Kay Glans; Svag konservativ vokabulär
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KAYGlANS:
Svag konservativ
vokabulär
Det råder ett komplicerat förhållande mellan programförslagets
tematiska poler – den individuella valfriheteniden lilla världens
gemenskap. Det ärjust kravet
på att få söka lyckan helt efter
eget huvud som löst upp föräldraauktoriteten och de traditionella gemenskaperna.
Det är kanske helt enkelt så
att det politiska språket inte är
nog utvecklat för att uttrycka alla
tankar. Bara en djupgående intellektuell debatt kan vidga det
politiska språkets uttrycksmöjligheter, skriver Kay Glans.
Kay Glans är författare.
••
A
ven sedan jag gjort avdrag för
genrens begränsningar när det
gäller kompromisslösa formuleringar och precision, finner jag Allsidighetens samhälle diffus på avgörande
punkter. Det har delvis att göra med den
stilistiska nivån; språket saknar spänst
och koncentration. Men otydligheten är
förmodligen också en följd av svårigheterna, att förena nytiberalt och konservativt idegods. Medvetet eller omedvetet
försöker författarna neutralisera motsä-
gelserna mellan traditionerna genom att
inte föra dem så nära varandra, att friktionen blir påtaglig.
Ett komplicerat förhållande
Programförslagets tematiska poler – den
individuella valfriheten/den lilla världens
gemenskap – har ett komplicerat, för att
inte säga antagonistiskt, förhållande till
varandra. ”Frihet är rätten att söka lyckan
efter eget huvud”, heter det inledningsvis.
Vidare: ”I allsidighetens samhälle är den
individuella friheten stor och den lilla
världens gemenskaper oberoende och vitala.” Men det individualistiska och hedonistiska synsättet är inte utan vidare förenligt med pläderingen för den lilla världen och dess överföring av normsystem.
Tvärtom är det bl a just kravet på att få
söka lyckan helt efter eget huvud, som löst
upp föräldraauktoriteten och de traditionella gemenskaperna.
Programkommitten försöker skyla
över antagonismen mellan individualismen och den lilla världen, genom att göra
välfärdsstaten ansvarig för upplösningen
av gemenskaperna och deras normer.
Men attacken på t ex familjen skulle inte
ha varit så framgångsrik, om det inte fun- 88
nits en utbredd önskan hos individerna,
att frigöras från gemenskapens band. Att
ta hand om barn och gamla på mer traditionellt sätt hämmar den individuella rö-
relsefriheten. Välfärdsstaten har förvisso
ålagt individen många restriktioner, men
den har också erbjudit ett slags markservice åt den självförverkligande individen.
Även i synen på kulturen märker man
en dåligt genomförd avvägning mellan liberala och konservativa element. A ena
sidan sägs att ”Förståelsen av det vackra
och det fula, det goda och det onda, religionens mysterier och vetenskapens
gåtor, måste få utvecklas på sina egna villkor. Detsamma gäller för skapandet av
välstånd och kultur.” Men på ett annat
ställe hävdas det, att det offentliga skall ha
ett yttersta ansvar för att ”kulturarvet förs
vidare till kommande generationer”. Men
överförandet av kulturarvet är ingen neutral uppgift, utan i högsta grad en intervention i vår förståelse av det vackra och
fula, onda och goda. Den s k multikulturalistiska rörelsen har förklarat den europeiska traditionen krig, därför att dess
överföring permanentar förhållningssätt.
”Tilläggskonservatism”
Jag bestrider inte att det skulle vara möjligt att åstadkomma konstruktiva legeringar mellan konservatism och liberalism. Men i Allsidighetens samhälle förs
de samman på ett sådan sätt, att framför
allt den konservativa traditionens potential förblir outnyttjad. Det vi möter här är
snarast vad jag vill kalla ”tilläggskonservatism”; den frammanas huvudsakligen
när luckorna i den nyliberala visionen blir
påtagliga. De element i konservatismen,
som verkligen skulle kunnat tjäna som
motvikt till en individualistisk hedonism,
har bara lämnat vaga avtryck. Till dem
hör föreställningar om plikter och lojaliteter. Man kan inte plädera effektivt för den
lilla världen, utan att stödja sig på någon
form av pliktföreställning; ses familjen
bara som en plattform för självförverkligande, blir det följdriktigt att säga upp lojaliteten med den, så fort den begränsar.
Programkommitten försöker skyla
över antagonismen mellan individualismen och den lilla världen.
Det är riktigt att vi på många sätt behö-
ver större valfrihet, men samtidigt visar
utopiernas fall, att vi också måste ställa in
oss på att leva med begränsningar, i vissa
avseende behöver vi inte mer individuell
frihet utan mindre; det är bl a det normgemenskap konkret innebär. Länge har
man talat mycket om individens rättigheter; välfärdsstatens expansion beror inte
minst på, att man försöker leva upp till
ständigt vidgade uppfattningar om vad
individen har rätt till. Den liberala individualistiska hedonismen kan inte ensam
utgöra ett alternativ till välfärdsstatens
mentalitet. Den måste kompletteras med
en betoning av individens förpliktelser
mot kollektivet.
Var är lojaliteten mot nationen?
Det är anmärkningsvärt att tankar om lojalitet mot nationen är så frånvarande i
Allsidighetens samhälle. I Sverige har
vänstern helt monopoliserat kollektivismen och gett den sin-speciella form. Uppmaningen, att man inte skall fråga sig vad
ens land kan göra för en, utan vad man
själv kan göra för sitt land, betraktas här
närmast som högerextrernism. Varje form
av nationalism uppfattas som en förberedelse för rasism, och det är väl delvis därför, som programförfattarna undviker att
diskutera den nationella identitetens betydelse. Andra instanser får överta nationens funktioner. ”Familjerna länkar in individen i ett historiskt sammanhang, ger
Allsidighetens samhälle för samman konservatism och liberalism
på ett sådant sätt attframför allt den
konservativa traditionens potential
förblir outnyttjad.
henne rötter o~h skapar kontakt över generationsgränsema”, sägs det till exempel. Jag betvivlar att den moderna familjen kan leva upp till alla de krav, som ställs
på den i denna skrift. Avsaknaden av en
sansad nationalism hos moderatema innebär f ö att det uppstår spelrum för hö-
gerextremister, vilka kan exploatera behovet av en nationell identitet.
Till den konservativa traditionen hör
också en viss pessimism och av flera anledningar har en sådan blivit aktuell.
Kanske står vi inför en bestående förändring av livskänslan. När man läser Allsidighetens samhälle, möter man emellertid
få tecken på, att vi lever i den tid när framstegsoptimismen kollapsade. Förvisso
kan ett politiskt partis handlingsprogram
inte låta som en domedagsprofetia eller
som en buddhistisk urkund, men även på
de retoriska villkor som gäller här, borde
man kunna återspegla djupgående för- 89
ändringar i världsåskådningarna. Den
optimism som präglar programmet är
föga trovärdig och kan bli direkt kontraproduktiv i krislägen. Presenteras
kapitalismen som en ny utopi, blir besvikelsen oundviklig och djupgående.
Kritisera även kapitalismen
Jag efterlyser en mer kritisk inställning till
kapitalismen, av det slag som t ex finns
hos amerikanska neokonservativa som
Irving Kristal och Paniel Bell. Det är inte
bara välfärdsstaten som infantiliserar
människor. Kapitalismen har o.,;kså lämnat sitt bidrag till processen genom att stimulera en allt-genast hedonism hos konsumenterna. Det är heller inte bara politikens dominans, som bryter ner medborgarens engagemang i omvärlden, vilket
man kan få för sig under läsningen av Allsidighetens samhälle. Ekonomins internationalisering, som gör att den enskildes
värld formas av krafter bortom hans horisont, har också lämnat sitt bidrag till känslan av vanmakt. Nyliberalismen tenderar
att bli en utopi om medlen; skapas bara en
marknadssituation, så leder dess återkopplingsmekanismer till att individer
förr eller senare väljer de bästa handlingsalternativen. Men hur människor agerar
beror i hög grad på vilka norm- och motivationsstrukturer aktörerna har. En välfungerande marknadsekonomi är beroende av en prestationskultur, och denna
hämtar sin näring från den kulturella
traditionen. Frågan är om länder av Sveriges typ har kvar särskilt mycket av den
”protestantiska etik”, som förmodligen är
nödvändig för en välfungerande kapitalism.
Om socialismen var benägen att offra
90
den individuella friheten för jämlikheten,
så tenderar moderatema att ignorera frå-
gor om de sociala orättvisor kapitalismen
ger upphov till. Det finns en gräns för hur
länge man kan blockera diskussionen om
social rättvisa med hänvisning till att försöka att åstadkomma sådan hämmar friheten. Jag accepterar i och för sig försvaret för privategendomen, men det går inte
att blunda för att den leder till att vissa får
en mycket bättre start i livet, eftersom de
föds i ekonomiskt starka familjer. Att
människor belönas olika därför att de har
presterat olika stöter inte min rättskänsla;
problematiskt är däremot att många miljöer inte ger uppväxande individer tillräcklig materiell och normmässig grundval för att de skall kunna delta i tävlan.
Valfriheten medför risken att vi får ett
samhälle med stora klyftor vad gäller utgångsvillkor, och jag tror det är nödvändigt också för de borgerliga partierna att
mer direkt ta upp dessa frågor, och ge
andra svar är socialisterna. Annars kan vi
nog vänta oss ytterligare en lång period av
socialdemokratiskt maktinnehav.
Det politiska språket
Samtidigt som jag läser Allsidighetens
samhälle hittar jag i bokhandeln Henry
Beards och Christofer Cerfs The Official
Political/y Co”ect Dictionary & Handbook, en både rolig och skrämmande
samling av de språkliga nybildningar, som
den politiska korrektheten drivit fram.
Nybildningarna syftar till att släta över
tillvarons hårda kanter. Det skall inte heta
handikapp, utan handi-kapabel; inte gammal utan kronologiskt välförsedd; inte
dum utan cerebralt utmanad. Den ideologiska grunden för detta Newspeak är nödtorftigt transformerade vänsterhållningar,
men Beards och Cerfs bok får en också att
fundera över det politiska språkets möjOm socialismen var benägen att
offra den individuella friheten för
jämlikheten, så tenderar moderaterna att ignorera frågor om de
sociala orättvisor kapitalismen ger
upphov till.
tigheter överhuvudtaget att uttrycka realism. En del av de nebulösa dragen i programförslaget beror kanske på att många
tankar inte kan uttryckas på ett politiskt
korrekt språk. Framför allt konservatismens vokabulär är dåligt representerad
den politiska korrekthetens lexikon.
bistrare aspekterna av tillvaron m:’l<i:tPJ•
omskrivas i hurtiga termer av
eller lindas in i en sentimental bild av
lilla världen. Bara en djupgående ·
tuell debatt kan vidga det politiska
kets uttrycksmöjligheter; i sådana
manhang är den svenska hnt·opt·hol’tPr
som bekant svag.
Svag konservativ
vokabulär
Det råder ett komplicerat förhållande mellan programförslagets
tematiska poler – den individuella valfriheteniden lilla världens
gemenskap. Det ärjust kravet
på att få söka lyckan helt efter
eget huvud som löst upp föräldraauktoriteten och de traditionella gemenskaperna.
Det är kanske helt enkelt så
att det politiska språket inte är
nog utvecklat för att uttrycka alla
tankar. Bara en djupgående intellektuell debatt kan vidga det
politiska språkets uttrycksmöjligheter, skriver Kay Glans.
Kay Glans är författare.
••
A
ven sedan jag gjort avdrag för
genrens begränsningar när det
gäller kompromisslösa formuleringar och precision, finner jag Allsidighetens samhälle diffus på avgörande
punkter. Det har delvis att göra med den
stilistiska nivån; språket saknar spänst
och koncentration. Men otydligheten är
förmodligen också en följd av svårigheterna, att förena nytiberalt och konservativt idegods. Medvetet eller omedvetet
försöker författarna neutralisera motsä-
gelserna mellan traditionerna genom att
inte föra dem så nära varandra, att friktionen blir påtaglig.
Ett komplicerat förhållande
Programförslagets tematiska poler – den
individuella valfriheten/den lilla världens
gemenskap – har ett komplicerat, för att
inte säga antagonistiskt, förhållande till
varandra. ”Frihet är rätten att söka lyckan
efter eget huvud”, heter det inledningsvis.
Vidare: ”I allsidighetens samhälle är den
individuella friheten stor och den lilla
världens gemenskaper oberoende och vitala.” Men det individualistiska och hedonistiska synsättet är inte utan vidare förenligt med pläderingen för den lilla världen och dess överföring av normsystem.
Tvärtom är det bl a just kravet på att få
söka lyckan helt efter eget huvud, som löst
upp föräldraauktoriteten och de traditionella gemenskaperna.
Programkommitten försöker skyla
över antagonismen mellan individualismen och den lilla världen, genom att göra
välfärdsstaten ansvarig för upplösningen
av gemenskaperna och deras normer.
Men attacken på t ex familjen skulle inte
ha varit så framgångsrik, om det inte fun- 88
nits en utbredd önskan hos individerna,
att frigöras från gemenskapens band. Att
ta hand om barn och gamla på mer traditionellt sätt hämmar den individuella rö-
relsefriheten. Välfärdsstaten har förvisso
ålagt individen många restriktioner, men
den har också erbjudit ett slags markservice åt den självförverkligande individen.
Även i synen på kulturen märker man
en dåligt genomförd avvägning mellan liberala och konservativa element. A ena
sidan sägs att ”Förståelsen av det vackra
och det fula, det goda och det onda, religionens mysterier och vetenskapens
gåtor, måste få utvecklas på sina egna villkor. Detsamma gäller för skapandet av
välstånd och kultur.” Men på ett annat
ställe hävdas det, att det offentliga skall ha
ett yttersta ansvar för att ”kulturarvet förs
vidare till kommande generationer”. Men
överförandet av kulturarvet är ingen neutral uppgift, utan i högsta grad en intervention i vår förståelse av det vackra och
fula, onda och goda. Den s k multikulturalistiska rörelsen har förklarat den europeiska traditionen krig, därför att dess
överföring permanentar förhållningssätt.
”Tilläggskonservatism”
Jag bestrider inte att det skulle vara möjligt att åstadkomma konstruktiva legeringar mellan konservatism och liberalism. Men i Allsidighetens samhälle förs
de samman på ett sådan sätt, att framför
allt den konservativa traditionens potential förblir outnyttjad. Det vi möter här är
snarast vad jag vill kalla ”tilläggskonservatism”; den frammanas huvudsakligen
när luckorna i den nyliberala visionen blir
påtagliga. De element i konservatismen,
som verkligen skulle kunnat tjäna som
motvikt till en individualistisk hedonism,
har bara lämnat vaga avtryck. Till dem
hör föreställningar om plikter och lojaliteter. Man kan inte plädera effektivt för den
lilla världen, utan att stödja sig på någon
form av pliktföreställning; ses familjen
bara som en plattform för självförverkligande, blir det följdriktigt att säga upp lojaliteten med den, så fort den begränsar.
Programkommitten försöker skyla
över antagonismen mellan individualismen och den lilla världen.
Det är riktigt att vi på många sätt behö-
ver större valfrihet, men samtidigt visar
utopiernas fall, att vi också måste ställa in
oss på att leva med begränsningar, i vissa
avseende behöver vi inte mer individuell
frihet utan mindre; det är bl a det normgemenskap konkret innebär. Länge har
man talat mycket om individens rättigheter; välfärdsstatens expansion beror inte
minst på, att man försöker leva upp till
ständigt vidgade uppfattningar om vad
individen har rätt till. Den liberala individualistiska hedonismen kan inte ensam
utgöra ett alternativ till välfärdsstatens
mentalitet. Den måste kompletteras med
en betoning av individens förpliktelser
mot kollektivet.
Var är lojaliteten mot nationen?
Det är anmärkningsvärt att tankar om lojalitet mot nationen är så frånvarande i
Allsidighetens samhälle. I Sverige har
vänstern helt monopoliserat kollektivismen och gett den sin-speciella form. Uppmaningen, att man inte skall fråga sig vad
ens land kan göra för en, utan vad man
själv kan göra för sitt land, betraktas här
närmast som högerextrernism. Varje form
av nationalism uppfattas som en förberedelse för rasism, och det är väl delvis därför, som programförfattarna undviker att
diskutera den nationella identitetens betydelse. Andra instanser får överta nationens funktioner. ”Familjerna länkar in individen i ett historiskt sammanhang, ger
Allsidighetens samhälle för samman konservatism och liberalism
på ett sådant sätt attframför allt den
konservativa traditionens potential
förblir outnyttjad.
henne rötter o~h skapar kontakt över generationsgränsema”, sägs det till exempel. Jag betvivlar att den moderna familjen kan leva upp till alla de krav, som ställs
på den i denna skrift. Avsaknaden av en
sansad nationalism hos moderatema innebär f ö att det uppstår spelrum för hö-
gerextremister, vilka kan exploatera behovet av en nationell identitet.
Till den konservativa traditionen hör
också en viss pessimism och av flera anledningar har en sådan blivit aktuell.
Kanske står vi inför en bestående förändring av livskänslan. När man läser Allsidighetens samhälle, möter man emellertid
få tecken på, att vi lever i den tid när framstegsoptimismen kollapsade. Förvisso
kan ett politiskt partis handlingsprogram
inte låta som en domedagsprofetia eller
som en buddhistisk urkund, men även på
de retoriska villkor som gäller här, borde
man kunna återspegla djupgående för- 89
ändringar i världsåskådningarna. Den
optimism som präglar programmet är
föga trovärdig och kan bli direkt kontraproduktiv i krislägen. Presenteras
kapitalismen som en ny utopi, blir besvikelsen oundviklig och djupgående.
Kritisera även kapitalismen
Jag efterlyser en mer kritisk inställning till
kapitalismen, av det slag som t ex finns
hos amerikanska neokonservativa som
Irving Kristal och Paniel Bell. Det är inte
bara välfärdsstaten som infantiliserar
människor. Kapitalismen har o.,;kså lämnat sitt bidrag till processen genom att stimulera en allt-genast hedonism hos konsumenterna. Det är heller inte bara politikens dominans, som bryter ner medborgarens engagemang i omvärlden, vilket
man kan få för sig under läsningen av Allsidighetens samhälle. Ekonomins internationalisering, som gör att den enskildes
värld formas av krafter bortom hans horisont, har också lämnat sitt bidrag till känslan av vanmakt. Nyliberalismen tenderar
att bli en utopi om medlen; skapas bara en
marknadssituation, så leder dess återkopplingsmekanismer till att individer
förr eller senare väljer de bästa handlingsalternativen. Men hur människor agerar
beror i hög grad på vilka norm- och motivationsstrukturer aktörerna har. En välfungerande marknadsekonomi är beroende av en prestationskultur, och denna
hämtar sin näring från den kulturella
traditionen. Frågan är om länder av Sveriges typ har kvar särskilt mycket av den
”protestantiska etik”, som förmodligen är
nödvändig för en välfungerande kapitalism.
Om socialismen var benägen att offra
90
den individuella friheten för jämlikheten,
så tenderar moderatema att ignorera frå-
gor om de sociala orättvisor kapitalismen
ger upphov till. Det finns en gräns för hur
länge man kan blockera diskussionen om
social rättvisa med hänvisning till att försöka att åstadkomma sådan hämmar friheten. Jag accepterar i och för sig försvaret för privategendomen, men det går inte
att blunda för att den leder till att vissa får
en mycket bättre start i livet, eftersom de
föds i ekonomiskt starka familjer. Att
människor belönas olika därför att de har
presterat olika stöter inte min rättskänsla;
problematiskt är däremot att många miljöer inte ger uppväxande individer tillräcklig materiell och normmässig grundval för att de skall kunna delta i tävlan.
Valfriheten medför risken att vi får ett
samhälle med stora klyftor vad gäller utgångsvillkor, och jag tror det är nödvändigt också för de borgerliga partierna att
mer direkt ta upp dessa frågor, och ge
andra svar är socialisterna. Annars kan vi
nog vänta oss ytterligare en lång period av
socialdemokratiskt maktinnehav.
Det politiska språket
Samtidigt som jag läser Allsidighetens
samhälle hittar jag i bokhandeln Henry
Beards och Christofer Cerfs The Official
Political/y Co”ect Dictionary & Handbook, en både rolig och skrämmande
samling av de språkliga nybildningar, som
den politiska korrektheten drivit fram.
Nybildningarna syftar till att släta över
tillvarons hårda kanter. Det skall inte heta
handikapp, utan handi-kapabel; inte gammal utan kronologiskt välförsedd; inte
dum utan cerebralt utmanad. Den ideologiska grunden för detta Newspeak är nödtorftigt transformerade vänsterhållningar,
men Beards och Cerfs bok får en också att
fundera över det politiska språkets möjOm socialismen var benägen att
offra den individuella friheten för
jämlikheten, så tenderar moderaterna att ignorera frågor om de
sociala orättvisor kapitalismen ger
upphov till.
tigheter överhuvudtaget att uttrycka realism. En del av de nebulösa dragen i programförslaget beror kanske på att många
tankar inte kan uttryckas på ett politiskt
korrekt språk. Framför allt konservatismens vokabulär är dåligt representerad
den politiska korrekthetens lexikon.
bistrare aspekterna av tillvaron m:’l<i:tPJ•
omskrivas i hurtiga termer av
eller lindas in i en sentimental bild av
lilla världen. Bara en djupgående ·
tuell debatt kan vidga det politiska
kets uttrycksmöjligheter; i sådana
manhang är den svenska hnt·opt·hol’tPr
som bekant svag.