Janerik Larsson: Sverige är inte USA

Ulf Kristerssons podd ”Ring statsministern” är värd att lyssna på. Jag tror inte jag har missat något av statsministerns samtal med väljare.

Nyligen frågade en uppringande man om det var en fara för demokratin med det ökande antalet miljardärer i Sverige. Kommer dessa likt mycket rika amerikaner kunna köpa sig politiskt inflytande, var frågan till statsministern.

Kristersson svarade då lugnande att eftersom det i huvudsak är skattebetalarna som finansierar de svenska politiska partierna finns det ingen fara här. Han tillade att Sverige nu inför ett lobbyistregister för att öka transparensen kring påverkan av politiken.

Personligen är jag övertygad om att det svenska kommande lobbyistregistret är en dålig idé. Det kommer att byråkratisera relationen mellan politiker och allmänhet och snarare försvåra för den svenska demokratin.

Jag har arbetat som informationschef på Svenska Arbetsgivareföreningen och som vVD på Svenskt Näringsliv. Dessa organisationer är liksom de andra stora organisationerna på arbetsmarknaden i praktiken i ständig kontakt med riksdag och regering. Detta har aldrig beskrivits som ett samhällsproblem.

Jag har också arbetat både på Kreab och Prime och därmed tillhört den skara som ofta misstänkliggjorts som ”lobbyister”. Det är framväxten av denna professionella bransch som utlöst kraven på registrering, trots att det främst handlat om att förse andra intressenter än de stora arbetsgivareorganisationerna och andra stora intressenter med samma professionella kompetens.

Jag förstår att Ulf Kristersson inte gav sig in på några utförliga resonemang om hur motsvarande system fungerar i USA. Men det kan nu inför valdagen vara av intresse att redovisa detta.

Det svenska partistödet (statligt och kommunalt) ska alltså göra partierna oberoende av privata givare, medan det amerikanska systemet bygger på att pengar i politiken i hög grad skyddas som en grundläggande förutseende för yttrandefriheten.

First Amendment, den amerikanska författningens första tillägg, har 2010 tolkats av den amerikanska Högsta domstolen (Citizens United v. FEC) (2010), som slog fast att alla restriktioner för företags utgifter i valkampanjer stred mot det första tillägget. Domen upphävde tidigare federala och delstatliga förbud mot att företag och fackföreningar att finansiera politik.

Detta har skapat en ny typ av politiska organisationer, Super-PACs, vars uppgift är att samla in medel för politikfinansiering.

Effekten av ”Citizens United” har varit dramatisk: oberoende utgifter från utomstående grupper ökade mellan 2008 och 2024 från 144 miljoner dollar till 4,21 miljarder dollar. Mycket av detta kom från källor som inte behöver redovisa sina givare.

Motreaktionen finns. Det pågår försök att kringgå Citizens United genom delstatliga initiativ. Men något grundlagsändringsförslag med reell chans att gå igenom finns inte – det krävs två tredjedels majoritet i båda kamrarna plus ratificering av 3/4 av delstaterna, en näst intill omöjlig tröskel.

Den svenska debatten om partifinansiering handlar mindre om principen (att staten finansierar partier) och mer om transparens kring de kompletterande privata. Frågan hanteras av samma parlamentariska kommitté som ser över lobbyregistret – partifinansiering och lobbyism är alltså kopplade i den svenska processen.

Sverige har länge saknat regler medan bland annat Finland införde ett motsvarande register 1 januari 2024. Europarådets antikorruptionsorgan Greco rekommenderade redan 2019 att Sverige borde införa regler för kontakter mellan politiker och lobbyister.

I juni 2024 tillsattes en parlamentarisk kommitté (ledd av förre detta domaren Mats Melin) för att utreda frågan och resultatet blev SOU 2025:52. I mars 2026, fick regeringens förslag stöd av Lagrådet. Enligt lagrådsremissen ska ett transparensregister träda i kraft från 1 juli 2027 och omfatta bland annat kontakter med riksdagsledamöter, statsråd samt politiska och icke-politiska tjänstemän i regeringen.

USA:s federala lobbyregistrering är betydligt äldre och mer utvecklad – Lobbying Disclosure Act (LDA) från 1995. Skillnaderna är intressanta:

LDA definierar en lobbyist som någon som är anställd eller anlitad av en klient mot ersättning, för tjänster som innefattar mer än en lobbykontakt, och vars lobbyverksamhet för klienten utgör minst 20 procent av tiden denne lägger på klienten under en sexmånadersperiod. Det finns även beloppströsklar: organisationer som spenderar mer än 10 000 dollar på lobbyverksamhet måste registrera sig, medan belopp strax under gränsen är undantagna. Detta är alltså ett aktivitetsbaserat system – yrkeslobbyister registrerar sig, inte politikerna själva.

Registrering sker hos sekreteraren i senaten och kammarens sekreterare (Clerk of the House), och de som registreras där måste lämna in kvartalsvisa aktivitetsrapporter som identifierar klienter, vilka frågor man lobbar för och ersättningens storlek.

Enligt vad som diskuterats i den svenska debatten ska registret fokusera på mottagarsidan – att det är kontakter med riksdagsledamöter, statsråd och tjänstemän som ska registreras, mer i linje med EU:s öppenhetsregister och den modell flera europeiska länder använder, där fokus ligger på att synliggöra vem som haft möten med makthavare, snarare än att lobbyisten själv ska deklarera inkomst och lobbyutgifter i som i USA.

Det svenska förslaget brukar motiveras att man ska göra ”som i USA” men det är alltså två helt väsensskilda system där det amerikanska är mycket mindre byråkratiskt än det som är på gång i Sverige.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)