Kennedys och Katangas år i storpolitiken


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KENNEDYS OCH KATANGAS ÅR
I sTORPOLITIKEN
DET VÄRLDSPOLITISKA året 1961
stod vid sin ingång i tecknet av det
förestående personskiftet i Förenta
staternas ledning. En känsla av att
Amerika under de senaste åren fått
sin ställning i världen relativt sett
försvagad och nödgats passivt se
på hur Ryssland knappade in på
dess industriella, ekonomiska och
militära försprång, hade mer och
mer spritt sig både i Förenta staterna och inom den övriga fria
.världen och fått en tydlig spets mot
Eisenhower och hans rådgivare.
Detta, tillsammans med den på så
många håll i Västerlandet numera
gängse överskattningen av ungdomen såsom sådan, hade lett till att
det nästan överallt härskade en
överdriven tilltro till att den nye
presidenten snabbt skulle kunna
åstadkomma en ny och bättre sakernas ordning. Man ville ej gärna
inse, att den relativa tillbakagången
endast till en mindre del kunde förklaras med den brist på initiativ
och aktivitet, som onekligen hade
präglat Eisenhowers styrelse, framför allt efter Dulles’ bortgång. Vida
väsentligare var väl i själva verket
den inriktning på den materiella
2- 62164071 Svensk Tidskrift H.11962
Au professor TORVALD HÖJER
välfärden och den ovillighet att
med uppoffring av denna spänna
krafterna för nationens säkerhet,
som under fredliga förhållanden
så gott som alltid är det demokratiska styrelsesättets svåraste belastning i Amerika lika väl som
annorstädes.
President Kennedy var otvivelaktigt medveten härom och sökte
vid sitt makttillträde fånga massornas intresse och offervilja genom nya och mera energiskt utformade paroller än vad företrä-
daren hade mäktat giva. Det är
också uppenbart, att han och hans
rådgivare från början voro klart
inriktade på att genom energiska
åtgärder förbättra Förenta staternas och över huvud taget västblockets militära position i förhållande
till de aggressiva krafterna i världen. Framför allt var det fråga om
en kraftig upprustning och utökning av de s. k. konventionella
stridskrafterna, för att inte Västerns ledning redan i händelse av
en relativt begränsad och lokal utmaning skulle ställas inför valet
att antingen tillgripa kärnvapen –
med allt vad detta skulle innebära
16
materiellt och psykologiskt- eller,
sannolikare, förbli overksam och
sålunda se sin position successivt
urholkas.
Frukterna av dessa nya rustningsansträngningar måste likväl
vara en sak på relativt lång sikt.
Under den närmaste framtiden
måste utvecklingen bli beroende
av den amerikanska diplomatins
förmåga att i det kalla kriget utvinna det mesta möjliga med de
militära, ekonomiska och politiska
tillgångar, som faktiskt stodo den
till buds. Åtskilligt tyder på att det
i Kennedys omgivning från början
gjort sig gällande flera olika riktningar vid bedömningen av vilken
kurs som borde sättas. En uppfattning – den har ofta förknippats
med den nye utrikesministern
Dean Rusks och den nye försvarsministern Robert MeNamaras liksom i än högre grad med den tidigare utrikesministern Dean Achesons namn- var från början realistiskt pessimistisk beträffande
möjligheterna att utvinna något av
värde genom kompromissökande
underhandlingar med Ryssland och
därför inställd på en fast hållning
i nära samverkan med Förenta staternas europeiska allierade inom
Atlantpakten. Den andra åsikten,
som ansetts ha sina företrädare
bland Kennedys »Kitchen Cabineb
av unga akademiker (t. ex. den
kände historikern Arthur M. Schlesinger, jr.) liksom i män som den
två gånger så grundligt besegrade
presidentkandidaten Adlai Stevenson (numera Amerikas ständige
representant i FN), den dittillsvarande Michiganguvernören Mennen
Williams och den nye understatssekreteraren i State Department
Chester Bowles, hade en mera allmänt »radikal» och illusionsbetonad anstrykning. I praktiken gick
den ut på förhoppningar att kunna
uppnå något slags samförstånd
med Ryssland och framför allt på
tron, att man skulle kunna vinna
ett värdefullt stöd på den världspolitiska arenan, om man i betydande utsträckning offrade de
europeiska bundsförvanternas intressen och prestige för att vinna
något slags oklart tänkt goodwill
bland de nya länderna i Asien och,
framför allt, Afrika. Man förefaller
att därvidlag alldeles ha förbisett,
hur utomordentligt blygsamma
dessa staters militära och övriga
maktpolitiska resurser äro och
komma att förbli under hela den
tid, som nu kan överblickas och
som rimligtvis kommer att bli av
avgörande betydelse för utgången
av det kalla kriget. Likaledes synas
anhängarna av denna uppfattning
ha tenderat att förbise, hur ressentimentbetonade och hur litet ledda
av rationella överväganden många
bland dessa nya regeringar äro i
sin utrikespolitik.
Det är klart, att ännu inte autentiskt källmaterial finns rörande
dessa förmodade motsättningar
inom den nya amerikanska regimen; man är här uteslutande hänvisad till den amerikanska pressens ofta mera bestämda än egentligen välunderbyggda uppgifter. I
alla händelser förefaller det, som
om den uppfattning, som här nyss
tillskrivits Stevenson och Bowles,
haft ett betydande inflytande på
presidenten under det första skedet av hans styrelse, åtminstone
att döma av hans försök under de
första månaderna att på ganska
ovissa premisser taga kontakt med
den sovjetryska högsta ledningen
liksom av Förenta staternas ifrån
både folkrättsliga skrupler och
alliansmässiga hänsyn ganska frigjorda politik ifråga om Portugals afrikanska och asiatiska besittningar eller W ashingtonregeringens stöd – i klar motsättning
till Englands, Frankrikes och Belgiens uttalade önskningar – åt
FN:s för en fredsorganisation rätt
märkliga åtgärder i Katanga under
hösten 1961.
Det skulle emellertid rätt snart
visa sig, att denna skola inom
amerikansk utrikespolitik varit
ganska verklighetsfrämmande i
sina bedömanden. Den ryska utrikespolitiken – vi återkomma senare härtill – visade sig särdeles
omedgörlig. Försöken att finna
stöd hos afro-asiaterna även för de
mest klara rättsståndpunkter visade sig i stort sett fruktlösa, så-
som särskilt framgick av de neutralistiska staternas synnerligen
matta reaktion på den ryska taktiken att hota med vätebomben.
Under hösten inträdde också av åtskilligt att döma en klar tendens
17
till en mera realistisk hållning i
Vita huset. Chester Bowles avlägsnades i skonsamma former från
sin position i utrikesdepartementet.
Ihållande rykten under hösten ha
vid flera tillfällen bebådat, att
även Adlai Stevenson skulle vara
på väg ut. Hittills ha de dock inte
besannats. Uppgifterna om att presidenten numera skulle skänka sitt
förtroende åt den mindre blåögda
riktningen bland sina rådgivare äro
i alla händelser vid årets slut rätt
bestämda. Man kan fortfarande
likväl iakttaga en egendomlig och
oroväckande vacklan på väsentliga
punkter i amerikansk politik, t. ex.
när det gäller frågan om i vad mån
man skall ge ekonomiskt understöd åt sådana från amerikansk
synpunkt minst sagt opålitliga stater som Jugoslavien och Ghana.
Denna oklarhet och vacklan i
den demokratiska regimens utrikespolitik hade redan under dess
första månader på ett nästan katastrofalt sätt kommit till uttryck i
den affär, som blev dess första
självständiga utrikespolitiska åtgärd, nämligen försöket (i mitten
av april) att störta den alltmera
öppet prokommunistiska regimen
Castro på Cuba genom en invasion
av cubanska flyktingar. Projektet
hade övertagits från föregående
amerikanska utrikesledning och
sattes i verket med presidentens
medgivande. Men det tilltänkta stö-
det från amerikanska sjö- och luftstridskrafter drogs i sista ögonblicket tillbaka – enligt ameri- 18
kanska pressuppgifter till följd av
ett ingripade från Slevensons och
hans meningsfränders sida. Resultatet blev ett komplett fiasko. Ur
cubansk synpunkt var detta djupt
tragiskt, ur amerikansk synvinkel
innebar det, att man inhöstade så-
väl den ovilja, vilken försökets
igångsättande skapade på sina håll
i Latinamerika och i vissa europeiska vänstermiljöer, som den
mycket avsevärda allmänna prestigeförlust vilken blev följden av
det militära misslyckandet. För
Castro och hans anhängare, vilkas
ställning hade varit ytterst besvärlig före invasionsförsöket, var
det hela nästan en skänk från
ovan.
Sammanfattningsvis måste väl
omdömet om Kennedys första år
bli, att det inneburit ytterligare
nedgång i Amerikas prestige och
en svår besvikelse för de många,
som väntat stora ting genast av
den nya ledningen i Washington.
I någon mån har Kennedy otvivelaktigt själv skulden till denna
negativa balans genom att han ej
lyckats bemästra oklarheten och
de motsatta tendenserna i sin omgivning. I rättvisans intresse bör
dock samtidigt kraftigt understrykas, dels att den ogynnsamma
utvecklingen under 1961 övervä-
gande beror på orsaker, som verkade långt före hans ämbetstillträde, dels att först framtiden kan
ge en klarare uppfattning om vad
den nya amerikanska statsledningen verkligen förmår uträtta.
Under förutsättning att klarare linjer skapas och illusionerna om så-
väl motparten som neutralisterna
skingras, borde fatalierna ingalunda ännu vara försuttna för den
fria världen och dess ledande makt.
I viss motsättning till vad man
tidigare hade trott sig veta angå-
ende den amerikanska bedömningen av illa förberedda »möten
på högsta nivå», visade Kennedy sig
beredd att sammanträffa med sin
ryske motspelare. Mötet ägde rum
i Wien i början av juni. Enligt alla
tillgängliga uppgifter blev sammanträffandet så till vida hälsosamt,
som presidenten lär ha bibragts en
mycket klar uppfattning om Chrusjtjovs hänsynslöshet och ovillighet
till alla eftergifter, som skulle möjliggöra en rimlig kompromiss mellan de båda maktblocken. Kort
efter det i stort sett resultatlösa
Wienmötet skärpte den ryske regeringschefen mycket riktigt också
sin hållning i den sedan snart tre
år tillbaka av honom aktualiserade
Berlinfrågan och deklarerade sin
avsikt att söka framtvinga en lösning i rysk anda av Berlin- och
Tysklandsproblemen före utgången
av 1961. I annat fall, tillkännagav
han, ämnade han sluta ett separat
fredsfördrag med marionettregeringen i östtyskland före årets slut
och därmed ställa sakerna på sin
spets. Sammanställt med kraftiga
ökningar i Rysslands militära rustningar, bland annat försvarsbudgetens höjning med ungefär en tredjedel, innebar detta, att man på
ryskt häll skärpte krisen och skapade intrycket av en väsentligt
ökad direkt fara för krig under
årets senare del. Folkopinionen
väster om järnridån sattes alltså
under en allt härdare psykisk
press. På västmaktshäll svarade
man med deklarationer, som åsyftade att på en gäng klargöra den
fria världens redobogenhet till förhandlingar och dess beslutsamma
vilja att avvisa alla försök till ensidiga lösningar under hot om
våld. Denna attityd underströks i
slutet av juli med en kraftig ökning av de amerikanska försvarsanslagen såsom motvikt till den
ryska. Nervkriget tilltog sålunda
under hög- och eftersommaren i
intensitet från bägge sidor.
Hösten bragte in ytterligare drag
i denna bild i samband med den
stora ryska partikongressen. Å ena
sidan upprepade Chrusjtjov den
manöver han en gång tidigare hade
gjort på våren 1959, nämligen att
utsudda tidsgränsen för det av honom själv utfärdade ultimatum.
Därigenom lade han väl rätt klart
i dagen, att han alltjämt inte
önskar krig utan försöker undvika att manövrera in sig själv
i ett tvångsläge. Men samtidigt
gjorde Sovjetunionen ensidigt slut
på det moratorium i fråga om
kärnvapenprov, som rätt länge
hade rått, och startade en väldig försöksserie i Norra ishavet
och Centralasien, kulminerande i
sprängningen av en jättevätebomb
19
av dittills ouppnådd styrka. Därmed gjorde man klart, att de styrande i Moskva ville ytterligare
intensifiera nervkriget och framskapa rent apokalyptiska stämningar bland massorna i väster, i
hopp att därmed kunna pressa deras regeringar till väsentliga eftergifter. Det var i detta sammanhang, som de neutralistiska staterna, med Nehru som respektabel
galjonsbild, vid sitt samtida möte
i Belgrad visade sig så märkligt ovilliga att på något effektivt sätt reagera mot Rysslands utmanande sätt
att ställa världsfreden på spel och
i oträngt mål besmitta atmosfären
med radioaktivt avfall i stora kvantiteter. Det är mycket lätt att föreställa sig, vad Nehru, Nasser, Tito
och Nkrumah skulle ha tillgripit
för brösttoner, om de skyldiga i
stället hade funnits i Washington,
London eller Paris.
Det var numera också ganska tydligt, att Berlin i själva verket betydde mycket litet i det ryska spelet
och endast utgjorde ett taktiskt
skickligt valt drag i syfte att nå
största möjliga psykologiska effekt
mot sammanhållningen inom västblocket och därigenom uppnå vinster av helt annan storleksordning.
I mitten av augusti hade Moskva
nämligen låtit sina marionetter i
Pankow vidtaga åtgärder, som i allt
väsentligt eliminerade de olägenheter, som Berlin dittills kunde ha
utgjort från kommunistisk synpunkt. Med det plötsligt och överrumplande iscensatta spärrarrdet
20
av gränsen tvärs igenom Berlin den
13 augusti, symboliserat med det
uppseendeväckande bygget av en
mur längs sektorsgränsen, gjorde
man nämligen slut på den massflykt från öst- till Västtyskland,
som dittills pågått, liksom på Västberlins dittillsvarande egenskap av
den fria världens »skyltfönster»
för den förtryckta befolkningen
öster om järnridån. De från kommunistisk synpunkt väsentligaste
nackdelarna av den rådande situationen i Berlin hade sålunda ensidigt avlägsnats. När man ändå fort..:
sätter att använda »Berlinfrågan»
som diplomatisk hävstång, är det
endast därför att man i den anser
sig ha valt ett problem, där opinionen på västsidan förutsättes vara
mycket delad och där alltså möjligheterna att urholka sammanhållningen inom motståndsblocket
borde vara särskilt goda. Och vidare: en klar framgång i fråga om
Berlin kan ur rysk synpunkt tänkas bilda början till slutet på Västtysklands hittillsvarande fasta anknytning till Amerika och Atlantpakten. Det är på en kedjereaktion
i stor stil, som man hoppas.
Det kan tyvärr knappast heller
råda något tvivel om att Västerns
påfallande passivitet och handfallenhet inför den kommunistiska utmaningen i Berlin den 13 augusti
1961 har haft mycket stora skadeverkningar i fråga om Amerikas
och över huvud taget den stora försvarsalliansens prestige hos berlinarna och hos det tyska folket i
gemen. Att man stått så hjälplös
inför detta drastiska övergrepp,
medan man i Berlin tydligen hoppats på ett omedelbart och effektivt inskridande med maktmedel,
har alldeles klart rubbat förtroendet till västmakternas förmåga och
vilja att i framtiden reagera inför
ännu flagrantare fall av aggression.
Det föreligger en viss likhet mellan
den 13 augusti 1961 i Berlin å ena
sidan och de dåvarande västmakternas hållning inför Hitlers äventyrliga inmarsch i Rhenlandet i
mars 1936.
Det har också blivit allt tydligare, att de ledande västmakternas
inställning till »Berlinkrisen» är
mycket olika och att ännu vid årets
slut ingen verklig enighet har kunnat skapas. Å ena sidan står general de Gaulle. Han hävdar, att det
endast kan försvaga Västerns förhandlingsposition, om man själv
tager initiativet till underhandlingar med Sovjet. Det är Moskva,
som helt och hållet på egen hand
utlöst krisen, medan Västern inte
har någon anledning att begära
ändringar av rättsläget i Berlin. Om
Chrusjtjov önskar underhandla, är
det hans sak att begära underhandlingar och komma med de anbud
som kunna göra en förhandling
rimlig och motiverad. Varje västlig åtgärd, som i detta läge markerar angelägenhet att gå motparten till mötes, är därför en vinst
för Ryssland. De Gaulles ståndpunkt torde i allt väsentligt delas
i sak av Adenauer, ehuru denne av
speciella hänsyn till Amerika har
ansett sig nödsakad att i samband
med sitt besök hos Kennedy på senhösten markera en mera »elastisk»
hållning och t. o. m. åtaga sig att
försöka påverka de Gaulle i samma
riktning. Den franske statschefens
hållning är i detta fall, liksom i så
många andra, väl genomtänkt, logisk och realistisk. Under normala
förhållanden borde det ha varit
självklart, att det är på denna
linje, som Västern i sin helhet
skulle ställa sig.
Svårigheten ligger emellertid
främst på engelsk sida. Den engelska opinionen – eller åtminstone
betydande skikt inom denna- har
länge utgjort den svagaste länken
på västsidan. Nu liksom under
mellankrigstiden finnas där betydande pacifistiska och defaitistiska
strömningar, och åtminstone delvis
torde dessa i jämförelse med den
föregående generationen snarast ha
accentuerats och fördjupats av den
fruktansvärda kraftansträngningen
under andra världskriget och dess
för Englands maktställning så
djupt nedslående slutresultat. Den
engelska regeringen är mycket
känslig för dessa rörelser inom
massopinionen, vilka under vissa
förutsättningar skulle kunna tänkas erbjuda arbetarpartiet gynnsamma förutsättningar för en
come-back. Och Förenta staternas
regering har all anledning att söka
manövrera så, att den inte underlättar tillkomsten av en engelsk
regering med ett inte helt obetyd- 21
ligt bestånd av anti-amerikanskt
och pro-ryskt folk i sin väljarkader.
Kennedy har alltså haft att försöka styra kursen mellan å ena
sidan de Gaulle-Adenauer, å den
andra Macmillan. Resultatet har
mot årets slut blivit en typisk kompromiss. Amerika och Storbritannien – men inte Frankrike –
skola inte upptaga förhandlingar
med Sovjet men väl sondera förhandlingsmöjligheterna i Moskva.
Det återstår att se, om detta
arrangemang kan bringa några
gynnsamma resultat liksom om det
kan undgå att få de mindre lyckliga följder för Västerns diplomatiska position, som de Gaulle har
befarat. Varje eftergift i fråga om
Berlins fria luftförbindelser liksom
varje form av erkännande av Östtyskland som en oberoende stat
skulle i värsta fall kunna utlösa
rent katastrofala verkningar i Västtyskland och bli inledningen till att
man i Bonn började vända sig ifrån
Adenauers politik av obrottslig lojalitet mot västmakterna för att i
stället söka vinna fördelar genom
att spela ut öst och Väst mot varandra efter vissa neutralisters föredöme.
Den temporära försvagningen av
Förenta staternas makt och anseende har haft mycket påtagliga
följder i Asien, närmare bestämt i
Bortre Indien, som ju länge utgjort
ett av de främsta målen för de
kommunistiska penetrationsförsö-
··:..
22
ken. I första hand är det därvidlag
fråga om Laos. Amerika har här
under årens lopp satsat förhållandevis stora belopp på att söka göra
den lilla staten på Mekongs öststrand immun mot kommunistisk
infiltration, men denna politik har
till slut visat sig totalt förfelad.
Halva Laos’ territorium eller mera
är nu i händerna på invasionstrupperna från Nordvietnam och deras
laotiska medlöpare, och Amerika
har ej ansett det rådligt att taga
de risker, som skulle uppstå i händelse av en direkt amerikansk intervention i syfte att vända på lä-
get. Washington tycks snarast ha
avskrivit Laos och funnit sig i en
utveckling, som i sämsta fall leder till en direkt kommunistregim
där, i bästa till en nödtorftigt hoptråcklad samlingsregering, som
skulle bemantla förvandlingen till
en Pekingorienterad neutraliststat.
Även om man ingalunda bör bagatellisera de risker, som en dylik
tingens ordning i Laos på längre
sikt skulle kunna vålla för Thailand och Burma, är det möjligt, att
den trankilitet, med vilken man i
stort sett i Washington tagit motgången i Laos, i huvudsak kan
vara motiverad.
Vida betänkligare är utvecklingen i Sydvietnam, där en annan
kommunistisk infiltration utvecklat sig framgångsrikt under det
sista halvåret och lett till en mycket omfattande guerillakrigföring
av den typ, som världen lärde
känna under de sista, olyckliga
åren av den franska styrelsen i
Indokina. Sydvietnam är ett av de
länder, där den amerikanska insatsen av olika slag varit alldeles särskilt betydande och omgivits med
högt spända förväntningar. Det är
ett område av stor strategisk betydelse och en leverantör av viktiga
tropiska varor. En kommunistisk
seger där skulle mycket lätt få genomgripande följder på andra håll
i monsunländerna: i Thailand,
Burma, Malacka, Filippinerna, Formosa, det redan starkt kommunistiskt influerade, ultraneutralistiska
Indonesien inte att förglömma. I
motsats till vad fallet var i Laos
är en amerikansk militär intervenvention i Sydvietnam jämförelsevis lätt att iscensätta. Men risken
för allvarliga komplikationer i
största världspolitiska skala finns
där också.
Man har ännu knappast någon
klar bild av vad resultatet blivit av
den studieresa, som president Kennedys omedelbare militäre rådgivare, den berömde general Maxwell
Taylor, nyligen har företagit till
Saigon, utom att i alla händelser den
amerikanska hjälpen med instruktörer, experter och krigsmateriel
skall intensifieras samt att åtgärder skola vidtagas mot den omfattande inhemska korruption, som
tycks vara en av orsakerna till de
kommunistiska framgångarna. Men
frågan om hur man skall ställa sig
i det fall, att en direkt militär intervention skulle börja framstå som
den enda effektiva räddningsmöjligheten för Sydvietnam, den är
ännu olöst.
I Afrika har avvecklingen av det
brittiska imperiet fortskridit ännu
två steg med upprättandet av självständiga regeringar i Sierra Leone
(i april) och i Tanganjika (vid
årets slut). Åtminstone det sistnämnda området har hittills givit
intryck av att verkligen äga vissa
förhållandevis goda förutsättningar
för självstyrelse, om dess öden
inte sammanflätas med de mera
problematiska grannländernas. Ytterligare är i detta sammanhang
att nämna, att det brittiska samväldet minskats i och med att Sydafrika utträtt för att undvika en
uteslutning. Även den, vilken livligt ogillar den nuvarande sydafrikanska regeringens raspolitik och
med djupaste oro skådar fram mot
dess yttersta konsekvenser för Sydafrikas vita befolkning, måste
ställa sig något undrande inför att
samma samväldesinstanser, som
visat en lovvärd indignation över
missförhållandena i Sydafrika, äro
så märkligt toleranta gentemot den
diktatur och polisstat, som numera
har upprättats i Ghana.
Det centrala händelseförloppet i
Nordafrika har alltjämt varit inbördeskriget i Algeriet. Framväxandet av en förhållandevis stark
motståndsrörelse mot de Gaulle och
hans politik bland fransmännen i
Algeriet har här utgjort ett viktigt
inslag. Det direkta upprorsförsöket
i april, som ett ögonblick tycktes
23
sätta även själva Paris i gungning,
bröt snabbt och snöpligt samman
inför de Gaulles beslutsamma auktoritet. Däremot har det lyckats
general Salan och hans medhjälpare att skapa en organisation
(OAS), som under sensommaren
och hösten åtminstone tidvis tycks
ha utövat ett betydande inflytande
med anlitande av terroristiska metoder, vilka åtminstone delvis kopierats från FLN. Vid årets slut gå
bestämda men ännu så länge obekräftade rykten om en färdig uppgörelse mellan de Gaulle och FLN.
Det avgörande provet blir då, om
det skall lyckas för statschefen att
genomdriva den även gentemot
sina landsmän på algerisk mark
eller om OAS skall visa sig mäktig
att korsa hans planer. Mycket kommer därvidlag att hänga på hur
pass hållfasta garantier han har
lyckats avpressa FLN för den
franska befolkningens fortsatta
tillvaro i Algeriet. Erfarenheterna
från Tunisien liksom från holländarnas situation i Indonesien äro
så nedslående, att det torde komma
att behövas mycket bindande utfästelser med reella sanktioner där
bakom, om man skall lyckas stilla
oron bland en befolkning, som sedan flera generationer ansett sig
ha rätt att räkna Algeriet som sitt
land.
En viktig förändring i Nordafrika äro de svåra motgångar, som
drabbat presidenten Nasser och
som ställt denne alldeles osedvanligt äre- och maktlystne diktators- 24
gestalts hela framtid i rätt oviss belysning. Syrien har på hösten brutit sig ut ur den åtminstone geografiskt onaturliga föreningen med
Egypten och gått sina egna ovissa
vägar. Vid årets slut upplöstes även
den väl i huvudsak nominella statsrättsliga förbindelsen mellan Egypten och Jemen. Nasser är sålunda
helt reducerad till Nildalen, och
endast framtiden kan visa, hur
detta kommer att påverka hans
prestige och hans planer. Uppgiften vid jul om rätt omfattande leveranser till honom av krigsfartyg
från kommunistländerna gör ett
långtifrån lugnande intryck liksom
också hans allt starkare understrykande av det s. k. socialistiska
inslaget i regimen.
Uppmärksamheten i fråga om
afrikanska tilldragelser har dock
framför allt gällt det förvirrade
dramat i Kongo, där FN :s roll under årets senare del tett sig allt besynnerligare. Vid 1961 års ingång
var situationen i huvudsak den, att
Lumumba var oskadliggjord, tills
vidare såsom fånge hos armechefen
general Mobutu, vilken med sina
trupper behärskade Leopoldville
och där insatt ett slags provisorisk
regering. Två andra maktfaktorer
av betydelse voro verksamma på
andra håll inom f. d. Belgiska
Kongo. I provinsen Orientale härskade Lumumbas politiske arvtagare Gizenga i spetsen för en klart
prokommunistisk junta med ryska
och tjeckiska rådgivare. I Katanga
åter, den enda provins, där näringslivet fortsatte att fungera och yttre
ordning i stort sett upprätthölls,
styrde presidenten Tshombe, stödd
av det mäktiga gruvbolaget Union
miniere och med ett relativt välorganiserat gendarmeri under europeisk ledning. Hans regim, som var
antikommunistisk och klart villig
till samarbete med västmakterna,
eftersträvade största möjliga
helst total – självständighet för
Katanga.
Det kunde synas, som om västmakterna borde ha inriktat sig på
att i första hand understödja den
mot dem klart samarbetsvillige
Tshombe, som ju också hade dispositionen över Kongos åtminstone
för närvarande viktigaste råvarutillgångar. Vidare låg det uppenbarligen i västmakternas intresse
att stödja de förhållandevis moderata Kasavubu och Mobutu i deras
maktinnehav i själva Kongobassängen samt – framför allt – att
söka eliminera Moskvas handgångne män, Lumumba och Gizenga. Om man för att stödja Kasavubu-Mobuturiktningen ansåg sig
böra ge sitt stöd åt planerna på en
mer eller mindre starkt centralistiskt styrd enhetsstat i Kongo,
borde därför spetsen rimligtvis i
första hand vändas mot Gizenga
och den farliga form av separatism,
som denne i realiteten företrädde,
och inte mot den ur Västs synpunkt i stort sett välsinnade
Tshombe. För en sådan uppläggning talade uppenbarligen jämväl
de önskningar, som hystes i första
hand av Belgien och Frankrike, i
andra hand även av inflytelserika
engelska kretsar.
Den politik, som under amerikansk ledning faktiskt kom att
föras, blev emellertid en annan.
Man var tydligen angelägen om att
driva Västerns kongopolitik helt
inom FN :s ram i stället för såsom
ett fristående led i storpolitiken.
Därmed blev man – eller ansåg
sig bli- beroende av den inom FN
efter de sista årens massinval alltmera tongivande gruppen av asiatiska och afrikanska stater. Dessa,
eller egentligen de mest aktiva och
framträdande av dem såsom t. ex.
Ghana och Indien synas här ha
helt drivits av gamla rancuner mot
»kolonialismen» samt av sin obenägenhet mot att i någon form taga
klar ställning mot Moskva. Följden
var, att de så gott som helt förnekade eller negligerade den verkliga
faran – Gizenga – för att i stället
med verklig frenesi vända sig mot
Tshombe, som just genom sina
goda förbindelser med Belgien och
Union miniere och genom sitt anlitande av europeiska experter på
det militära och administrativa planet var dem förhatlig. Deras mål
var en för kongolesiska förhållanden otjänlig enhetsstat, i vilken
Katanga till varje pris – även, som
det skulle visa sig, med vapenmakt – skulle intvingas, och en
skenbar försoning mellan de moderata och Gizenga. Av en sådan
kunde endast den sistnämnde och
Moskva i längden ha fördel.
25
Det är denna politik, som allt tydligare avtecknat sig i FN, allteftersom året skred framåt, och i vilken
Amerika så att säga tvekande slä-
pades efter Nkrumah och Nehru.
Sålunda försummade man chanserna att genomdriva den av allt
att döma väl avvägda lösning på
federalistisk grund, kring vilken
de flesta kongolesiska ledarna –
med undantag av Gizenga – hade
enats vid en stor konferens på
Madagaskar i mars och vilken
torde ha åtnjutit sympatier på flera
håll bland de afrikanska stater,
som bruka kallas Brazzavillegruppen. I stället lät man Kasavubu
och hans krets alltmera fjärma sig
från Tshombe och medverkade till
deras åtminstone temporära samgående med Gizenga. (Lumumba
hade i februari röjts ur vägen,
sannolikt under medverkan av
kaiangesiska myndigheter, ehuru
omständigheterna alltjämt äro
okända.)
Den hållning till de kongolesiska
problemen, som FN, särskilt dess
ledning på platsen, mer och mer
intog, ledde till en växande spänning mellan dem och Tshombes
regering. I mitten av september
företogo FN-trupperna i Katanga
en väpnad kupp. Den formella anledningen var det krav om avlägsnande! av Tshombes europeiska
medhjälpare, i vilken man hade
bitit sig fast. De uttalanden och åtgärder, som företogos av FN-chefen på platsen, irländaren Conor
O’Brien, medan han ännu trodde,
26
att kuppen lyckats, synas emellertid klart visa, att det verkliga må-
let var att likvidera Tshombes regim och över huvud taget Katangas
oberoende. Kuppen var emellertid
illa förberedd och utförd med otillräckliga militära resurser, när man
mötte ett kraftigt mostånd. Resultatet blev ett totalt misslyckande,
och FN nödgades till ett stillestånd,
som var en framgång för motparten.
Vederhäftiga korrespondenter på
platsen (se t. ex. Sunday Times i
december 1961) ha gjort gällande,
att den lokala FN-ledningen och
kanske alldeles särskilt dess indiska komponenter, från början
voro fast beslutna att inte i längden respektera detta stillestånd
utan använda det till upprustning
och sedan finna en anledning att
slå till igen. Det följande händelseförloppet ger onekligen ett visst
stöd åt denna uppfattning. FNtruppernas upprustning med krigsmateriel av vida mer offensiv än
polisiär natur kunde på katangesiskt håll knappast uppfattas på
annat sätt än såsom förebådande
det värsta. De motåtgärder, som
Katangagendarmeriet vidtog i syfte
att inskränka motpartens rörelsefrihet, kunde i sin tur av FN betraktas som aggressivitet. Så kom
det i december till nya och mera
omfattande fientligheter, där Elisabethville blev skådeplats för något,
som har en oförneklig likhet med
ett kolonialkrig i gammal stil. Vid
årets slut har FN här vunnit åtskilliga framgångar, men dessa synas vara av lokal och begränsad
natur och ingalunda innebära motståndets likvidering. Det nya året
skall visa, om de lidna motgångarna komma att tvinga Tshombe
och hans rådgivare att gå med på
att avstå från Katangas självständighet eller om de komma att välja
att fortsätta kampen, vars militära
och politiska konsekvenser då te
sig allt oöverskådligare, speciellt
mot bakgrund av den nye FN-generalsekreteraren U Thants offentligen uttalade planer på att söka få
slut på hela det militära engagemanget i Kongo till juli 1962. Det
förefaller under dessa förhållanden
än obegripligare, att FN-ledningen
tillgripit en sådan åtgärd som att
draga in trupper från Leopoldvilleregeringens arme i Katanga, något
som rimligtvis endast kan öka motsättningarna.
Det preliminära resultatet av
FN :s insats i Katanga under de
sista fyra månaderna, sådana de
hittills låtit sig överblicka, synes
vara, att man avsevärt skadat den
fredliga verksamheten i den enda
del av Kongo, där den ännu pågick
relativt ostörd, att man väsentligt
försvagat den ur Västerns synpunkt från början gynnsammast
inställda effektiva maktfaktorn i
landet och att man i motsvarande
mån förbättrat Gizengas position.
Det märkliga jämnmod, varmed
FN funnit sig i revolterande kongolesiska truppers -möjligen under
Gizengas egen ledning – i bestialiska former verkställda massaker
på ett dussin fredliga italienska
flygare i FN :s tjänst är i sin bjärta
kontrast mot krafttagen i Katanga
också ett inslag i bilden, som är
värt att observeras.
Internationellt sett är ett av de
allvarligaste momenten i utvecklingen det, att Katangas eliminering skulle bringa den kongolesiska
oron alldeles in på Rhodesias gränser och därmed öppna möjligheten
till ifrån kongolesiskt territorium
iscensatta oroligheter därstädes –
med inspiration från t. ex. Ghana
och Guinea – efter samma mönster, som under 1961 har varit aktuellt i Angola.
Händelserna i Kongo under 1960
och 1961 äro ett av de mest påtagliga uttrycken för den rättslöshet
för europeer i främmande världsdelar, som mer och mer synes bli
ett av de mest framträdande dragen i tidens fysionomi. Det underströks ytterligare vid 1961 års utgång av Indiens under åtskillig tid
metodiskt förberedda och därefter
genomförda militära inmarsch och
ockupation av de portugisiska provinserna i Indien. Detta brutala
brott mot all folkrätt genomfördes
av en regering, som annars i tid
och otid plägat kokettera med sin
alldeles speciella fridsamhet men
som nu inte kunde åberopa ens
skuggan av någon önskan om »befrielse» från vederbörande befolknings sida. Betecknande är vidare,
att ej ens ett platoniskt uttalande
27
mot detta rättsbrott kunde komma
till stånd från FN :s sida, eftersom
Ryssland – våra dagars ojämförligt största kolonialmakt – inlade
sitt veto och därtill de afro-asiatiska medlemmarna av säkerhetsrådet röstade emot resolutionen, i
trots av det alldeles uppenbara
rättsläget. I dylika frågor synes
alltså folkrätten numera vara helt
satt ur funktion. Det återstår att
se, vad som kan bli följden för
t. ex. Västra Nya Guinea, Timor,
Macao, Hongkong och de spanska
besittningarna i Marocko, alla vilande på solida folkrättsliga grundvalar och långvarig historisk hävd.
Händelserna i Portugisiska Indien komma måhända att för framtiden stå som en viktig etapp i FN :s
utveckling från en organisation för
att upprätthålla en mellanfolklig
rättsordning till ett organ för tillvaratagande av vad en viss statgrupp betraktar som sina intressen.
Vad de inrikespolitiska förhållandena i de ledande staterna beträffar, är det egentligen blott
Tyskland, som under 1961 har bjudit på verkligt betydelsefulla tilldragelser. De val, som i september
skulle äga rum till förbundsdagen
i Bonn, hade tidigare i allmänhet
bedömts såsom en säker triumf för
Adenauer. Händelserna i Berlin den
13 augusti och dagarna näst därefter kommo emellertid att alldeles
desavouera dessa förutsägelser.
Kanslerns främste motståndare i
28
valet, den socialdemokratiske Berlinborgmästaren Willy Brandt, blev
på ett för honom själv synnerligen
gynnsamt vis ställd i uppmärksamhetens medelpunkt. Adenauers sätt
att omedelbart reagera inför jobsposten var psykologiskt mindre
lyckligt, och förtroendet för hans
politik torde på sina håll ha rubbats till följd av västsidans uraktlåtenhet att vidtaga någon form av
effektiva motåtgärder.
Under sådana förhållanden kom
valutgången att medföra en förskjutning, som mycket få torde ha
räknat med ännu sex veckor tidigare. Den var visserligen siffermässigt sett inte särskilt stor, men den
innebar, att Adenauer förlorade
sin absoluta majoritet i förbundsdagen och alltså i fortsättningen
måste bli beroende av ett annat
parti för att kunna regera. I den
nya förbundsdagen äro blott tre
partier företrädda: de kristna
unionerna (242 mandat), de fria
demokraterna (67) och socialdemokraterna (190). Därmed var en
koalition mellan de båda borgerliga
partierna indicerad. Efter mycket
långdragna och besvärliga förhandlingar kom den också till stånd.
Demokraterna, vilkas ledare Mende
oförsiktigt nog från början hade
uteslutit en samverkan under
Adenauers ledning, måste äta upp
detta uttalande, och partiet inträdde därmed i den nya ministä-
ren Adenauer belastat med en avsevärd prestigeförlust. Även kanslern själv förefaller emellertid ha
förlorat i opinionens ögon till följd
av somliga bland sina manövrer
under de besvärliga koalitionsförhandlingarna. såtillvida startar
koalitionen inte under de allra
lyckligaste förutsättningar. Det
väsentliga blir emellertid, på vad
sätt den lyckas tillvarataga det
tyska folkets livsintressen under
det kritiska skede, som förestår.
För den fria världen och alldeles
särskilt för Europa är det ett intresse av första ordningen, att den
politiska stabilitet, som härskat i
Västtyskland under epoken Adenauer, i det väsentliga förblir bestående.
En mycket stor framgång för de
europeiska strävanden, som så legat bl. a. Adenauer om hjärtat, är
att England under 1961 till slut sett
sig nödsakat att anhålla om inträde
i den gemensamma marknaden.
Episoden EFTA synes alltså bli
mycket kortvarig. Vilka resultat de
förestående långvariga och besvärliga underhandlingarna om Englands inträde komma att avkasta,
är ännu alldeles ovisst, inte minst
i vad som avser Englands strävan
att utverka gynnsamma inträdeseller associationsvillkor för övriga
hittillsvarande medlemmar av
EFTA. Ej minst för Sverige är det
här fråga om en verklig livsfråga.
Året 1961 har liksom de närmast
föregående inte varit något särskilt
gynnsamt år för den fria världen.
Mycket, måhända allt, hänger på
om den amerikanska ledningen under det kommande året skall visa
sig mäktig att sammanhålla västblocket, att återtaga det politiska
initiativet från motparten och att
genom en på en gång fast och klok
hållning göra slut på den sedan
flera år tillbaka pågående långsamma urholkningen av Västs
positioner. En helt annan fasthet
än hittills även mot provokationerna från vissa afro-asiatiska håll
torde därvidlag också vara nödvändig; eftergifter gentemot dem
komma i allmänhet ytterst endast
kommunistblocket till godo.
Vad som skulle kunna vara inledningen till en gynnsam vändning, äro de alltflera tecknen på
växande motsättningar mellan
Moskva och Peking, i viss mån hittills kulminerande i den öppna
brytningen under hösten mellan
29
Ryssland och Kinas skyddsling Albanien. Alla förutsägelser om händelsernas sammanhang och utveckling inom kommunistvärlden röra
sig med minst sagt osäkra faktorer,
men motsättningen förefaller denna
gång så pass öppen och skarp, att
man har rätt svårt att längre betrakta den enbart såsom uttryck
för ett avtalat taktiskt spel mellan
de bägge kommunistmakterna i
syfte att vilseleda den fria världen.
Om klyftan vidgas, skulle detta
givetvis innebära väsentligt förbättrade rörelsemöjligheter för västmakterna men kanske också en
viss risk för att de kunna låta sig
lockas till onödiga och i längden
farliga eftergifter gentemot den av
de båda motståndarna, som för
ögonblicket kan förefalla att vara
den måttfullare och mera resonabla.