Karl Magnus Johansson; Nya moderater, gamla förebilder


2004


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Nya moderater, gamla
1 av Karl Magnus Johansson
Moderaterna har under sina hundra år varit vidöppna för internationella influenser.
Kanske mest från den anglosaxiska politiska tradition som innehållit
ekonomisk liberalism och antietatism.
M
ODERATA SAMLINGSPARTIET är i flera
avseenden ett annorlunda parti än det
år 1904 grundade allmänna valmansförbundet. En dimension av partiets
omvandling och ideutveckling har att
göra med förhållandet mellan nationalism och internationalism. Efter hand har partiet blivit allt mer internationalistiskt, och liberalt. Frågan är vilken inverkan internationella förebilder och influenser i största allmänhet
har haft på det hundraårsjubilerande partiet. Denna fråga
kan självfallet inte få ett fullständigt svar i denna artikel.l Den erbjuder exempel och antydningar om utvecklingen och om genomslaget för de ideer som farit
omkring. Här öppnar sig nya perspektiv och forskningsfronter.
EXEMPLARISK MAKT
Det ligger i sakens natur att ett politiskt parti söker efter
förebilder och exempel. Både åskådningsexempel som
man tar till sig och som man tar avstånd från kan leda in
tankesätt i nya banor och bli mönsterbildande även för
ett politiskt parti. Bedömningar av vad som är goda och
dåliga exempel är i grunden en värderingsfråga och kan
vara betingade av den så kallade tidsandan och av kulturella variationer. Därtill finns de strategiska motiven,
vilka är en självklar del av politiken men ter sig mindre
ädla än de ideologiska. Från maktsynpunkt kan samtidens aktörer ha intresse av att lyfta fram vissa exempel,
trender och moden och tona ned andra.
Internationella förebilder eller modeller kan slå igenom med viss fördröjning. De kan ligga till grund för
nya initiativ på olika områden i den nationella politiken. En brytning uppstår då förebilder från andra länder
konfronteras med den nationella erfarenheten och självbilden, eller identiteten. Det är inte särskilt troligt att ett
politiskt parti rakt av kopierar lösningar och modeller
från andra länder. Snarare sker en viss översättning för
att anpassa och konkretisera budskapet till förutsättningarna i den nya miljön. Det måste finnas en resonansbotten för att detta budskap ska väcka genklang i
partiet och hos en bredare allmänhet. Ett exempel står att
BIJ lSvensk Tidskrift l2oo4, nr s i
finna i den så kallade nyliberalismen. Denna ideströmning fick negativ klang då den kom att ses som ett grundskott mot ”den svenska modellen” och det som den stått
för. Likväl har en i grunden marknadsliberal filosofi vunnit insteg när det gäller debatten och politiken, exempelvis den ekonomiska politiken och valfrihetsreformer
på olika områden.
Om man så vill kan man tala om ett paradigmskifte
genom uppkomsten av ett nytt samförstånd, som kanske
allra tydligast framkommer i Storbritannien. Med Thatcherrevolutionen, i förening med Reagans politiska
agenda, sattes starka krafter i rörelse. Ideerna spreds
genom en framgångsrik opinionsbildning och inte minst
av olika tankesmedjor. Moderater kom i kontakt med
denna nygamla föreställningsvärld och tog del i diskussioner om samtidens stora frågor.
HÖGERNSIDEVÄRLDAR
De idevärldar som den svenska högern kommit i berö-
ring har skiftat mellan generationerna och med de olika
ide- och kulturvärldarnas attraktionskraft. Krig har varit
viktiga brytningspunkter. Fransk-tyska kriget 1870-71
resulterade i tysk seger medan tyskarna ju led nederlag i
de båda världskrigen seklet därpå. I den svenska skolundervisningen ersattes först franska av tyska, som efter
andra världskriget kom att ersättas av engelska som obligatoriskt främmande språkEngelskan fick allt större
betydelse, liksom de anglosaxiska influenserna.
De franska impulserna var starka långt in på 1800-
talet. Det rörde sig ofta om nationalistiska och auktoritära ideer som sedermera kom att tjäna som skräckbild
snarare än som förebild. Med Edmund Burke som förgrundsgestalt, också för svenska konservativa, framträdde konservatismen som en reaktion mot franska
revolutionen 1789 och dess efterdyningar. Franska restaurationstänkare, såsom Joseph de Maistre och Louis
de Bonald och deras återuppväckare Charles Maurras,
kom att få visst genomslag också bland svenska nykonservativa under mellankrigstiden Detta tänkande innebar en inriktning bort från det tyska arvet med dess statsidealiserande drag.
förebilder?
Exotisk frukt från andra sidan haven.
Det tyska inflytandet gjorde sig gällande på samhällets olika områden. I politiken tog högern, liksom socialdemokratin, intryck av tyska influenser. I sin avhandling framhåller Nils Elvander den tyska påverkan på den
svenska konservativa ideutvecklingen på ömse sidor om
förra sekelskiftet.
En tysk förebild stod att finna i Bismareks sociallagstiftning i början av 1880-talet och de obligatoriska socialförsäkringarna. Över huvud taget hade ”den sociala
frågan” en framträdande plats också bland svenska konservativa. En impuls kom från den tyska katedersocialismen, som så kallade professorskonservativa kom i kontakt med. Till dem hörde RudolfKjellen och Pontus Fahlbeck, som båda var tyskorienterade.
I svenska konservativa intellektuella kretsar i början
av 1900-talet fanns två olika inriktningar, en mer anglofil och en annan mer tyskorienterad. Den göteborgska
unghögern, med Kjellen som förgrundsgestalt (jämte
Vitalis Norström och Adrian Molin), var tyskvänlig. Man
spelade på den nationella frågan, som aktualiserades
efter unionsupplösningen 1905, och strävade till nationell samling och ett stärkt nationalmedvetande. Kjellens
folkhemstanke passade in i denna strävan. Likaså korporativa lösningar.
FÖRNYELSE
Den svenska demokratiseringen reste krav på en förnyelse av högern. Arvid Lindman bidrog till att skapa en för
tiden modern höger. När ungdomsförbundet (SNU) blev
besmittat av nazistiska och fascistiska ideer tog Lindman och partiet avstånd. En brytning skedde 1934. Detta
avståndstagande bidrog till att högern drevs i mer liberal och anglosaxisk riktning. Denna tendens fortsatte
under Gösta Bagges ledning när han efterträdde Lindman som partiledare 1935. Bagge studerade i USA i början av seklet och stod i nära kontakt med kollegor där.
Han hade också företagit resor till England vilka likaledes var en källa till inspiration, bland annat för hans
insatser inom socialpolitiken. Under studieåren i Uppsala
tillhörde Bagge den så kallade juntan kring historieprofessorn och högermannen Harald Hjärne. Hans lärjungar
spelade en framträdande roll i opinionsbildningen i vårt
land. De fanns i politiken, vetenskapen och pressen.
Detta vittnar om de sociala nätverkens och personliga
kontakternas betydelse.
Hjärne och kretsen kring honom var mindre tyskinfluerad än den göteborgska unghögern. Till juntakretsen hörde också Eli F. Heckscher, som tillsammans med
Gösta Bagge såg till att Svensk Tidskrift återuppstod år
1911. Den blev i hög grad ett reformkonservativt organ
med viss ”torydemokratisk” prägel. Heckscher utövade
ett betydande inflytande på framför allt det ekonomiskpolitiska området. Hans avfall från konservatismen till
liberalismen i början av 20-talet förstärkte tendensen till
ett ökat genomslag för den ekonomiska liberalismen som
påbörjats tidigare. Det ledde till en förändrad syn på staten och dess roll i förhållande till ekonomin och olika
marknader. Bagge, tillika ekonomiprofessor, torde ha
tagit intryck. 1944 gav partiet ut hans skrift Frihet eller
socialism.
Av intresse är också den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Jarl Hjalmarson och Gunnar
Heckscher var aktiva i Heimdal på sin tid. Till en början
tillhörde Hjalmarson dem som var påverkade av nationalsocialistiska strömningar. (Exakt hur Heimdal förhöll sig till nazismen och fascismen får vi inte veta så
länge arkiven hålls stängda.) I Heimdal har kontakter
uppstått och kunskap spridits genom idedebatter och
diskussioner i många studentgenerationer.
TORYDEMOKRATER
Det förelåg en tidstypisk förskjutning från tyskt till
anglosaxiskt. Åtminstone bland statsvetare, däribland
Georg Andren och Gunnar Heckscher, fanns en beundran för det engelska statsskicket och dess parlamentarism. En särskild lockelse utgjorde den sociala och samförståndsinriktade konservatism som bär Disraelis signum (One Nation Toryism). Socialkonservativa så kallade torydemokrater kunde känna samhörighet med
denna riktning. I fråga om marknadsekonomi och frihandel har förstås Adam Smith varit en inspirationskälla
för den svenska högern. Däremot har den som regel tagit
avstånd från den mer renodlat marknadsinriktade ManchesterIiberalismen.
Efterkrigstiden bar på ett socialt nytänkande. Högern
antog ett nytt program 1946 och programdebatterna på
40-talet och 50-talet var mycket upptagna av socialpolilSvensk Tidskrift 12oo4, nr s lm
tik. Högerns ungdomsförbund var pådrivande. (Gunnar Heckscher var dess ordförande 1949-52.) Satsningen
på socialpolitik var ett led i moderniseringen av högern
och strävan att skapa ett parti i takt med opinionen och
tiden.
ÄGARDEMOKRATI
När vi kommer till Hjalmarsons 50-tal, då högerpartiet
i hög grad var liberalkonservativt, kan vi konstatera att
man från England hämtade konceptet den egendomsä-
gande demokratin. Detta torde vara ett av de allra tydligaste exemplen någonsin på genomslaget för en förebild
från ett annat land i svensk partipolitik. Den första ordagranna översättningen av property-owning democracy
ändrades senare till det mer praktiska ägardemokrati,
som Stig-Björn Ljunggren i sin avhandling benämner
högerns ”kontrautopi”.
I Västtyskland fanns den sociala marknadsekonomin
– Soziale Marktwirtschaft. Denna politiska framgångsformel utarbetades inom kristdemokratin, av Ludwig
Erhard och honom närstående ekonomer (Freiburgskolan, besläktad med Österrikiska skolan). Detta plockades
upp av ungdornarna inom högern.
Den sociala marknadsekonomin har förblivit en sammanhållande komponent i en europeisk, övernationell
ideologi.
EUROPATANKEN
Företrädare för högern korn också i kontakt med Europatanken. Genom Europarörelsen och Europarådet uppstod kontakter med kontinentala ideströmningar, såsom
katolsk sociallära och kristdernokrati. Tidigare än så
bekantade sig Gösta Bagge med tänkandet hos katolskt
präglade filosofer och samhällsdebattörer och det har
hävdats att han var något av en kristdemokrat
Även i Europafrågan var ungdomarna pådrivande.
De hade livliga internationella kontakter och särskilt
med ”likasinnade” i Norden, England och Västtyskland.
Skilda dokument som antogs inom de europeiska ungdoms- och studentorganisationerna på 60-talet och 70-
talet var uttalat federalistiska. De förespråkade ett enat
Europa och ett slags Europas förenta stater.
Det fanns också ett intresse för idedebatten i USA
där en nykonservativ väckelse gjorde sig gällande i slutet
av 60-talet och början av 70-talet. Denna renässans för
nykonservatismen i USA inspirerade yngre konservativa, som Claes G. Ryn och Bertil Häggrnan, till bildandet av Konservativt Ideforum (KIF) . I några publikationer behandlades internationell konservatism och då
bland annat den amerikanska nykonservatismen. Partiet intog dock från första början en kallsinnig attityd
till kretsen kring KIF, som uppfattades som alltför konservativ.
E!J lSvensk Tidskrift lzoo4, nr s i
I DIVIDUALISMEN
Likväl var kraven på en ideologisk förnyelse och offensiv
starka. En framstöt för att stärka den ideologiska medvetenheten, som man uttryckte det, skedde i samband
med riksstämman i Västerås 1972. Den ska ses mot bakgrund av vänstervinden i opinionen och inte minst bland
de unga. 1968-rörelsen bar på ett individualistiskt budskap, riktat mot allehanda kollektiva auktoriteter. Denna
individualistiska strömning kunde högern dra nytta av.
Sålunda var det naturligt att personer på mer eller
mindre centrala poster i partiet tog till sig och utvecklade
tankar som kunde bidra till framgång. Partisekreteraren
Bertil af Ugglas var mottaglig och spelade en roll som
partiideolog. Han tillträdde 1969, det år då ett nytt program antogs. Det ifrågasatte inte välfärdsstaten men
innebar viss förnyelse, bland annat i fråga om miljö och
arbetsliv, och lade en grund för 70-talets programarbete.
I början av 70-talet myntades begreppet ”den nya
individualismen”, som väl speglade tidsandan. Enligt
Carl Bildt följde man den akademiska debatten i USA,
bland annat om ekonomi, och ”importerade begreppet
den nya individualismen därifrån”. I tiden befinner vi
oss nu kring valåret 1973.
Två av högerns mer framträdande paroller, ”den
egendomsägande demokratin” samt ”den nya individualismen”, skulle därmed bygga på en engelsk respektive
en amerikansk influens.
Dessutom kan det ha funnits en tysk influens och då
bland annat genom uttrycket ”frihet eller socialism”.
Denna paroll, som redan Gösta Bagge använt, förde CDU
och CSU fram i tysk politik (och bråkade om sinsemellan) . Moderaternas kontakter med dessa tyska partier
ökade avsevärt på 70-talet. Ledande företrädare deltog i
diskussioner om ett närmare samarbete. Carl Bildt, som
redan då var en flitig resenär, besökte CDU:s partikongresser (i Hannover i maj 1976 och i Diisseldorf i mars
1977) och rapporterade utförligt om dessa. Dessutom
deltog flera moderater då, och senare, i tyska resor. Dessa
resor bekostades till stor del av den CDU närstående partistiftelsen Konrad-Adenauer-Stiftung (som är den främsta förebilden för den moderaterna närstående Jarl Hjalmarson stiftelsen).
Bildt gjorde redan på 70-talet en betydande insats i
moderaternas programarbete. Detta fick ytterligare en
skjuts av 1975 års partistämma, med krav på ett nytt ideprogram. En programkommitte tillsattes i vilken partiledaren, Gösta Bohman, var ordförande. Lars F. Tobisson,
som 1974 tillträtt som ny partisekreterare, var huvudsekreterare med Bildt, politisk sekreterare åt partiledningen och sakkunnig efter regeringsskiftet, som sekreterare. Enligt Tobisson var Bildt den som framför allt
höll i pennan. Bildt var alltså nära medarbetare till Bohman, som satte värde på Bildts idepolitiska kunskaper.
Bildts femtio sidor långa skrift Framtid i frihet (1976)
ingick som ett led i programarbetet. Den visar vilken
idevärld Bildt befann sig i. Bildt gjorde sig till tolk för
”en i grunden liberal stats- och samhällsuppfattning…”.
1978 ÅRS ID EPROGRAM
Programkommittens arbete resulterade i det nya idepolitiska program som antogs vid 1978 års partistämma.
Programmet förknippas med sammansmältningen av
konservatism och liberalism. Det fanns de som menade
att den liberala vindkantringen var för stark. Till dem
hörde Eric Krönmark, partiets andre vice ordförande på
det traditionella bondemandatet, som reserverade sig
och markerade en vakthållning kring de konservativa
värderingarna. Likväl blev den liberala inriktningen allt
starkare. Den gick inte att hejda, skulle det visa sig.
Frihetsbudskapet bar förvisso också på en kontinuitet genom arvet från Lindman, Bagge och Hjalmarson
med flera. Likväl rörde det sig om en ideologisk förändring i liberal riktning. Bohman får symbolisera denna
förändring med sitt tal om en ”liberal revolt” (i Uppsala
den 30 maj 1980) och om en ”liberal renässans” (i Helsingfors den 24 februari 1981). Denna ideologiska positionsbestämning låg i linje med den internationella
högervågen och innebar en målmedveten offensiv för en
genomgripande liberalisering av Sverige. Den ”nyliberala” vägen var definitivt anträdd.
Från Bohmaneran går en klar linje till Bildts partiledartid och statsministerperiod. Bildt talade återkommande om en ”liberal revolution” och om det ”liberala
systemskiftet”.
Den så kallade nyliberala idevärlden kom i mångt
och mycket in via The Economist och tankesmedjor i
USA. Moderaterna var uppsatta på sändlistor. (I partiSignaler
utifrån.
Telegrafstationen på
slottsbacken
i Stockholm,
sent 1800-tal.
arkivet finns material från bland annat Heritage, en amerikansk tankesmedja.) Det vore att gå för långt att göra
gällande att detta var en helt okänd idevärld. Det hände
att Bohman hänvisade till The Economist redan under
70-talets första hälft (då tidskriften för övrigt var mindre
marknadsliberal än numera och i grunden godtog keynesianismen och dess premisser).
FRIEDMAN OCH HAYEK
Staffan Burenstam Linder, partiets förste vice ordförande
1970-81 och själv nationalekonom, var bekant med ideerna och det nya tänkandet inom nationalekonomin och
även inom andra discipliner. Han och hans egna skrifter
präglades av sådana influenser. I olika omgångar vistades
han vid amerikanska universitet och upprätthöll kontakter där och på andra håll i världen.
Ur moderat synvinkel var USA föredömligt dynamiskt och företagarvänligt. Den så kallade högervågen
härrörde i hög grad därifrån. Den byggde i sin tur på
nya strömningar och ekonomiska doktriner som bidrog
till övergången från keynesianism till monetarism; den
inriktning som framför allt förknippas med Milton Friedman. Han tillhörde Chicagoskolan som kom att få stor
betydelse för att utveckla de nya ekonomiska tankegångarna om utbudsekonomi. Därtill kom influenserna
från bland annat public choice-skolan.
De nya strömningarna presenterades i den lilla boken
I morgon kapitalism av fransmannen Henri Lepage. Tirnbro/Ratio gav ut boken på svenska 1980. Den har beskrivits som ”SAF:s bibel”.
Läsning, utlandsresor och allehanda kontakter behö-
ver förstås inte resultera i nytänkande och verklig ideologisk samhörighet. Naturligtvis tar man inte till sig allt
av det som man kommer i beröring med. Vilka man vällSvensk Tidskrift l2oo4, nr si ll
jer att ha samröre med kan emellertid ge en fingervisning om politiska prioriteringar. Många resor har genom
åren gått, tur och retur, till England och till USA.
I februari 1980 avlade ekonomiminister Bohman ett
officiellt besök i USA. Bohman, snarast som konservativ
och partiledare, hade bland annat en lunch inbokad med
en ledande företrädare för den konservativa (i amerikansk mening) tankesmedjan The American Enterprise
Institute i Washington.
I början av samma månad företog Bohman en Londonresa, likaså i egenskap av ekonomiminister. Carl
Bildt, nu statssekreterare i samordningskansliet, skrev i
början av januari 1980 en promemoria om den politiska
bakgrunden. Bildt hade varit i London i början av
december 1979 för samtal. En annan promemoria (daterad 30 januari 1980) av Carl Bildt hade rubriken ”Det
brittiska experimentet- kort bakgrund” och
handlade i allt väsentligt om regeringen
Thatcher, som tillträtt året innan.
slutsatsen talar sitt tydliga språk:
”Det brittiska experimentet är
därför värt att följa med den
allra största uppmärksamhet
under de kommande åren.”
Bildt berörde den ekonomiska
politiken och debatterna i det
konservativa partiet. Det rörde
sig om en ”svängning i ekonomisk-politiskt tänkande” från
keynesianism till monetarism.
Naturligtvis åberopade Bildt Milton
Friedman; ”1970-talets mest inflytelserika ekonom i västvärlden…vars teorier
i allt högre grad kommit att bli accepterade
åtminstone i den anglosaxiska världen.”
Milton Friedman, liksom Friedrich Hayek, utövade
stort inflytande på Thatcher och hennes allierade Keith
Joseph som var något av en idespruta. Likaså var inflytandet stort på svenska konservativa, varav fler blev mer
liberala för att inte säga marknadsliberala.
Hayeks The Road to Serfdom (1944) tillhör de böcker
som bidragit till att forma det intellektuella klimatet och
en tidsanda. Det gör likaledes Karl Poppers The Open
Society and its Enemies (1945, två volymer). Popper
påverkade också svenska liberaler och konservativa. På
70-talet och 80-talet åberopade moderata studenter och
ungdomar Popper i deras betoning av ”det öppna samhället”.
Bokutgivning kan sålunda ha stor betydelse för spridning av ideer och kunskap. Det kan också tankesmedjor
ha, vilket inspirerade till grundandet av Timbro 1978.
Initiativet byggde på analysen att man- med Per Unekels ord – först måste vinna den ”filosofiska debatten”
mlSvensk Tidskrift l2004, nr si
innan man kan genomdriva politiska reformer. Detta
var om inte annat den centrala lärdomen från Storbritannien där en ny filosofi, frammanad av tankesmedjor,
starkt bidrog till Thatchers väg till makten och möjliggjorde Thatcherrevolutionen.
MARKNADsEKONOMIN ÅTER
I vårt land skärpte, om inte utlöste, förslagen och debatten om löntagarfonder den ideologiska nytändningen
inom näringslivet och den politiska högern påpekar Olof
Ehrenkrona. ( Ehrenkrona, med bakgrund i både student- och ungdomsförbundet, var Bohmans medarbetare
och talskrivare samt statsminister Bildts planeringschef.)
Nu skulle marknadsekonomin återupprättas. Till stöd
för sina politiska strävanden nyttjades förskjutningarna
i de ekonomiska doktrinerna. Milton Friedman tillhörde
dem som ofta åberopades.
Det har dock inte varit fråga om något
odelat stöd till monetarismen. Bohman
markerade i stället viss distans till
denna riktning i olika anföranden.
Reservationerna hade säkert sin
grund i att det inte fanns en tillräckligt stark svensk resonansbotten. Socialdemokraterna
hade lagt beslag på tanken om
”folkhemmet”. En viss försiktighet var påkallad, för att inte
blotta sig i onödan för socialdemokratiska angrepp. Dessutom
hade man att tänka på sina koalitionspartner från de så kallade mittenpartierna, av vilka särskilt folkpartister var
angelägna om att markera distans till högern och
dess politik. Folkpartister kände sig utmanade och anklagade moderaterna för att stjäla de liberala kläderna.
Bohman nämnde en räcka ekonomer i sina tal, vilket
han inte var ensam om. Det rörde sig om ideer som passade in på moderata krav på en liberalisering av det svenska samhället. satsningen på utbudsekonomi och en
politik i denna anda kan tolkas på det viset.
Tobisson ”vill minnas att det var utbudsekonomernas budskap som först fångade vårt intresse.” Det innebar en förskjutning i uppmärksamheten, mindre makroekonomi men desto mer mikroekonomi. Tobisson nämner även public choice-skolan, äganderättsrörelsen och
dess företrädare Douglass C. North, samt läran om rationella förväntningar.
Sammantaget fick dessa skolor inom nationalekonomin betydande inverkan på den så kallade normpolitiken. En politik som går ut på att styra genom normer,
med ”fasta spelregler”, ter sig konservativ. Politiken förordades av SNS konjunkturråd på 80-talet och fördes i
själva verket av den socialdemokratiska regeringen, i
varje fall av finansdepartementet.
THATCHER OCH REAGAN
Även om Storbritannien och USA, där Thatcher respektive Reagan valdes på liknande program, har framställts
som något aparta från svensk horisont står det klart att
andra länder följde efter. Så även Sverige i form av slags
politiska reformer och då bland annat när det gäller skatter. Även i opposition spelade moderaterna en roll
genom opinionsbildning och offentlig politik, däribland
genom utredningsväsendet och statliga myndigheter.
Moderater verkade målmedvetet för avregleringar.
Det brittiska exemplet hade stor betydelse. I kretsen
kring Timbro och inom moderaterna har detta exempel setts som något i grunden tilltalande och eftersträ-
vansvärt. Man kände samhörighet med Thatchers och
Reagans ideologiska utmaning mot socialism och kollektivism.
1980 vann Reagan presidentvalet i USA. 1979 blev
Thatcher premiärminister i Storbritannien. Samma år
blev moderaterna det största borgerliga partiet och tog
åter plats i regeringen. Självförtroendet växte, också ideologiskt. Moderater fick vind i seglen, förstärkt av högervinden som drog över Norden och den vida världen. Att
vara del av en internationell rörelse gav nytt mod. Här
lades en grund till den närmast ödesmättade tron på
överlägsenheten i de ideer man bekände sig till.
De nya, om man så vill nyliberala, tankegångarna
kom till uttryck i studentförbundets Svensk Linje samt,
i mindre grad, i ungdomsförbundets Moderat Debatt
och partiorganet Medborgaren. I Svensk Tidskrift likaså.
Men även inifrån de egna leden kom kritik mot den
nyliberala väckelsen. Denna kritik gick ut på att moderaterna riskerade att framstå som ett ensidigt parti med
intresse för ekonomi men inte för sociala frågor. Erik
Anners och Gunnar Heckscher tog till orda under en
tid då moderaterna ånyo ägnade sig åt programarbete.
Dessa partiveteraner pläderade för socialkonservatism
och ett avståndstagande från den förkättrade nyliberalismen. De varnade partiet för att ta efter den politik
som Reagan och Thatcher förde. Såhär starkt uttryckte
sig Heckscher :
Mycket tyder på att Margaret Thatchers politik i England kommer att framstå som skolexempel på hur illa
det kan gå när en regerings handlande får bestämmas av
ekonomisk dogmatism. Det är inte otänkbart att detsamma kan komma att gälla om Ronald Reagans politik
i Förenta Staterna…Moderata Samlingspartiet i Sverige
har knappast anledning att rätta sig efter sådana förebilder.
Särskilt vände sig Heckscher och Anners mot den så
kallade libertarianismen.
LIBERTARIAN SIM?
De så kallade libertarianerna gav ytterligare impulser.
Till impulsgivarna hörde författaren Ayn Rand och filosofen Robert Nozick. Hans bok Anarchy, state, and utopia från 1974 översattes till svenska och gavs ut av Ratio
1986. Boken för fram en moralisk kritik av (välfärds)staten och ger stöd åt dem som verkar för en minimal eller
åtminstone begränsad stat.
Libertarianismen fick sina främsta förespråkare i kretsen kring frihetsfronten och i studentförbundet liksom,
om än i något mindre grad, i ungdomsförbundet. Också
bland skolungdomarna fanns en entusiasm för dessa frihetliga och statskritiska värderingar.
Förslag på libertariansk grund blev allt för radikala
för moderaterna såsom parti. Inte desto mindre fanns
en viss nyfikenhet också bland ledande moderater. Carl
Bildt skrev om Nozick och dennes politiska filosofi med
”den individuella friheten” i centrum. Enligt Bildt får
man gå tillbaka ända till40-talet och von Hayeks Vägen
till träldom ”för att hitta en bok med ett sådant budskap
som får ett sådant genomslag.” Bildt tog Nozick till intäkt
för etablerandet av en ”liberalkonservativ konsensus,
åtminstone i den intellektuella debatten.” Bildt framhöll
också ”statskritiken” liksom kritiken av offentlig fördelningspolitik. Detta skrevs samma år som Bildt tillträdde
som partiledare. Mån om partiets sammanhållning och
sin egen ställning markerade han kontinuitet med det
konservativa idearvet. Den libertarianska strömningen
fick begränsat genomslag på moderata samlingspartiet.
Det är missvisande att, som Timbrochefen Mattias
Bengtsson, karaktärisera Bo Lundgren som ”det närmaste vi haft en libertariansk partiledare i Sverige.” Lundgren är inte libertarian. Däremot har han haft kontakt
med den libertarianskt inriktade tankesmedjan Cato
Institute, liksom med andra tankesmedjor i USA under
sina många resor dit genom åren. (American Enterprise
Institute, Broakings Institute, Heritage och Hoover Institution.)
Även Carl Bildt har haft kontakt med dessa tankesmedjor, förmodligen i ännu högre grad. Kännetecknande för Bildt, också i förhållande till hans företrädare
Ulf Adelsohn, var vidare hans väl upparbetade kontakter med tyska politiska miljöer och då framför allt kristdemokratiska.
KRISTDEMOKRAT!SK !NFLUENS
I takt med närmandet till EG/EU konfronterades moderaterna med en kristdemokratisk influens (vilken förvisso inte var helt ny). Denna fanns i någon mån i den
framtidsgrupp som 1990 lanserade programmet Ideer
för vår framtid, med sociologiprofessor Hans L. Zetterberg som ideolog. Han knöt bland annat an till den europeiska kristdemokratins välfärdspolitik. Den har i mångt
lSvensk Tidskrift !2oo4, nr s iIJ
och mycket präglat en välfärdsmodell, vilken i sin tur
format den så kallade europeiska sociala modellen. Även
om detta var allt för statsvänligt och svårsmält för många
moderater så tog man till sig åtminstone delar av analysen. Subsidiaritetsprincipen gick exempelvis att knyta
till moderaternas statskritiska idearv.
Det av Zetterberg myntade begreppsparet stora och
lilla världen har levt vidare. Zetterberg betraktar annars
tankefiguren ”allsidighetens samhälle” som det mest
betydelsefulla i det moderata programarbete han medverkade i. Den centrala tankegången är, i korthet, att
olika sfärer i samhället har sin egen logik och bör hållas
åtskilda. Det gäller också marknaden. Programmet
byggde på en filosofi och samhällsanalys med inspiration utifrån, bland annat med utgångspunkt i de tyska
sociologerna Ferdinand Töennies, Max Weber och Niklas
Luhmann.
Zetterberg introducerade också den engelske politiska filosofen Michael Oakeshott för svenska läsare. Och
Zetterberg lyfte gärna fram en annan sida hos Adam
Smith än den rent marknadsekonomiska, nämligen den
moralfilosofiska. Detta kan ses som ett sökande efter ett
alternativ till nyliberalism. Också hos Zetterberg finner
man en konservativ kritik mot den atomism och rotlösa
individualism som liberalismen, i varje fall i en del varianter, brukar kritiseras för. Liksom hos tidigare kritiker
är udden riktad mot en marknadsliberalism som uppfattades som enfaldig, rent av socialdarwinistisk, och
otillräcklig som ideologisk vägledning för politik i praktiken.
En aktuell strömning var de så kallade gemenskaparna (communitarians). Genom dem återupptäckte
också moderater civilsamhällets nätverk och gemenskaper.
Därmed slog pendeln tillbaka från libertarianernas
individualism till en kommunitär filosofi. Genom
betoningen av olika samhällsgemenskaper finns
en beröring med kristdemokrati. Denna idevärld var både Bildt och Unekel bekanta
med sedan länge.
Unekel har satt sin prägel på flera
moderata programtexter. Han bekräftar
influensen från kristdemokrati när det
gäller det ”civila samhällets nätverk”. I
analysen efter valförlusten 1994 sneglade
Unekel på CDU vilket bland annat kom
till uttryck i förslaget att moderaterna
måste bli som ett öppet torg, en samlingsplats. Detta förslag, som har återkommit på senare tid, går ut på att
bredda partiet och öppna det för andra
än medlemmar.
Bildt tog också intryck av de nya
IIISvensk Tidskrift 12004, nr si
strömningarna. Såhär skriver Bildt med hänvisning till
Zetterberg och det moderata programarbetet i början
av 90-talet:
Så ser vi här ett konkret exempel på hur den europeiska idedebatten kan förmedla ideer mellan olika
nationer och politiska traditioner. Europaparlamentets
”horisontella subsidiaritet” är samma sak som Centraleuropas ”civila samhälle” och den svenska debattens krav
på ”det mångsidiga samhället” med ett större utrymme
för ”den lilla världen”.
Vikten av civilsamhället fick förnyad aktualitet i och
med övergången till marknadsekonomi i Central- och
Östeuropa. Den nyliberala ”chockterapin” resulterade i
en del sociala sår som behövde läkas och då utskrevs
andra recept.
Inte desto mindre stärktes moderaternas självförtroende ytterligare av den ”frihetsrevolution” som bland
annat de baltiska staternas frigörelse utgjorde och som
moderater med stolthet varit med och verkat för. Visionen om ett alleuropeiskt samarbete tedde sig plötsligt
möjlig att förverkliga.
Moderaterna närmade sig EPP (European People’s
Party), blev permanent observatör i januari 1993 och
fullvärdig medlem i mars 1995. En delvis ny idevärld
öppnade sig; ideer som man emellertid kände och fortfarande känner visst främlingskap inför. De bygger på
allt för stor acceptans av statlig inblandning i marknaden
för att på ett harmoniskt sätt kunna förenas med moderat ideologi.
MINDRE INTERNATIONELLT
I och med Bildts avgång från partiledarposten tycktes
moderaterna bli mindre internationellt utåtriktat som
parti betraktat. Lundgren föreföll vara en nationell politiker. Men han hade sina egna internationella kontakter, som redan nämnts med tankesmedjor i USA, och
har fått många impulser den vägen och då inte bara i
fråga om skatter. Han vistades i Washington vid tiden
för Reagans stora skattereform 1986 och fick då inspiration. Ett konkret skatteförslag som tagits upp i olika
diskussioner gäller platt skatt (flat tax), som genomförts
i Estland och numera även i Slovakien. Lundgren
bekände sig till förslaget. Han framhöll att olika internationella kontaktytor är ett sätt att tillsammans försöka
finna ”lösningar på problem” och att ”identifiera kommande problem”, exempelvis när det gäller socialförsäkringar.
Flera av Lundgrens tal hade en idepolitisk karaktär,
vilket inte riktigt uppmärksammades. Lundgren var
underskattad som idepolitiker. Av empowerment blev
”egenmakt” (som bland annat även moderata ungdomsförbundet och delar av den svenska socialdemokratin visat intresse för) eller ”egen kraft” och ”kan själv”
(i småbarnsföräldern Lundgrens tappning). Av compassionate conservatism blev en ”politik för människor”.
Detta visar också på svårigheterna att översätta sådana
här begrepp till svenska förhållanden.
Compassionate conservatism användes flitigt av
George W. Bush inför valet år 2000 och redan på 80-talet
av hans far George H.W. Bush. Begreppet finns också i
material från amerikanska tankesmedjor.
CLINTON OCH BLAIR
I sitt installationstal (den 26 oktober 2003) undvek Fredrik Reinfeldt att nämna Bush för att i stället knyta an till
Clinton och Blair:
Vi måste formulera kritiken och den alternativa politiken. Som gör det mer lönsamt att arbeta. Det handlar
om bostadsbidraget, underhållsstödet och grundavdraget. Det finns skäl att lära av både Clinton och Blair.
Reinfeldt åberopade ”den amerikanska politiken” och
använde begreppet empowerment, ungdomsförbundets
”av egen kraft”.
Dagen därpå utropade Dagens Nyheter att ”Reinfeldt prövar USA-recept”. I sin analys skrev Göran Eriksson att Reinfeldts ”installationstal innebär en mindre
kulturrevolution, och slutet på en politisk era.” Eriksson framhöll att den nye moderatledaren hämtade ”förebilden” i USA. Likaså att moderaterna med Reinfeldt nu
prövar ”det amerikanska receptet, medkännande konservatism…” Enligt Eriksson råder ”inget tvivel om att
Fredrik Reinfeldt hittat en inspirationskälla i den medkännande konservatismen.”
Hur kan det då komma sig att Reinfeldt åberopar
Blair och Clinton men inte Thatcher, Reagan eller Bush?
Det måste ses som ett sätt att försöka legitimera sin politik och göra det svårare för socialdemokraterna att, som
tidigare, angripa moderaterna för att ha tvivelaktiga samarbetspartner internationellt. Samröre med Bush blev
en politisk belastning. (Det förklarar möjligen varför
Reinfeldt valde att 2004 utebli från republikanernas konvent.)
Reinfeldt tonar förvisso ner analysen i DN. Likväl
vidhåller han anknytningen till något som är ”medkännande” och att det är klart att han följt Bush. Reinfeldt
markerar samtidigt att det inte går att ”översätta” direkt
till svenska förhållanden. Som främsta förebild framhåller han snarare H0yre (vars landsmöte Reinfeldt
besökte i maj 2004). Även Tobisson och Adelsohn framhöll H0yre som förebild i mina intervjuer med dem. Det
gäller både ideologi och organisation. Den så kallade
h0yreb0lgen förde norska systerpartiet till makten och
det var förstås frestande för moderaterna att bli sammankopplade med ett parti som hade medvind och valframgångar.
Det är naturligt att man söker och eventuellt finner
förebilder i sin nära omgivning. Kontakterna mellan
Nordens konservativa partier har varit täta. Allra tätast
och mest förtroendefulla har moderaternas kontakter
just varit med norska H0yre. Den nordiska plattformen
har utsträckts till Baltikum. Där har moderater likaledes varit mycket aktiva, också genom utbyten mellan
kvinnor, ungdomar och studenter.
Ett nytt politiskt nätverk har uppstått i Europaparlamentet; ett Östersjönätverk för frihet och öppenhet i
Europa. Återigen är Gunnar Hökmark en drivande kraft.
Han är dessutom vice ordförande i en ny tankesmedja,
European Enterprise Institute, som har länkar till USA
och Timbro som en samarbetspartner. Målen rör marknadsekonomi och medlen nätverksskapande, opinionsbildning och idespridning. Erfarenheterna visar tydligt
att detta sätt att bedriva politik är en framkomlig, ja,
effektiv väg för att påverka det politiska skeendet.
HÖGERN LÄR AV ANDRA
Vi kan konstatera förekomsten av en rad internationella
förebilder. Vissa är gamla, eller snarare nygamla. En del
av det här är naturligtvis gammal skåpmat, såsom tyskinfluenserna under 1900-talets första decennier och den
högervåg som sköljde fram från slutet av 70-talet. En
rörelse som högervågen ska dock inte ses som isolerad
vare sig i tid eller rum. Det var en internationell, och
komplex, företeelse och genomslaget skedde inte omedelbart om än anmärkningsvärt snabbt. Vidare är det
osäkert huruvida denna våg börjat ebba ut under trycket
från andra strömmar, däribland en mer nykonservativ.
lSvenskTidskrift l2oo4, nr si ~~
Högervågen var för övrigt inte bara nyliberal utan hade
också vissa nykonservativa inslag. Under alla omständigheter kan vi konstatera att den svenska högern varit
mottaglig för, inte immun mot, ideer utifrån. Det som
kan te sig och kanske rent av kamoufleras som svenskt
kanske i själva verket har utländskt ursprung. Inget fel i
det. Erfarenheter från andra länder och delar av världen
kan vara en källa till ny kunskap och lärdom.
Sverige. De strömningar som vi berört ovan har resulterat i ideer och politik som lever vidare. Det rör sig om
en självförstärkande dynamik. På den ekonomisk-politiska dagordningen står inflationsbekämpning och stärkande av utbudssidan i ekonomin för att därmed stimulera tillväxten. Privata lösningar har vunnit bred
acceptans.
Det är förvisso inte alltid lätt att slå fast vad som är
utländskt respektive inhemskt. Det är inte fråga om
antingen-eller utan om både-och och sålunda om en
kombination av yttre och inre impulser. Internationella
influenser har påverkat moderaterna såväl när det gäller
ideologi och politik som organisation och strategi. En
aspekt avser ny kunskap om kampanjteknik och kommunikation i största allmänhet. Förekomsten och betydelsen av sådana influenser är något som det finns all
anledning att uppmärksamma mer och då både i forskningen och i samhällsdebatten.
I dag talas det om ”nya moderater” och oavsett vad
det innebär så verkar det som om blicken blivit mer inåtvänd. Det har att göra med strategiska motiv. Visionen
om ett annat Sverige ter sig nämligen mindre hotfull om
den uppfattas som hemmagjord och inte som något som
kommer utifrån och tvingas på svenskarna. Det ter sig
svårt att pröva utländska modeller på nationella förhållanden. De internationella förebilderna och ideerna måste
översättas för att anpassas till nationell verklighet. Det
gäller att lägga en intellektuell grund för att kunna bygga
om folkhemmet. Ska vi förstå den sköra internationalismen måste vi förstå den seglivade nationalismen.
Över tid har Sverige allt mer präglats av anglosaxiska, främst amerikanska, influenser. Det gäller också
moderaterna, vars marknadsliberala tendenser inspirerades från detta håll. Dessa banade väg för den ideologiska offensiven mot socialdemokratin och för ett annat
Karl Magnus Johansson (karl.magnus.johansson@sh.se)
är docent i statsvetenskap vid södertörns högskola. Han har medverkat i forskningsprojektet Högern 1904-2004: Moderniseringens
vän eller fiende?
RE FE RENSER
Anners, Erik (l98la), ”Nyliberalism och social·
konservatism”, Svensk Tidskrift 68 (l), s. ll- 14.
– (l98lb), ”Vid skiljevägen”, Svensk Tidskrift 68
(8), s. 389-394.
Aronson, Torbjörn (1993), Gösta Bagges politiska
tänkande: En studie i 1900-talets svenska konser·
vativsm. stockholm: Norstedts Juridik.
Bengtsson, Mattias (2004), ”Moderaterna och
näringslivet ger upp opinionsbildningen”, Svensk
Tidskrift 91 (2), s. 4-7.
Bild!, Carl (1986), ”Nozick läst från höger”, Syd·
svenska Dagbladet, 2 februari.
– (1991), Hallänning, Svensk, Europe. stockholm:
Bonniers.
Baedeker, Thomas C. (1994), The rise of libertari·
anismin the Swedish Moderate Party’s youth and
student organizations 1975-1992. stockhalm
International Studies 94: l.
Bohman, Gösta (1981), Kurs mot framtiden: Ett
friare och öppnare Sverige. Stockholm: P.A. Nor·
stedt & Söners Förlag.
– (1984), Maktskifte. stockholm: Bonniers.
Boreus, Kristina (1994), Högervåg: Nyliberalism
och kampen om språket i svensk offentlig debatt
1969-1989. Stockholm: Tiden.
Dagens Nyheter (2003), ”Bush ledstjärna när m
ömsar skinn”, Göran Eriksson, 27 oktober.
Ehrenkrona, Olof (1991), Nicolin: En svensk histo·
ria. stockholm: Timbre.
IIISvensk Tidskrift l2004, nr si
Elvander, Nils (1961), Harald Hjärne och konser·
vatismen: Konservativ idedebatt i Sverige
1865-1922. stockholm: Almqvist & Wiksell.
Heckscher, Gunnar (1981), ”Moderaterna inför
80-talet”, Svensk Tidskrift 68 (8), s. 373-384.
– (1984), ”Den nya naturrättsläran”, Svensk Tid·
skrift 7l (8), s. 422-426.
Hylen, Jan (1991), Fosterlandet främst? Konser·
valism och liberalism inom högerpartiet
1904-1985. stockholm: Norstedts Juridikförlag.
Johansson, Karl Magnus (2002), ”Europafrågans
återkomst och genomslag”, i Torbjörn Nilsson
(red.) Anfall eller försvar? Högern i svensk politik
under 1900-talet. stockholm: Santerus Förlag.
Johnson, Anders & Andres Käärik (red.) (1982),
Höger om: Konservatism på villovägar. Stockholm:
Förlaget Akademilitteratur AB.
Lewin, Leif (1967), Planhushållningsdebatten.
Stockholm: Almqvist & Wiksell.
Ljunggren, Stig·Björn (1992), Folkhemskapitalis·
men: Högerns programutveckling under efter·
krigstiden. Stockholm: Tiden.
Moderata Samlingspartiet (1976), Framtid i frihet
(av Carl Bild!).
– (1990), Ideer för vår framtid.
– (1995), Möte med ett nytt sekel -om modera·
ternas ansvar och uppgifter.
Nilsson, Torbjörn (2003), Moderaterna, marknaden
och makten- svensk högerpolitik under avregle·
ringens tid, 1976-1991. Samtidshistoriska frågor 7.
Södertörns högskola: Samtidshistoriska institutet.
Reinfeldt, Fredrik (2003), ”En agenda för ett väx·
ande Sverige”, avslutningsanförande, partistäm·
man 2003, 26 oktober.
Reinfeldt, Fredrik, Mikael Odenberg & Anders
Borg (2004), ”Vi lägger om vår ekonomiska poli·
tik”, DN Debatt, Dagens Nyheter, 4 mars.
Sundell, Åke (1989), Den svenska högerns assimi·
lering av ekonomisk liberalism: studier kring en
ideologisk förändringsproblematik. Lund: Histo·
riska institutionen.
Svensk Linje (2004), Intervju med Fredrik Rein·
feldt (av Mattias Svensson), 62 (2), s. 12-20.
Tarschys, Daniel (1981), ”Moderaterna och libe·
ralismen”, Svensk Tidskrift 68 (8), s. 404-413
Tobisson, Lars F. (1986), ”De ideologiska rötterna
till moderata samlingspartiets ekonomiska poli·
tik”, i Johan Lönnroth (red.) Den svenska politi·
kens rötter- de ideologiska rötterna till riksdagspartiernas ekonomiska politik. stockholm: SNS
Förlag.
Torstendahl, Rolf (1969), Mellan nykonservatism
och liberalism: Idebrytningar inom högern och
bondepartierna 1918-1934. Stockholm: Svenska
bokförlaget.
Zetterberg, Hans L. (1988), ”Traditionernas rös·
ter”, Svenska Dagbladet, 25 april.
– (2004), ”Samhället är större än staten”, Svensk
Tidskrift, 91 (2), s. 8-14.