Janerik Larsson; Montevideo är närmare än vi tror
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
———————-111IU·1-
Till SIST
JANERIK LARSSO N:
”MONTEVIDEO ÄR NÄRMARE
AN VI TROR”
D
et skrev Bertil Östergren
i en krönika i Svenska
Dagbladet för precis tio
:\r sedan.
Det ärviktigt attvi i dagens krisdebatt
kornmer ihlg att krisen inte är ny, att
krisinsikten inte heller är ny.
Östergren utgick i sin krönika dels
fcln en uppsats av Klas Eklund i Ekonomisk debatt (nr 6 1983) dels fcln en
artikel i Expressen av P O Enquist i
vilkendennaformulerar oron att Sverigt:
p:\ grund av budgetunderskottet ska g;\
samma väg som Uruguay vars välfärdsstat raserades genom enorma budgetunderskott och underminerad ekonomi.
Östergren misstrodde möjligheterna för
Sverige att välja en annan väg än den
kollaps som Uruguayfick uppleva. Hans
artikel, som finns omtryckt i den av
Mats Svegfors redigerade samlingsvolymen ”Den falska enigheten” (Timbro 1988), kan läsas som komplement
till Lindbeck-kornmissionens betänkande och rader av andra, sentida varningsrop.
Östergren trodde attpolitikernas oförmlga att hantera dels byclkratierna, dels
de offentliganställdas mäktiga organisationer och dels sitt eget traditionella
beteende (”att lösa problem genom att
springa och kasta pengarp:\ dem”) skulle
leda Sverige mot ”nlgon form av kollaps”.
Den har kornmit närmare varje dag
sedan hans artikel publicerades.
Östergrens artikel var inget enskilt,
unikt inlägg. Boken med hans artiklar
innehiller mlnga andra illustrationer,
hänvisningarna i denna dagsjournalistik
visar att oron delades av andra.
Men ingenting skedde.
I en annan artikel talade Östergren
om ”det berömda svenska samförstlndet och samarbetet” som inneburit att
”steg efter steg har tagits in i ett alltmer
socialistisktsamhälle”. Han pekarpå hur
SAF genom åren ”ganska beskedligt
medverkat till att förverkliga den solidariska lönepolitiken och LOs intentioner
i övrigt”.
Han uttryckte (med all rätt) tvivel
SVENSK TIDSKR IFT 215
– r l l..,lo,______________________
infor SAFs fonnåga att omsätta sina egna
riktlinjerfor en produktivitetsfrämjande
lönesättning i handling. Han pekade på
att ambitionen att hålla samman arbetsgivarsidans forhandlande sannoliktledde
till nederlag. N ej, SAFs viktigaste
framtidsuppgifter fanns på andra områ-
den: som ett organ som eforskräckt och
på bred front forsvarar kapitalismen som
produktionssystem.
”Om inte näringslivet självt fonnår
att stå upp for sina avgörande livsvillkor,
vem skall då göra det ?”
Inte heller den problematiken har
blivit inaktuell.
Till slut ett citat från ytterligare en 1O
år gammal Östergren-artikel: ”Den
svenska krisen går tillbaka till 60-talet
och beror till stor del på politiska beslut,
ofta fattade i betydande enighet enligt
den s k svenska modellen. Det är i hög
grad den svenska modellen som har
skapat den svenska krisen.”
216 SVENSK TIDSKRI FT
Till SIST
JANERIK LARSSO N:
”MONTEVIDEO ÄR NÄRMARE
AN VI TROR”
D
et skrev Bertil Östergren
i en krönika i Svenska
Dagbladet för precis tio
:\r sedan.
Det ärviktigt attvi i dagens krisdebatt
kornmer ihlg att krisen inte är ny, att
krisinsikten inte heller är ny.
Östergren utgick i sin krönika dels
fcln en uppsats av Klas Eklund i Ekonomisk debatt (nr 6 1983) dels fcln en
artikel i Expressen av P O Enquist i
vilkendennaformulerar oron att Sverigt:
p:\ grund av budgetunderskottet ska g;\
samma väg som Uruguay vars välfärdsstat raserades genom enorma budgetunderskott och underminerad ekonomi.
Östergren misstrodde möjligheterna för
Sverige att välja en annan väg än den
kollaps som Uruguayfick uppleva. Hans
artikel, som finns omtryckt i den av
Mats Svegfors redigerade samlingsvolymen ”Den falska enigheten” (Timbro 1988), kan läsas som komplement
till Lindbeck-kornmissionens betänkande och rader av andra, sentida varningsrop.
Östergren trodde attpolitikernas oförmlga att hantera dels byclkratierna, dels
de offentliganställdas mäktiga organisationer och dels sitt eget traditionella
beteende (”att lösa problem genom att
springa och kasta pengarp:\ dem”) skulle
leda Sverige mot ”nlgon form av kollaps”.
Den har kornmit närmare varje dag
sedan hans artikel publicerades.
Östergrens artikel var inget enskilt,
unikt inlägg. Boken med hans artiklar
innehiller mlnga andra illustrationer,
hänvisningarna i denna dagsjournalistik
visar att oron delades av andra.
Men ingenting skedde.
I en annan artikel talade Östergren
om ”det berömda svenska samförstlndet och samarbetet” som inneburit att
”steg efter steg har tagits in i ett alltmer
socialistisktsamhälle”. Han pekarpå hur
SAF genom åren ”ganska beskedligt
medverkat till att förverkliga den solidariska lönepolitiken och LOs intentioner
i övrigt”.
Han uttryckte (med all rätt) tvivel
SVENSK TIDSKR IFT 215
– r l l..,lo,______________________
infor SAFs fonnåga att omsätta sina egna
riktlinjerfor en produktivitetsfrämjande
lönesättning i handling. Han pekade på
att ambitionen att hålla samman arbetsgivarsidans forhandlande sannoliktledde
till nederlag. N ej, SAFs viktigaste
framtidsuppgifter fanns på andra områ-
den: som ett organ som eforskräckt och
på bred front forsvarar kapitalismen som
produktionssystem.
”Om inte näringslivet självt fonnår
att stå upp for sina avgörande livsvillkor,
vem skall då göra det ?”
Inte heller den problematiken har
blivit inaktuell.
Till slut ett citat från ytterligare en 1O
år gammal Östergren-artikel: ”Den
svenska krisen går tillbaka till 60-talet
och beror till stor del på politiska beslut,
ofta fattade i betydande enighet enligt
den s k svenska modellen. Det är i hög
grad den svenska modellen som har
skapat den svenska krisen.”
216 SVENSK TIDSKRI FT