Kapital till kulturen

Trots att kultursponsring inte längre är ett främmande begrepp tycks företeelsen inte få fäste som finansieringsandel i kulturverksamheter. Amelie Langby funderar över varför det ser ut så och önskar att både näringslivet och kulturen ska ta ett större ansvar.

’Den som ansvarar för något’ är den yttersta innebörden av det latinska ordet sponsor. Med tanke på borglighetens faiblesse för att använda ordet ansvar borde det inte vara svårt att ta ordet sponsor i sin mun. När Lena Adelsohn Liljeroth (M) står på sitt ena ben som idrottsminister går det bra, men när hon står på sitt andra, som kulturminister, möter det mer motstånd. Kanske är det just det ansvar som förknippas med finansieringen som skapar osäkerhet.

Vem ska bära ansvaret för kulturen? Det tycks vara där konfliktlinjen går. När kulturministern talar om hur kulturlivet kan främjas med hjälp av andra medel än enbart de offentliga tolkas det som att hon skjuter ansvaret i från sig och Kulturdepartementet. När företag å andra sidan upplever att de riskerar att bli bundna till verksamheter de velat stötta, men inte bli ensam bärare av minskar intresset för att fortlöpande stödja kulturlivet. Över huvudet på kulturinstitutionerna bollas ansvarsfrågan. Vilket ansvar för sin existens bär de själva?

Synsättet att kulturen är en rättighet i välfärdssamhället är knappast främjande. Kulturen är större än vad som ryms inom de ramarna. Vi har enats om att vissa institutioner, som Nationalmuseum och Kungliga Operan, är betydande för allmänheten och därför bör finansieras av de offentliga medlen. Det borde dock inte vara ett hinder för andra aktörer att bidra. Institutioner, framförallt med kulturhistorisk förankring, kan ha sina skäl till att inte driva sin verksamhet som företag på egen hand. Däremot skadar inte samarbete mellan sektorer. Kultursponsring bidrar till mer kapital i kultursektorn och får den att växa.

Det finns en stor potential i att utveckla samarbeten mellan företag och kulturella verksamheter, men sponsringen behöver inte alltid ske på traditionellt vis där företag skänker pengar till skapandet. Mer fokus skulle kunna läggas på marknaden som mötesplats mellan kommers och kultur. Ett utmärkt sätt för företag att främja kultur är att bruka den. Museer och teatrar är till för att fyllas av en publik. För taxeringsåret 2011 får ett företag dra av 180 kronor per person exklusive moms för till exempel en teaterbiljett, vilket redovisas som representation. Förmodligen skulle mer generösa avdrag ge positiva effekter i kulturfrämjande syfte.

Långsiktiga avtal ser dock i nuläget ut att vara det mest effektiva sättet att skapa tillväxt på området. Sponsring av kultur betraktas i dag skattemässigt som all annan sponsring. För att ett företag ska få göra avdrag måste sponsringens syfte vara att öka eller bibehålla företagets inkomst, och dessutom ska företaget få direkta motprestationer av den som sponsras.

Reglerna är utformade på ett sätt som fungerar i idrottssammanhang då motprestationen, ofta i form av reklamskyltar längs en arenasarg, inte anses lika distraherande som om samma skyltar hade varit tapetserade längs Dramatens scenkant. Problematik uppstår därför när marknadsvärdet av en motprestation ska bedömas, då den riskerar att klassificeras som en icke-avdragsgill gåva.

Riktlinjerna är ganska stelbenta, men förhållandevis tydliga, så okunskapen borde egentligen inte vara stor. Den främsta anledningen till att inte fler band mellan kultur och näringsliv knyts tycks inte heller vara ovilja. Det verkar framförallt röra sig om en osmidighet och en ovana hos båda parter. Kan inte kulturen stå för den egna finansieringen skulle de åtminstone kunna ta större ansvar för att hitta sponsorer. Företagen å sin sida borde inse att det finns mycket goodwill att hämta i ett ökat samarbete. Det är dags att sluta kasta frågan om ansvaret vidare och istället börja ta det.


Amelie Langby är pol. kand. studerande vid Uppsala universitet och har gått Svenska Nyhetsbyråns skribentskola.