Juholt föll på eget grepp

Fredrik Loberg
Håkan Juholt – Utmanaren – vad var det som hände?
ETC Förlag 2012

Om böcker kan lukta betong, så är det en doft av centraliserad betong som parfymerar den nya boken om Håkan Juholt. Håkan Juholt – Utmanaren är författad av journalisten och en gång adepten Fredrik Loberg, som förutsättningslöst har lyssnat till Håkan Juholts egna ord och berättelse. Det är en tydlig historia som tecknar den nödvändiga bakgrunden för att det ska bli möjligt att förstå hur en från början så otippad person lyckades bli partiledare, så småningom sänka sitt parti och till sist såg avgången som räddningen för både sig själv och Socialdemokraterna.

Författaren fångar förklaringarna som finns till den overkliga känsla det var att följa Juholts partiledarkarriär – enhälligt vald på förslag av en enig valberedning.

För Håkan Juholt är född socialdemokrat och kommer att dö socialdemokrat. Det var hans egna ord när han höll sitt avgångstal på Domus i Oskarshamn i januari. Däri ligger hela förklaringen. Han är en person som utger sig för att vara reflekterande, men hans syn på politik är stelnad i 70-talets tro på majoritetsvälde, så som det var när han som 13-åring i valrörelsen 1976 blev medlem i SSU. När han har avgått beskriver Juholt omedvetet hur det är den egna samhällsbilden som också har avgjort hans öde: ”Man ska få med sig ungefär lika många som man får emot sig, det tycker jag är demokratins kärna”.

Hans tro på majoritetens oinskränkta rätt i kombination med en uppväxt som skänker honom utmärkta förutsättningar att kunna lägga sig till med vad man i brist på bättre ord kan kalla ”överklassfasoner”, gör hela hans karaktär till en ideologisk cocktail med hög riskpotential.

Hans far var kommunalråd i Oskarshamn, Juholt blev aktiv SSU-are, kombinerade förtroendeuppdrag med att arbeta som journalist och fotograf på S-märkta Nyheterna och levde för att ändra världen i någon form av socialistisk riktning. Han tycks aldrig ha blivit emotsagd, eller synad. I en episod i boken minns han hur förbannad han blev på en skolkamrat som i mitten av 1970-talet inte trodde att han som Elvis-fan hade ”minst dubbelt så många som 150 skivor”. Huruvida det var fullängdsvinyler, singlar eller bootlegs förblir okänt. Påståendet ifrågasattes aldrig, och vad som framstår som en bluff gick hem och på den vägen är det.

Eftersom boken innehåller så mycket Juholt-citat, får den sägas ge en ärlig bild av honom. Han censurerar inte sig själv, tvärtom! Hans kännetecken, det som gav upphov till nyordet ”Juholtare”, förekommer på nästan varje sida. Ibland säger han emot sig själv nästan direkt, andra gånger får man ha det längre perspektivet för att inse hur inkonsekvent han är. Å ena sidan säger han sig aldrig ha ägnat sig åt kotterier, å andra sidan beskriver han med stolthet hur han lyckades samla flera SSU-distrikt i södra Sverige för att driva en gemensam linje. Det är som att han inte har förmågan att kliva ur sig själv och se att han beter sig exakt så som han älskar att kritisera andra för.

Inte heller tycks han vara förmögen att inse att den kritik han själv blivit utsatt för i så gott som samtliga fall har en substantiell grund. Det är konspirationer (men inte när han själv uttalade sig negativt om Sahlin så att hon tvingades sluta), det är att han kommer från landet (vilket han gjort till ett adelsmärke genom att ta avstånd från ”myrorna i storstaden”), det är frågan om förtroende (som han krävde från VU, men inte gav sina närmsta medarbetare).
Håkan Juholt är en agitator, omtyckt av sådana som har en benägenhet för reformistisk revolutionsromantik. Men som politiker är hans enda leverans Försvarsberedningens betänkande som definierade klimathotet som den största säkerhetspolitiska utmaningen. Två veckor innan det blev en väpnad konflikt mellan Ryssland och Georgien.

Patrik Strömer är kommunikationskonsult, f d chefredaktör på Svenska Nyhetsbyrån och var på 1980-talet helgreporter på Nyheternas Högsbyredaktion.