Kennedy – och sedan

KENNEDY – OCH SEDAN?
DET POLITISKA mordet väcker på ett
särskilt dramatiskt sätt den gamla
frågan om personlighetens roll i
historien. Helt naturligt, att problemet uppleves som mest angeläget
när den drabbade är ledaren för
den fria världens mäktigaste nation.
Med oro – i många fall säkerligen
med ångest – frågar människorna
vad nu skall ske.
Två diametralt skilda reaktioner
ligger nästan lika nära till hands.
Man kan i begriplig strävan att få
det oroande på avstånd slå sig till
ro med trösten att allt förblir vid
det gamla, att en enda människas
öde ej kan styra världens. Man kan
å andra sidan överväldigas av missmod, i desperat spekulation förutse
väldiga skakningar, krig, katastrof.
Reaktionen på många håll vid Dag
Hammarskjölds bortgång faller
osökt i tankarna.
Säkert är, att ingendera tolkningen av framtiden ter sig rimlig
vid övervägandet av det läge som
inträtt genom att ett vanvettsdåd
berövat John F. Kennedy livet.
Själva den exempellösa styrkan
i det hopp och det förtroende som
också långt utanför Förenta staternas gränser knöts till president
Kennedys person visar det naiva i
den ytliga determinism som strävar
efter att nedvärdera den personliga
insatsens betydelse. Att det tragiska
försvinnandet av den ledargestalt
som på detta sätt till sig kunnat
koncentrera så mycket av sitt folks
hopp, patos och viljekraft skulle
kunna räknas för intet och lämna
spelet oförändrat – en sådan tanke
vore verkligen orimlig. Ett fruktansvärt slag har drabbat Förenta
staterna- och därmed den del av
mänskligheten som för sin frihet
och säkerhet måste sätta sin lit till
dess styrka och ledarskap.
Men lika påtagligt orimligt är
det apokalyptiska undergångsperspektivet – vare sig man betraktar
den världspolitiska situationen eller den amerikanska inrikespolitiken.
I USA :s politiska liv lyckades
Kennedy – på den alltför korta tid
som stod honom till buds – väl
inte genomföra talrika och stora
projekt i praktiskt handlande; det
är inte däri hans betydelse är att
söka. Den ligger fastmer i att han
införde en ny ton, ett element av i
bästa mening offensiv vitalitet, av
fördomsfri inriktning av krafter
och uppmärksamhet mot väsentliga områden som under trycket av
rustningsansträngningar och internationell spänning förut måst stå
tillbaka – sjukvård, undervisning,
samhällsplanering, arbetslöshetspo- ~. ·, -.
,
238
Iitik, slumsanering och annat. Det
var denna anda som kom att manifesteras i slagorden om :.den nya
fronten», om nödvändigheten »att
få Amerika i gång igem.
Utrikespolitiskt kom Kennedy att
göra en betydande insats genom
att kombinera en fasthet, som näppeligen stod John Foster Dulles’ efter – klarast ådagalagd under de
ödesmättade dagarna kring Kubakrisen – med en påfallande smidighet. Det var denna kombination
som gjorde det möjligt att för konstruktiva avspänningsförsök utnyttja den nya situation som uppstått genom den interna utvecklingen i Sovjetunionen och genom
konflikten mellan den ryska och
den kinesiska kommunismen.
Moskvaavtalet om upphörandel av
kärnvapenproven blev det symboliska huvudresultatet av Kennedys
utrikespolitik.
Insatserna är väsentliga – men
snarare som riktningsvisare än som
definitiva resultat. Kommer USA
att fortsätta på den väg Kennedy
stakat ut? Med all sannolikhet. Intet tyder på att någon brysk kursändring förestår. statsledningens
påtagliga strävan att till varje pris
förhindra den hysteriska antikommunistiska reaktion som med hänsyn till de groteska omständigheterna kring mordet onekligen skulle
kunna befaras, talar i sin mån ett
tydligt språk – man avser inte att
slå in på någon ny linje i förhålJandet till Moskva.
Vad man vet om den nye presidenten, Lyndon B. Johnsons, personlighet och politiska ståndpunkter talar också för att parollerna
om kontinuitet är allvarligt menade. Karakteristisk är den omständigheten, att just Lyndon Johnson, som uppenbarligen utsågs till
vicepresident i egenskap av dominerande sydstatspolitiker, med
kraft satsat sin personlighet på den
för Kennedyadministrationen centrala kampen för de färgades likställighet.
I själva verket tyder det mesta
på, att Johnson, trots markerade
temperamentsskillnader mellan de
två, i huvuddragen delar sin företrädares politiska intentioner. Om
hans förmåga att realisera dem är
det ännu för tidigt att yttra sig
med säkerhet. På en punkt förefaller saken dock klar – och den tyder på att det nu snarast skulle gå
lättare att uppnå resultat. Det gäller förhållandet till kongressen.
Som bekant fick Kennedy gång på
gång uppleva, att projekt på vilka
han satsat mycket av sin personliga prestige hejdades av motståndet i kongressen eller kom igenom
skärselden endast i ett illa misshandlat skick. I detta stycke torde
president Johnson med stöd av sin
enorma erfarenhet och pondus som
f. d. majoritetsledare i senaten ha
de bästa förutsättningar någon president kunnat begära. Om något
mått av taktisk färdighet och personligt inflytande räcker till för att
driva igenom presidentens vilja i
kongressen, så bör det vara hans.
För den återstående delen av den
löpande presidentperioden torde
därför, paradoxalt nog, »Kennedyadministrationens» utsikter till inrikespolitisk framgång i varje fall
inte ha minskats genom skiftet på
239
presidentposten. Den tid som ligger
efter nästa års presidentval kan
ännu inte överblickas – alltför
många personliga faktorer är ännu
okända.