs ubåtar med kärn- 26
vapenladdade robotar av minst medeldistansräckvidd. Detta kan möjligen ske antingen genom att bygga om redan befintliga ubåtar eller genom ett nytt program för
oceangående ubåtar, försedda med utskjutningsanordningar för flera robotar. En så-
dan strategisk kärnvapenstyrka skulle både
ur kostnads- och trovärdighetssynpunkt vara lämpligare än det första alternativet.
Men ingenting tyder på att någon sådan
marm byggnadsverksamhet påbörjats.
Flottan är fortfarande den svagaste länken
i Kinas konventionella försvar. En tredje
linje- främst riktad mot Sovjetunionenvore att förstärka det nuvarande svaga
strategiska flyget med ett antal robotar av
medeldistanstyp. Förberedelser för att upprätta utskjutningsplatser för sådana har
iakttagits i västra Kina. Om ett sådant beslut genomförs, skulle även neutrala stater
och med USA allierade i Asien lätt kunna
utsättas för kärnvapenutpressning. Men i
sådant fall måste Peking väga dessa fördelar mot risken att Indien eller Japan
kan bli kärnvapenmakter.
Vilken kurs den kinesiska ledningen än
väljer, att utveckla interkontinentala robotar, kärnvapenbärande ubåtar eller strategiskt flyg, kommer den att ställas inför
stora problem. En fördubbling eller tredubbling av de nuvarande militära utgifterna på omkring 7,5 milliarder dollar torde erfordras. Med hänsyn till den ringa ökningen av bruttonationalprodukten, knappast 4 % årligen, måste en dylik höjning
av försvarsbudgeten komma att medföra
betydande svårigheter för folkförsörjningen och även sannolikt leda till begränsningar för de konventionella stridskrafternas utveckling.
Till detta kan komma svårigheter att
till fullo utnyttja de vetenskapliga och
ingenjörstekniska resurser som finns tillgängliga. Erfarenheten visar att forskningen och produktiviteten ofta hämmas av
hårdhänt politiskt ingripande i administration och företag. Det är kanske inte så lätt
att frambringa »nya människor», som är
lika skapande och produktiva som specialister och samtidigt hängivna i sina på-
tvingade studier i maoism. Avbrottet i förbindelserna med vetenskapsmännen i Europa och misstron mot i Västerlandet utbildade kinesiska forskare kan också vålla
svårigheter.
Slutligen må nämnas att huvuddelen av
de vetenskapsmän som varit ansvariga för
kärnvapen- och robotutvecklingen utbildades i Europa och Amerika på 1930- och
40-talen. Dessa nalkas nu pensionsåldern.
Därigenom uppstår inom kort ett successionsproblem. Måhända kan detta vara en
orsak till att Kina på sistone börjat visa
tecken på att avbryta sin självvalda isolering och återknyta politiska och vetenskapliga förbindelser med Västeuropa. Om dessa inte upprättas kommer sannolikt utvecklingen att ske långsamt, och det blir
inte tal om något nytt »stort språng framåt».

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism