Jen Knocke; Kubansk resa


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

UllERATUR
JENS KNOCKE:
Kubansk resa
C
arlo Gebler var åtta år när Kennedy ställdes inför de sovjetiska raketerna på Kuba. Han växte upp, i
Dublin, under Fidel Castrokulten. I skolan började han svärma för Kuba, och
kanske också för de kubanska ”flicksoldaterna i deras minikjolar”, och stavade en
tid sitt förnamn Carlos. I fjol fick han tillfålie att se Kuba med egna ögon. Under
några månader körde han sin hyrda bil genom detta sägenomspunna land.
Carlo Gebler: Driving Through Cuba.
Harnish Hamilton, London 1988
Men innan dess hade han läst på ordentligt, så ordentligt att han, som han säger,
var fullt medveten om att han tog med sig
sitt kulturella bagage. Dilletant är han inte, om man, med den franska definitionen, därmed menar någon som inte kan se
svårigheterna: denna ”bilturist genom revolutionen” är fullt medveten om alla svå-
righeter.
Hans spanska är inte perfekt (och förlaget har inte velat kosta på en spansk
korrekturläsare), hans fru blir allt mer
gravid, den lilla dottern ramlar och skadar
sig, den hyrda bilen krånglar, och att köpa
bensin är inte det enklaste. I tio veckor leverfamiljen mest på pizza och någon sorts
rysk vinäger-sallad. Vatten saknas på nästan alla hotell.
Carlo Gebler beskriver vad han ser,
hör, smakar, luktar. Hans ideal är det edsvurna oväldiga vittnet som bemödar sig
om att intet förtiga, tillägga eller förändra.
De få pekpinnarna är ärligt redovisade.
När han återger vad någon sagt kan han
visserligen anteckna att personen ifråga
talar Granma-språk (Granma är Kubas
Pravda), men i allmänhet är han mycket
återhållsam med kommentarer.
På Kuba är den främsta ”tillhörigheten” bostaden och den är en prekär besittning. Även i övrigt skapar bristsituationen en permanent avund och hunger efter
statussymboler. Beskrivningen av en ung
mans krumbukter för att av en turist få en
golfmössa är, trots sin lågstämdhet, helt
enkelt tragisk, men igen okommenterad.
En intervjuad säger: ”Fidel har sagt: de
som inte är för oss är emot oss,” och
Gebler kostar på sig en av sina sällsynta
fotnoter: ”Fidel Castro meddelade denna
inriktning först i sitt tal den l maj 1961.
Kontrarevolutionärer, sa han, skulle utvisas. Det var i detta tal som han, för första gången, deklararerade att Kuba skulle
bli socialistiskt”.
Den citerade personen, Manuel, fortsätter med ”Jag tycker inte om detta. Det
betyder krig. Om du inte håller med måste
du lämna, du utvisas. Fidel har sagt det
också. Det ger frihet bara åt dem som
stödjer revolutionen, och ingen till dem
som motsätter sig den. Detta är Fidels policy. Jag tycker inte om den”. Igen kommer
Gebler med en försynt förklaring, i en fotnot, som sig bör: ”Jag tror detta är en omarbetning av president Dortic6s uttalande
från 1964:Vårt huvudsakliga syfte har varit full frihet åt dem som stödjer Revolutionen, ingen åt dem som är emot den”.
Ehuru Manuel misstog sig beträffande
upphovsmannen är andan antagligen omhuldad av alla regeringens medlemmar”.
Lika försynt påminns vi om kubanernas historia. Först en bra bit in i boken
kommer detta kapitel, som vanligt med en
nästan synbar strävan att undvika att färga skildringen. Gebler redovisar det spanska och det oberoende Kubas historia,
248
skildrar slaveriets enorma politiska betydelse och ger några skrivbordsiakttagelser, men läsaren tycker sig känna att han
egentligen tycker att detta är snudd på
stilbrott.
Sånär Gebler tar sig friheten att nämna
korruptionens ”magiska cirkel” avser han
den historiskt belagda.Nutida korruption
bara antyds: det är tydligt att Kuba har importerat den sovjetiska manin för angiveri, att tjänstemän inom den allestädes närvarande Kommitten för Revolutionens
Försvar missbrukar sin makt till sexuellt
utnyttjande av unga kvinnor, o s v. Men
dessa slutsatser får läsaren dra själv,
Gebler bara refererar.
Även relationen till det mäktiga Sovjet
lämnas därhän. Inget sägs om soldaterna i
Afrika, och endast i en parentes upplyses
vi om att det sovjetiska biståndet lär uppgå till en miljon dollar om dagen. Ej heller
nämns att Kuba under några år fått importera socker för att kunna uppfylla sitt
åtagande gentemot Sovjetunionen som
betalar med olja som Kuba delvis reexporterar, till fallande priser (enligt andra bedömare har dessa prisfall kostat kubanerna 300 miljoner dollar per år).
Sovjetmedborgare och västerlänningar
– mest från Kanada – möter vi bara i en
och annan iakttagelse av sovjetiska turister och deras väl utvecklade förakt för kubaner, och västerlänningar som rider på
svartabörskursen på dollar, inte sympatiska de heller: vulgära, liderliga, naiva och
på samrna gång misstänksamma.
USAs betydelse för gemene man illustreras genom snart sagt otaliga exempel:
de åtrådda dollarbutikerna med deras ordentliga skor och kylskåp (de sovjetiska
kylskåpen kostar nästan tjugofem tusen
kronor), släktingarna i Detroit och Miami
(där 40 %av befolkningen lär vara av kubansk härkomst), televisionen, frikyrkorna.
Den gästfrihet mot besökare som kubaner i alla tider varit kända för lever
kvar, men det moraliska och materiella
elände som socialismen brett ut över ön är
dödande.
Så här beskriver Gebler ett av hotellen:
I matsalen fanns bara rostat bröd och
smör, och smöret var härsket. En blind
man kom in och fann med svårighet ett
bord. När han tog av sig hatten slog han
sönder ett glas. Den gamla magra servitrisen blev rasande. Hon begärde att få hans
portmonnä och tog ur denna pengar för
att betala. ”Men han är blind,” sa jag. ”Då
skulle han väl stanna hemma, eller hur?”
ropade hon tillbaks.
Det blir, efter Carlo Geblers lågmälda,
nästan kommentarfria bok, svårt att förstå hur någon, trettio år efter revolutionen, kan fortsätta att se Kuba som en attraktiv modell.