Johan Enegren; Skilj kyrkan från staten
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
JOHAN ENEGREN:
Skilj kyrkan från staten
Det är nödvändigt för kyrkans
andliga fortbestånd att de
månghundriga banden med staten upplöses, skriver Johan
Enegren. En fristående kyrka
skulle på ett helt annat sätt kunna fullfölja sitt egentliga uppdrag
och skapa de bästa formerna
härför.
Han vänder sig också mot
den politisering som kyrkan under de senaste årtiondena utsatts för.
Johan Enegren är departementssekreterare i utrikesdepartementet.
O
m två år firar Svenska kyrkan
400-årsjubileet av Uppsala mö-
te. slutpunkten sattes då för reformationens arbete i Sverige i och med
att den evangelisk-lutherska läran, såsom
den fastställts i den augsburgiska bekännelsen, kungjordes som kyrkans officiella
lära. På detta sätt stadfåstes slutgiltigt den
utveckling som påbörjats under Gustav
Vasas regering och som inneburit att kyrkan från att ha varit en provins inom den
romersk-katolska kyrkan övergått till att
bli en folkkyrka under fast statlig ledning.
En jubilar har ju alltid anledning att
tänka tillbaka på den tid som varit. För
Svenska kyrkan finns det också anledning
att se tillbaka på en lång, händelserik och
mestadels ärorik levnad. Hon har under
århundradena givit andlig vägledning och
vederkvickelse åt den svenska befolkningen varhelst denna funnits. Sinnebilden av ”kyrkan mitt i byn” har ägt en på-
taglig verklighet. Ingen annan svensk institution har heller utövat en så långvarig
och betydelsefull påverkan på den svenska kulturen som kyrkan. Hon spelade en
central roll för lärdomen och utbildningen långt innan UKÄ och skolverket ens
var påtänkta. Vi har således anledning att
känna stor tacksamhet gentemot kyrkan
för denna hennes insats.
Idag är dock förutsättningarna för
kyrkans gärning helt annorlunda. Konventikelplakatets patriarkaliska kyrka,
personifierad av sådana kyrkomän som
Anton Niklas Sundberg och Ebbe Gustaf
Bring, utsattes redan i mitten av 1800-talet för hård konkurrens från frikyrkliga
strömningar. Denna utveckling har fortsatt oförtrutet sedan dess. Under de senaste årtiondena har också de romerskkatolska och ortodoxa kyrkorna fått en
allt starkare ställning i kraft av den ökade
invandringen till Sverige.
Svenska kyrkan har blivit en bland
många kristna samfund. I kraft av sin
statsrättligt priviligierade ställning har
kyrkan också i vissa avseenden utvecklats
i riktningar som avlägsnat henne från
kristenhetens huvudfåra. Förekomsten av
ett stort antal odöpta kyrkornedlemmar
torde vara unik inom kristenheten och fö-
refaller oroa åtminstone en del inom
kyrkans religösa ledning, bl a ärkebiskop
Werkström.
Vigningen av kvinnor till präst, detta i
sanning uttjatade men gruvligt misshandlade ämne, anses av en inte obetydlig minoritet inom kyrkan som ett förnekande
av kyrkans apostoliska karaktär, och torde inte underlätta de ekumeniska strävandena, i vart fall inte iförhållande till de romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna.
Vilken är kyrkan uppgift?
När kyrkan inte längre utgör en enhetskyrka och hennes bildnings- och omsorgsverksamhet i många delar övertagits
av UKÄ, skolverket, ABF, landstingen
och socialkontoren, inställer sig den endast skenbart enkla frågan: vilken är
Svenska kyrkans uppgift år 1991?
För en vanlig lekman – ej något ”kyrkoproffs” – är svaret måhända inskränkt
men ändå tämligen givet. Det är att förkunna om människans försoning med
Gud genom Jesus Kristus och den heliga
Ande. Det är också att förvalta de sakrament som utgör ett hjälpmedel härför.
Detta är Uppgiften. Sedan finns det en
mängd mindre men ej alls oviktiga uppgifter. Det finns ju en i vårt välfärdssamhälle
……….__. – –
161
av många omvittnad andlig och även fysisk misär. Här finns en stor uppgift för
kyrkan.
Lekmannens nästa fråga är hur kyrkan
bäst kan lösa dessa uppgifter och vilka
organisationsformer som bäst tillgodoser
målet.
För en traditionsmedveten och kulturkonservativ människa utgör banden mellan folket och kyrkan en väsentlig realitet,
uttolkad och försvarad av sådana kyrkomän som J A Eklund, Nathan Söderblom
och Bo Giertz samt i modern tid av en lekman som historieprofessorn Sten Carlsson. Det är därför jag själv med sorg i
hjärtat tvingas inse att läget idag för ”Fä-
dernas kyrka i Sveriges land” är ett helt
annat än dessa män förmodligen någonsin kunnat föreställa sig.
Exempellös politisering
Kyrkan har under de senaste årtiondena
utsatts för exempellös politisering av
människor, däribland åtskilliga präster,
som hyser den märkliga föreställningen
att kyrkan löser sina uppgifter på bästa
sätt om hon är organiserad som det sekulära samhällets institutioner. Striden om
folkkyrkan har vunnits av dem som anser
att Jesu uppdrag bäst fullföljs i en struktur
med kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsting
m m. Man har uppenbarligen för sig att
kyrkans legitimitet i dagens samhälle krä-
ver att hon bekänner sig till den demokratiska överideologien. Ett mycket tydligt
tecken härpå är den för en episkopal kyrka bisarra ordning enligt vilken kyrkans
biskopar inte är självskrivna medlemmar
av kyrkomötet. Detta åsidosättande av
bärarna av kyrkans läroämbete illustrerar
vältaligt hur långt kyrkan avlägsnar sig
från det apostoliska ursprunget.
162
Kyrkans demokratiska legitimitet får
dock sägas vara fotad på ganska skakig
grund. Det synnerligen låga deltagandet i
1991 års val till kyrkofullmäktige bär syn
för sägen. Det låter onekligen en aning
ihåligt när en, om uttrycket tillåts, ohelig
allians av moderata, socialdemokratiska
och centerpolitiker, mestadels med kommunal anknytning, kräver ”arbetsro” för
kyrkan med bevarat samband med staten
som underförstådd bieffekt.
Klipp av banden med staten
För en lekman framstår det tvärtom som
nödvändigt för kyrkans andliga fortbestånd att de månghundraåriga banden
med staten upplöses. De starkaste skälen
mot en skilsmässa har alltid ansetts vara
de ekonomiska. Det kan emellertid inte
vara ställt utom mänsklig förmåga att, om
vilja finns, ordna kyrkans ekonomiska angelägenheter så att lönerna till kyrkans
anställda, kostnaderna för fastigheternas
underhåll samt kyrkans övriga verksamhet kan säkerställas. Det allmänna bör
t ex tillskjuta medel för underhållet av
kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader. Det allmänna kan likaså bistå med
uppbörden av medlemsavgifter. Sedan
gäller det förstås för kyrkan att som fristå-
ende samfund finna rätt mått på kostymen.
Det kan förstås inte uteslutas att ställningen som fristående samfund kommer
att medföra en nedgång i antalet medlemmar. Det vore f ö konstigt om så inte skedde. Kyrkan får dock som alla andra
institutioner söka prioritera och rationalisera verksamheten. Utan att på något vis
vilja förringa missionsverksamhetens värde, kan den fåkunnige slås av tanken att
kyrkans mission måhända borde riktas
mot den egna bakgården, där det synes
finnas stora andliga behov. Åtminstone
om man skall döma efter den mediala fokuseringen på privatreligiositet och hedniska riter. Det torde dock inte vara en
alltför vågad gissning att en överväldigande del av svenska folket även framdeles
kommer att vilja kunna utnyttja kyrkans
tjänster vid dop, konfirmation, vigsel och
begraving. En annan sak är att det då måste finnas en beredskap att betala för dessa
tjänster.
En fristående kyrka skulle på ett helt
annat sätt kunna fullfölja sitt egentliga
uppdrag och skapa de bästa formerna
härför. Den kyrkliga gemenskapen skulle
i första hand grundas på församlingen, i
ett samarbete mellan prästerkapet och
lekmännen. Kyrkoherden och de andra
prästerna skulle dock verkligen vara herdar och utöva ett andligt ledarskap. På
samma sätt skulle biskopen i sin tur utöva
ett pastoralt ledarskap i förhållande till
sina präster. I den tidiga kristna traditionen utgick all verksamhet från församlingen, som leddes av en apostel och sedermera av en biskop som dennes efterträdare (firn 3:4). Därför är de 13 stiften
jämställda beståndsdelar i Svenska kyrkan och biskoparna tillsammans företrä-
der således kyrkan. Ärkebiskopen i Uppsala bör således endast ses som den
främste bland likar.
Biskopsmötet, tidigare det informella
styrorganet för kyrkan, får sägas stå i bättre överensstämmelse med den tidiga
kyrkans apostoliska ordning än dagens
förgivet demokratiska kyrkostyre. Emellertid är det angeläget att lekmannens röst
också blir hörd. Det finns därför goda skäl
att adjungera lekmän till kyrkans ledning.
Denna kunde således utgöras av biskopskollegiet tillsammans med ett antal av
kyrkomötet utsedda lekmän. Kyrkans
högsta organ skulle vara kyrkomötet. Det
skulle mötas vart femte år och bestå av ett
hundratal medlemmar, såväl präster som
lekmän. Biskoparna skulle vara självskrivna ledamöter och ärkebiskopen i
Uppsala självskriven ordförande.
Biskopskollegiet skulle ha beslutsrätten i
lärofrågor. I en mera apostoliskt ordnad
kyrka skulle kyrkomötet sannolikt få en
rådgivande roll snarare än en beslutande.
Så många befogenheter som möjligt borde föras ned på stiftsnivå.
Kvinnoprästfrågan
För att sedan beröra en mycket inflammerad fråga, skulle en fristående kyrka troligen kunna hantera kvinnoprästfrågan på
ett bättre sätt än f n. Förhoppningsvis
skulle en fri kyrka kunna lösgöra sig från
den förhärskande rigida och dogmatiska
synen på denna fråga som en jämställdhetsfråga och inte som en trossak. Det
skulle t ex innebära att de som inte godtar
kyrkans förhärskande ämbetssyn ändå
bereds en fullvärdig plats i kyrkan. Det
kunde t ex innebära att kyrkans fria synod ombildades till ett icke-territoriellt
stift med en biskop i spetsen som företrä-
der en apostolisk ämbetssyn. Efter Bertil
Gärtners avgång saknas en sådan röst i
biskopskollegiet Härigenom skulle
Christian Braws förmodan i sin bok ”I
kampen” att den apostoliska kyrkan finns
i Svenska kyrkan fastän denna som organisation lämnat den apostoliska kyrkogemenskapen kunna sägs bli infriad.
En paradoxal konsekvens av kyrkans
163
politisering och demokratisering är en
kraftig betoning av prästämbetet, särskilt i
kvinnoprästdebattens kölvatten. Det borde rimligen istället vara kyrkans uppgift
att minst lika kraftigt framhäva lekfolkets
centrala ställning som det ”allmänna prästadömet”. Denna ställning måste i sin tur
innebära mera än ett engagemang i kyrkoekonomiska frågor, såsom driften av
församlingshus och restaurering av kyrkorummet, hur angelägna sådana uppgifter än är. Det kristna budskapets andliga
och sociala dimensioner kan inte åtskiljas
i kyrkans dagliga verksamhet. Emellertid
tjänar kyrkans politisering just till att å-
stadkomma en sådan boskillnad. Ett studium av partiemas broschyrer inför valet
till kyrkofullmäktige bekräftar detta intryck.
Det vore en nåd att stilla bedja om att
de politiska partierna kom överens om att
sluta använda kyrkovalen för partipolitiska syften. Detta missbruk har onekligen
lett till en trivialisering av kyrkans ställning i samhället. En positiv bieffekt av en
avpolitisering vore att en sådan grotesk
företeelse som kommunistisk representation i kyrkofullmäktige skulle försvinna. I
detta avseende tror jag faktiskt att den
ryska ortodoxa kyrkan ligger steget före.
Sannolikt kommer missbruket dock inte
att upphöra förrän valen avskaffats i sin
nuvarande form.
Förhoppningsvis kan den nya regeringen förmå sig till att inte enbart inleda en
öppen dialog med alla berörda parter om
kyrkans framtid, utan också samla sig till
det nödvändiga och i långa loppet oundvikliga beslutet att ge Svenska kyrkan
hennes frihet. Det vore den bästa presenten 400-årsjubilaren kunde få år 1993.
Skilj kyrkan från staten
Det är nödvändigt för kyrkans
andliga fortbestånd att de
månghundriga banden med staten upplöses, skriver Johan
Enegren. En fristående kyrka
skulle på ett helt annat sätt kunna fullfölja sitt egentliga uppdrag
och skapa de bästa formerna
härför.
Han vänder sig också mot
den politisering som kyrkan under de senaste årtiondena utsatts för.
Johan Enegren är departementssekreterare i utrikesdepartementet.
O
m två år firar Svenska kyrkan
400-årsjubileet av Uppsala mö-
te. slutpunkten sattes då för reformationens arbete i Sverige i och med
att den evangelisk-lutherska läran, såsom
den fastställts i den augsburgiska bekännelsen, kungjordes som kyrkans officiella
lära. På detta sätt stadfåstes slutgiltigt den
utveckling som påbörjats under Gustav
Vasas regering och som inneburit att kyrkan från att ha varit en provins inom den
romersk-katolska kyrkan övergått till att
bli en folkkyrka under fast statlig ledning.
En jubilar har ju alltid anledning att
tänka tillbaka på den tid som varit. För
Svenska kyrkan finns det också anledning
att se tillbaka på en lång, händelserik och
mestadels ärorik levnad. Hon har under
århundradena givit andlig vägledning och
vederkvickelse åt den svenska befolkningen varhelst denna funnits. Sinnebilden av ”kyrkan mitt i byn” har ägt en på-
taglig verklighet. Ingen annan svensk institution har heller utövat en så långvarig
och betydelsefull påverkan på den svenska kulturen som kyrkan. Hon spelade en
central roll för lärdomen och utbildningen långt innan UKÄ och skolverket ens
var påtänkta. Vi har således anledning att
känna stor tacksamhet gentemot kyrkan
för denna hennes insats.
Idag är dock förutsättningarna för
kyrkans gärning helt annorlunda. Konventikelplakatets patriarkaliska kyrka,
personifierad av sådana kyrkomän som
Anton Niklas Sundberg och Ebbe Gustaf
Bring, utsattes redan i mitten av 1800-talet för hård konkurrens från frikyrkliga
strömningar. Denna utveckling har fortsatt oförtrutet sedan dess. Under de senaste årtiondena har också de romerskkatolska och ortodoxa kyrkorna fått en
allt starkare ställning i kraft av den ökade
invandringen till Sverige.
Svenska kyrkan har blivit en bland
många kristna samfund. I kraft av sin
statsrättligt priviligierade ställning har
kyrkan också i vissa avseenden utvecklats
i riktningar som avlägsnat henne från
kristenhetens huvudfåra. Förekomsten av
ett stort antal odöpta kyrkornedlemmar
torde vara unik inom kristenheten och fö-
refaller oroa åtminstone en del inom
kyrkans religösa ledning, bl a ärkebiskop
Werkström.
Vigningen av kvinnor till präst, detta i
sanning uttjatade men gruvligt misshandlade ämne, anses av en inte obetydlig minoritet inom kyrkan som ett förnekande
av kyrkans apostoliska karaktär, och torde inte underlätta de ekumeniska strävandena, i vart fall inte iförhållande till de romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna.
Vilken är kyrkan uppgift?
När kyrkan inte längre utgör en enhetskyrka och hennes bildnings- och omsorgsverksamhet i många delar övertagits
av UKÄ, skolverket, ABF, landstingen
och socialkontoren, inställer sig den endast skenbart enkla frågan: vilken är
Svenska kyrkans uppgift år 1991?
För en vanlig lekman – ej något ”kyrkoproffs” – är svaret måhända inskränkt
men ändå tämligen givet. Det är att förkunna om människans försoning med
Gud genom Jesus Kristus och den heliga
Ande. Det är också att förvalta de sakrament som utgör ett hjälpmedel härför.
Detta är Uppgiften. Sedan finns det en
mängd mindre men ej alls oviktiga uppgifter. Det finns ju en i vårt välfärdssamhälle
……….__. – –
161
av många omvittnad andlig och även fysisk misär. Här finns en stor uppgift för
kyrkan.
Lekmannens nästa fråga är hur kyrkan
bäst kan lösa dessa uppgifter och vilka
organisationsformer som bäst tillgodoser
målet.
För en traditionsmedveten och kulturkonservativ människa utgör banden mellan folket och kyrkan en väsentlig realitet,
uttolkad och försvarad av sådana kyrkomän som J A Eklund, Nathan Söderblom
och Bo Giertz samt i modern tid av en lekman som historieprofessorn Sten Carlsson. Det är därför jag själv med sorg i
hjärtat tvingas inse att läget idag för ”Fä-
dernas kyrka i Sveriges land” är ett helt
annat än dessa män förmodligen någonsin kunnat föreställa sig.
Exempellös politisering
Kyrkan har under de senaste årtiondena
utsatts för exempellös politisering av
människor, däribland åtskilliga präster,
som hyser den märkliga föreställningen
att kyrkan löser sina uppgifter på bästa
sätt om hon är organiserad som det sekulära samhällets institutioner. Striden om
folkkyrkan har vunnits av dem som anser
att Jesu uppdrag bäst fullföljs i en struktur
med kyrkomöte, kyrkostyrelse, stiftsting
m m. Man har uppenbarligen för sig att
kyrkans legitimitet i dagens samhälle krä-
ver att hon bekänner sig till den demokratiska överideologien. Ett mycket tydligt
tecken härpå är den för en episkopal kyrka bisarra ordning enligt vilken kyrkans
biskopar inte är självskrivna medlemmar
av kyrkomötet. Detta åsidosättande av
bärarna av kyrkans läroämbete illustrerar
vältaligt hur långt kyrkan avlägsnar sig
från det apostoliska ursprunget.
162
Kyrkans demokratiska legitimitet får
dock sägas vara fotad på ganska skakig
grund. Det synnerligen låga deltagandet i
1991 års val till kyrkofullmäktige bär syn
för sägen. Det låter onekligen en aning
ihåligt när en, om uttrycket tillåts, ohelig
allians av moderata, socialdemokratiska
och centerpolitiker, mestadels med kommunal anknytning, kräver ”arbetsro” för
kyrkan med bevarat samband med staten
som underförstådd bieffekt.
Klipp av banden med staten
För en lekman framstår det tvärtom som
nödvändigt för kyrkans andliga fortbestånd att de månghundraåriga banden
med staten upplöses. De starkaste skälen
mot en skilsmässa har alltid ansetts vara
de ekonomiska. Det kan emellertid inte
vara ställt utom mänsklig förmåga att, om
vilja finns, ordna kyrkans ekonomiska angelägenheter så att lönerna till kyrkans
anställda, kostnaderna för fastigheternas
underhåll samt kyrkans övriga verksamhet kan säkerställas. Det allmänna bör
t ex tillskjuta medel för underhållet av
kulturhistoriskt värdefulla kyrkobyggnader. Det allmänna kan likaså bistå med
uppbörden av medlemsavgifter. Sedan
gäller det förstås för kyrkan att som fristå-
ende samfund finna rätt mått på kostymen.
Det kan förstås inte uteslutas att ställningen som fristående samfund kommer
att medföra en nedgång i antalet medlemmar. Det vore f ö konstigt om så inte skedde. Kyrkan får dock som alla andra
institutioner söka prioritera och rationalisera verksamheten. Utan att på något vis
vilja förringa missionsverksamhetens värde, kan den fåkunnige slås av tanken att
kyrkans mission måhända borde riktas
mot den egna bakgården, där det synes
finnas stora andliga behov. Åtminstone
om man skall döma efter den mediala fokuseringen på privatreligiositet och hedniska riter. Det torde dock inte vara en
alltför vågad gissning att en överväldigande del av svenska folket även framdeles
kommer att vilja kunna utnyttja kyrkans
tjänster vid dop, konfirmation, vigsel och
begraving. En annan sak är att det då måste finnas en beredskap att betala för dessa
tjänster.
En fristående kyrka skulle på ett helt
annat sätt kunna fullfölja sitt egentliga
uppdrag och skapa de bästa formerna
härför. Den kyrkliga gemenskapen skulle
i första hand grundas på församlingen, i
ett samarbete mellan prästerkapet och
lekmännen. Kyrkoherden och de andra
prästerna skulle dock verkligen vara herdar och utöva ett andligt ledarskap. På
samma sätt skulle biskopen i sin tur utöva
ett pastoralt ledarskap i förhållande till
sina präster. I den tidiga kristna traditionen utgick all verksamhet från församlingen, som leddes av en apostel och sedermera av en biskop som dennes efterträdare (firn 3:4). Därför är de 13 stiften
jämställda beståndsdelar i Svenska kyrkan och biskoparna tillsammans företrä-
der således kyrkan. Ärkebiskopen i Uppsala bör således endast ses som den
främste bland likar.
Biskopsmötet, tidigare det informella
styrorganet för kyrkan, får sägas stå i bättre överensstämmelse med den tidiga
kyrkans apostoliska ordning än dagens
förgivet demokratiska kyrkostyre. Emellertid är det angeläget att lekmannens röst
också blir hörd. Det finns därför goda skäl
att adjungera lekmän till kyrkans ledning.
Denna kunde således utgöras av biskopskollegiet tillsammans med ett antal av
kyrkomötet utsedda lekmän. Kyrkans
högsta organ skulle vara kyrkomötet. Det
skulle mötas vart femte år och bestå av ett
hundratal medlemmar, såväl präster som
lekmän. Biskoparna skulle vara självskrivna ledamöter och ärkebiskopen i
Uppsala självskriven ordförande.
Biskopskollegiet skulle ha beslutsrätten i
lärofrågor. I en mera apostoliskt ordnad
kyrka skulle kyrkomötet sannolikt få en
rådgivande roll snarare än en beslutande.
Så många befogenheter som möjligt borde föras ned på stiftsnivå.
Kvinnoprästfrågan
För att sedan beröra en mycket inflammerad fråga, skulle en fristående kyrka troligen kunna hantera kvinnoprästfrågan på
ett bättre sätt än f n. Förhoppningsvis
skulle en fri kyrka kunna lösgöra sig från
den förhärskande rigida och dogmatiska
synen på denna fråga som en jämställdhetsfråga och inte som en trossak. Det
skulle t ex innebära att de som inte godtar
kyrkans förhärskande ämbetssyn ändå
bereds en fullvärdig plats i kyrkan. Det
kunde t ex innebära att kyrkans fria synod ombildades till ett icke-territoriellt
stift med en biskop i spetsen som företrä-
der en apostolisk ämbetssyn. Efter Bertil
Gärtners avgång saknas en sådan röst i
biskopskollegiet Härigenom skulle
Christian Braws förmodan i sin bok ”I
kampen” att den apostoliska kyrkan finns
i Svenska kyrkan fastän denna som organisation lämnat den apostoliska kyrkogemenskapen kunna sägs bli infriad.
En paradoxal konsekvens av kyrkans
163
politisering och demokratisering är en
kraftig betoning av prästämbetet, särskilt i
kvinnoprästdebattens kölvatten. Det borde rimligen istället vara kyrkans uppgift
att minst lika kraftigt framhäva lekfolkets
centrala ställning som det ”allmänna prästadömet”. Denna ställning måste i sin tur
innebära mera än ett engagemang i kyrkoekonomiska frågor, såsom driften av
församlingshus och restaurering av kyrkorummet, hur angelägna sådana uppgifter än är. Det kristna budskapets andliga
och sociala dimensioner kan inte åtskiljas
i kyrkans dagliga verksamhet. Emellertid
tjänar kyrkans politisering just till att å-
stadkomma en sådan boskillnad. Ett studium av partiemas broschyrer inför valet
till kyrkofullmäktige bekräftar detta intryck.
Det vore en nåd att stilla bedja om att
de politiska partierna kom överens om att
sluta använda kyrkovalen för partipolitiska syften. Detta missbruk har onekligen
lett till en trivialisering av kyrkans ställning i samhället. En positiv bieffekt av en
avpolitisering vore att en sådan grotesk
företeelse som kommunistisk representation i kyrkofullmäktige skulle försvinna. I
detta avseende tror jag faktiskt att den
ryska ortodoxa kyrkan ligger steget före.
Sannolikt kommer missbruket dock inte
att upphöra förrän valen avskaffats i sin
nuvarande form.
Förhoppningsvis kan den nya regeringen förmå sig till att inte enbart inleda en
öppen dialog med alla berörda parter om
kyrkans framtid, utan också samla sig till
det nödvändiga och i långa loppet oundvikliga beslutet att ge Svenska kyrkan
hennes frihet. Det vore den bästa presenten 400-årsjubilaren kunde få år 1993.