Kerstin Hallert; Välfärdsstatens janusansikte


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

…mmw~~: …………………………………
oroligt än på länge. Om America’s
British culture skriverfilosofen Russeli
Kirk påpassligt i en kort men lödig bok
från det vitala fårlaget Transaction
publishers (122 s). Kirk som i orädd stil
citerar Ortega y Gassets iakttagelser om
masskulturen och beklagar att klassiska
böcker trängs ut vid skolor och universitet ger samtidigt ut The Politics of
prudence (lntercollegiate Studies Institute, Bryn Mawr, PA, 304 s) där han
i sökandet efter vad västerländsk karaktär är ställer upp en rad av sina egna
KERSTIN HALLERT.:
fårebilder. Kirk hävdarattde ta röstersom
1945 pekade ut kulturkrisen som västerlandets nästa stora framtidsrisk fatt mer rätt
än de då kunnat ana. I en memoarbok
kallad Better than plowing (Chicago
university Press) ger den amerikanske
nobelekonomenJames M Buchanan en
personlig bild av hur mödosamt hans
eget uppbrott ur den vid krigsslutet
rådande keynesianismenvarit, men också
en rad charmiga tankar om sådant som
gör livet värt att leva.
V ÄLFÄRDSSTATENS
JANUSANSIKTE
J
ämfårt med andra västländer saknar Sverige en självständig och
livaktig litteratur i den genre som
ryms inom ramen får begreppet
civilisationskritik. Granskning sker men
vanligen genom av regeringen beställda
utredningar. Maktutredningen är ett
exempel, Lindbeckkommissionens rapport ett annat.
Meningen varj u ntt hjiilpa miirwiskoma. iutt titt ta ifrdn
dew muvaret. HeJena RiviCre. City University Press
1993
Utredningarna väcker hövligt uppseende på debatt- och ledarsidor, enskilda debattörer visas upp i TV inom
ramen får avdelningen kuriosa.
Nationens värsting, Bo Södersten,
understod sig att ifrågasätta att två miljoner människor i den privata sektorn i
längden skulle kunna fårsörja drygt fyra
miljonerunderstödstagare och offentliganställda. När hans begrepp ”närande
och tärande” användesav GunvorHilden
i Rapport får att illustrera ett resone- 204 SVEN SK T IDSKRIFT
———————-~···•=-:J.:.lliJ:-
mang, resulterade detta i 11 anmälningar till radionämnden som genast
fållde programmet. Södersten själv karakteriserade – med all rätt- fållningen
som en ny stor triumf för svenska
verklighetsflykten och desinformationen. Han noterade särskilt att de mest
spektakuläraav anmälningarna kom från
två kulturjournalister, Göran Greider
och Peter Antman.
Svenska kultureliten kan inget om
Sträng upplärde Tony ”Tiger” Hagström, minsta lokala påringning.
Förmånliga avtal och pensioner som
en del av svenska nomenklaturans förmåner fanns inte tanke på att granska
trots att det enligt radiolagen åligger
etermedia att objektivt och kritiskt ägna
sig åt granskning av samhället. Att vilja
se Gud är som bekant att dö!
Aldrig heller att någon enda redaktionschefvid TV anmälts till radionärnnekonomi, offentlig rätt eller svensk för- den för försummelse mot den granskande
valtning. uppgiften.
TV står för grov vanskötsel av sin Under den tid jag verkat som TVuppgift som kunskapsbildare. Det and- kritiker harjag otaliga gånger noterat att
liga klimatet karakteriseras av krav på
tyst i klassen.
Förre radiochefen OlofRydbeck erinrade i sina memoarerfrån 1991 om det
uppseende han väckte när han i sent 60-
tal undrade varför TV aldrigintresserade
sig för så gigantiska makthavare som
facket. Rydbeck förstod att han rört vid
ett verkligt tabu ”som om jag velat
ifrågasätta den svenska demokratin”.
Det är karakteristiskt att TV idag
under krisen utkrävt individuellt ansvar
endast av enskilda bankdirektörer. Vem
kan glömma en kväll av indignerat moraliserande i TV 2:s Magasinet gentemot
Nordbankens förre VD, Rune Bameus,
på direktli~e till Washington apropå
dennes fallskärrnsavtal. Samtidigt slapp
den verkligt ansvarige, bankstyrdsens
ordförande i Stockholm, den av Gunnar
kunskaperna saknats för att de rätta frå-
gorna ska kunna ställas de ansvariga.
Detta var jag ensam bland TV-kritiker
om att påpeka eftersom, typiskt nog, en
TV-kritiker inte skulle intressera sig för
samhällsfrågor och sällan gjorde det till
följd av att TV-krönikörer inte rekryteras med kunskaper i dessa ämnen.
Helena Rivieres bok är den första
kartläggningen av hur vanligajournalister på de allmänna redaktionerna handskas med språket, detaljer och ämnen i
det dagliga arbetet. Hon harvalt att följa
de artiklar som finns i de två stora
rikstidningarna Dagens Nyheter och
Svenska Dagbladet. Hennes granskning
har mötts med föga intresse. Hon har
inte intervjuats i magasins- eller nyhetsprogram i TV. Hon är alltför utmanande redan i titeln, Erlandercitatet:
SV EN SK TIDSKRI FT 205
.l
111111:1.!.1m:
Meningen var ju att hjälpa människorna,
inte att ta ifrån dem ansvaret.
Spaningen efter verkligheten bakom
verkligheten är forankrad i professor
Hans Zetterbergs projekt Den svenska
soda/staten.
I mindre skala (180 sidor) är boken
ett fältarbete som for tanken till Studs
TerkeL Med sin bandspelare gav han sig
ut i Chicagonatten.
Intervjuerna med vanliga vardagsmänniskor avslöjade att benhårt auktoritära strukturer och hackordningar
styrde deras liv bakon myten om amerikanskjämställdhetmed en chansfor alla.
Sarruna teknik att med vanligt folks
upplevelseriskildasammanhangkomma
bakom de officiella myterna och istället
se den misär och fornedring som skapas
genom ideologiernas tryck på människorna kännetecknar den franske sociologen Pierre Bourdieu. I vår har han
kommit med en 900 sidor tjock faltstudie La misere du monde, spännande
som en roman med ständiga anknytningar till litteraturen.
Härfriläggs inte minstmediernas svek
där de arbetar utifrån maktelitens normer. Är detta också fallet i Sverige?
Rivieres studie avslöjar att så är fallet.
Hon kartlägger ett samhälle där individerna medjournalistikens hjälp används
som byggstenar for offentliga sektorns
pyramider.
Dennajournalisternas consensus diskuteras aldrig journalister emellan. Att
den möjligen är omedveten som oskulden själv ändrar inget i sak.
Det svåraste är snarare att se hur
omedvetenheten vårdas. Facktidningen
Journalisten har således nyligen givit
stort och lovordande utrymme åt ett
fackligt initiativ på Svenska Dagbladet.
Tidningsledningen har avsatt ett antal
dagar for ett projekt kallat Arbetslust.
Detta handlar inte om medvetandegö-
rande av språkbruk, ämnesbehandling
eller andra övningar avsedda for större
beredskap i den enskilde journalistens
arbete. Kvaliteten på själva produkten,
det som ska sälja tidningen, är inte meningen med kursen utan den sociala
samhörigheten inom tidningen.
Som i vilken Minnesotamodell som
helst samtalades timvis i grupper med
utlämnande av de privata jagen. Detta,
hette det, skulle öka effektiviteten på
arbetsplatsen!
Omsorgerna uttrycker en kollektiv
vi-anda som forvisso behövs på ettjobb
men är inte en effektiv tidning den som
levererar de mest genomtänkta produktema?
Rätten tillvåregenvärdighet är också
ett kapital i Rivieres kartläggning. Hon
undersöker hur det står till med rätten
att säga nej, rätten att som hon uttrycker
det med ett Lars Norencitat ”vara forsummad”.
Hennes exempel på hur svårt denna
206 SVENSK T!DSKRIFT
———————-~···•;l:f.l.lliJ:-
rätt har att hävda sig är hämtade från
artiklar om socialpolitiken, själv har jag
noterat den inom kulturområdet. Vid en
internationell granskning av Kulturrådets
regionalpolitiska insatser skrämdes Europarådets delegater infor den fanatism som
utmärkte ornsorgsapparaten. Den franske
observatören noterade den offentliga
svenskabesvikelsenövermedborgare som
visade ringa tacksamhet infor utbudet av
rikskonserter, riksutställningar, riksteatrar i bygderna med den torra anmärkningen:- I mitt land är rätten att säga nej
också en medborgerlig rättighet.
Riviere är särskilt suverän i till synes
obetydliga uppgifter som när hon hittar
en artikel i SvD av 16/3 1991 där ett
projekt presenteras kallat IVÄG eller
Intervention av äldre i Göteborg. Avsikten är att sjukgymnaster, arbetsterapeuter och sociologer ska skapa gemensam aktivitet när de äldre går ut, en
apparat i samverkan mellan sjukhus,
fritidsforvaltning och pensionärsorganisationer. Den offentliga välmeningens omsorger 6.r alltså inte journalisten
i fråga att ställa frågor å allmänhetens
vägnar, det är poängen.
Riviere erinrar också om att den
enda roll svenska folket gillar dvs där de
känner sig starka och nöjda enligt maktutredningen är konsumentrollen. Som
patienter, dagisfocildrarocheleverkände
de sig däremot i underläge trots formella
medborgarrättigheterpå dessa områden.
En artikel i DN 11/8 1992 handlar
om lågstadieläraren Ingrid med en lön
motsvarande en högt betald adjunkt.
Hon uppmärksammas for att hon riskerar bli av med bidragsforskottet till sin
son utan att kunna hoppas på bostadsbidrag eller nya inkomstprövade bidrag.
– Hon har inga sådana möjligheter,
utropar DN som låter Ingrid skildra hur
hennes son redan nu måste klara sig utan
de dataspel hans jämnåriga kompisar
har. ”Den lilla marginal som man kan
kalla nöjeskontot” forsvinner. ..
Ingrid ställer en anklagande fråga om
meningen är att kvinnorna framöver ska
tvingas välja att göra abort om de tror att
fadern inte kommer att ställa upp när nu
samhället inte kan forlitas på som forskotterare av bidrag.
Reportern delar Ingrids indignation.
Det är Riviere som ställer motfrågorna:
är det rimligt att en kvinna så överlåter
sittjag och sin integritet till offentligheten så att när livet begåvar en medliv, en
sorts skadestånd kan väntas från det allmänna?
Lika tänkvärd är DN-reportern som
28/7 1990 redovisar ett ungt pars klagan
infor anordnad lösning på gigantiska
självforvållade kontokortsskulder med
existensminimum under fem år. De
porträtteras som beklagansvärda for att
inte längre ha råd med sommarstugan
och for att behöva visa en fasad av att ha
mer pengar än som finns.
SV ENSK TIOSKRIFT 207
..Ufftä~fl~l~:……………………………………..
Sambandet mellan egen prestation
och den mängd pengar man forfogar
över är upplöst, konstaterarRiviere men
inte reportern.
Paret används alltså av den enskilde
reportern for att till läsaren formedla
elitens syn på pengar: en sorts rättighet
som samhället eller någon annan ska
tillhandahålla. Här avslöjas just vad
Södersten och Lindbeckkommissionen
gång efter annan konstaterat: medvetenheten om den offentliga ekonomin
är obefintlig.
Och vem har inte sett sparåtgärder i
rutan omtalade till termen att någon
drabbas. Aldrig talas omvem som istället
räddas?
Varje tal om att spara genom attdra in
minsta biblioteksfilial blir på samma sätt
en omöjlighet genom att moteld läggs
med TV:s hjälp där demonstrationerna
visas i rutan.
I Sverige finns inte en maktens och
systemets gisslan istil medfranska veckotidningen Le CanardEnchaine. Rivieres
porträtt av det av omsorgsapparatens
ideal drogade Massmediasverige är skoningslös journalistik i Le Canards anda.
Vad sägs om hennes smakprov på maktens ogenerade janusansikte: dåvarande
regeringen betalade ut en halv miljon
kronor till vart och ett av dödsbona efter
de tolv politiker och statstjänstemän
som i maj -89 omkom i flygolyckan i
Oskarshamn. Dettavar inget skadestånd
eller ersättning for forsumrnelse utan en
skattefri gåva, en gest som inte väckte
minsta uppseende i ett Sverige där arvingar annars måste betala en extremt
hög arvskatt också om bedragare hunnit
iväg med hela arvet (vilket Riviere har
exempel på).
Henneslysande exempelsamlingmed
spännvidd från det absurda till de djupt
upprörande ägersitt särskildavärde dock
som isande påminnelse om journalisterna sommarknadsforare avsocialstatens
ideologiska elitism.
Visserligen uppmärksammas inte hur
ledarsidorna speglar de aspekter Riviere
dragit fram men det är heller inte nödvändigt. Det oroande är nämligen att
bara ledarsidan på en tidning har en
daglig intern genomgång av ideer, ordval och faktaurval for mesta möjliga
tydlighet i budskapet.
Rivieres exempel visar vad foljden
blir: en skrämmande omedvetenhet
bland journalisterna i det dagliga och
därmed ingen som helst beredskap infor
de stora forändringar Sverige nu står
infor.
208 SvENsK TIDsKRIFT