Janerik Larsson: Hanteringen av EU-medlemskapet illustrerar den svenska arrogansen
Den osannolika svenska arrogansen har flera sidor. Hanteringen av det svenska EU-medlemskapet är en tydlig illustration.
Nu finns det kanske någon minnesgod som påminner sig att jag som informationschef på svenska arbetsgivareföreningen 1990 – 1995 hade ett finger med i spelet. Sant. Men sedan engagerade jag mig inte vidare i hanteringen av själva EU-medlemskapet utan gick 1995 över till näringslivet och jobbade hos Jan Stenbeck i Kinnevik.
Men redan under själva kampanjen inför folkomröstningen i november 1994 började jag ana att den svenska historien skulle riskera sätta en hel del krokben för oss. Den mycket långa perioden med så kallad neutralitetspolitik hade visserligen med tiden bakom kulisserna ersatts av ett närmande till NATO men på grund av hänsynen till Finland och Finlands relation till det stora grannlandet i öster blev det inte mer än så. Olof Palmes utrikespolitik hade skapat en falsk bild av Sverige som världens samvete och frälsare så steget till EU var stort.
Att det steget togs skrev in Ingvar Carlsson i svensk historia för all framtid.
Under tiden fram till folkomröstningen förstod jag på grund av mina kontakter i Helsingfors att Finland var inställt på att närma sig EU på ett sätt som då var otänkbart i Sverige.
Jag lyssnade nyligen på en diskussion på Stockholms handelskammare där nationalekonomen Lena Nerhagen pekade på några aspekter som illustrerar skillnaden mellan hur Sverige och Finland hanterade medlemskapet.
Finland förändrade hela sin förvaltningsstruktur efter medlemskapet. Sverige gjorde inget sådant, vilket inneburit att den samverkanskultur som finns i EU och som Finland anpassat sig till lett till en bättre löpande samverkan.
På nätet hittade jag en artikel Ekonomisk debatt av Nerhagen och några kollegor till henne som publicerades för några år sedan: ”Brist på samhällsekonomisk effektivitet i den svenska miljöpolitiken försvårar EU:s miljöarbete”. Som jag fattar texten och det hon sa på Handelskammarmötet är det i praktiken svenska centrala näringslivsintressen som drabbats av att vår lagstiftning inte anpassats till hur EU fungerar.
Det sällsamma på Handelskammarmötet var att EU-minister Jessika Roswall och den socialdemokratiska ledamoten i EU-nämnden Matilda Ernstam inte i sina inlägg närmade sig denna fundamentala frågeställning.
De närmast helgonförklarade svenska miljömålen har vållat stor skada men vad jag förstod är ledande politiker inte inne på de tankegångar som Nerhagen förespråkade. Flernivåstyrning eller miljöfederalism låter inte så intressant när begreppen nämns men i Ekonomisk debatt-artikeln redovisas på ett pedagogiskt sätt hur det gick till när den svenska regeringen inte tog till vara de möjligheter till differentiering som EU-direktiven på miljöområdet tillåter.
Framtagandet av den första svenska handlingsplanen genomfördes under mindre än ett år av en enda tjänsteman på Regeringskansliet. Denne hade friheten att själv tolka EU-direktivets krav vilket ledde till en större fokusering på nationella mål i stället för ambitionerna enligt EU-direktivet:
”Inga nya analyser genomfördes utan resultaten från tidigare utredningar återanvändes. Samhällsekonomisk information användes inte med motiveringen att detta inte ingick i de skriftliga direktiven från regeringen.”
EU-kommissionens arbete följer de principer som lyfts fram i forskningen om organiseringen av miljöarbetet i ett federalistiskt förvaltningssystem. En viktig aspekt i EU-direktiv på miljöområdet är därför hänsyn till skillnader i geografiska och andra förutsättningar inom och mellan länder. Detta är ett uttryck för subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen som syftar till att åtgärder ska genomföras dör de gör stor nytta till liten kostnad.
Den förvaltningstradition som Finland övergav behöll Sverige, och som en följd av miljömålssystemet har tolkningar och genomförande av EU-direktiv delegerats ner till andra delar i förvaltningssystemet som förväntas lösa uppgiften genom samverkan. Det är dock regering och riksdag som har ansvar för implementeringen av EU-direktiv, inte myndigheter på olika förvaltningsnivåer eller politiker på regional och lokal nivå. Den svenska syrmedelsfloran på klimatområdet riskerar leda till onödiga kostnader. Att Sverige i vissa sammanhang inför miljökrav med hänvisning till EU-direktiv, men där Sverige i praktiken går längre än vad direktiven kräver kan underminera tilltron till EU:s arbete.
Det är kanske ingen stor nyhet att den svenska organiseringen och styrningen av miljöarbetet är ett arbetssätt med visionära mål som fastställs på politisk nivå men där det praktiska genomförandet överlåts åt andra delar av förvaltningssystemet. Men detta är, skriver man i Ekonomisk debatt, inte en organisering som stödjer en samhällsekonomiskt effektiv miljöpolitik.
Sverige vet bäst och att ändra något med anledning av EU-medlemskapet upplevdes uppenbart inte som viktigt. Kanske skulle sådana förändringar lett till spänningar i den svenska förvaltningsapparaten.
Kanske har försök gjorts som runnit ut i sanden.
Men om det idag finns en svensk misstro mot EU så är en intressant fråga om det åtminstone i viktiga avseenden beror på att vi som nation inte riktigt fattat hur ett federalistiskt förvaltningssystem ska se ut och fungerar.
Snart är det dags att fira 30 år av EU-medlemskap. Dags fundera över om något behöver förändras här hemma i stället för att tro att alla problem kommer från Bryssel?
Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv