Janerik Larsson: Amerikanerna har fastnat

Jag har följt den amerikanska samhällsutvecklingen på plats sedan 1960-talet. 1971 var jag inbjuden av amerikanska UD till en månadslång resa i USA tillsammans med en grupp journalister från andra europeiska länder. Det akademiska året 1973/74 tillbringade jag på Stanford University som ”journalism fellow” och studerade framför allt USA:s historia med fokus på 1800-talet.

Under dessa besök var en skillnad mellan det Sverige och det Europa jag kände till och det stora landet jag då levde i amerikanernas rörlighet. Det intrycket befästes när jag ett decennium senare bodde några år i den amerikanska huvudstaden.

Jag läste nyligen en intressant essä i The Atlantic av Yoni Appelbaum som handlade om just denna rörlighet som han skriver om i den kommande boken, Stuck: How the Privileged and the Propertied Broke the Engine of American Opportunity.

Han konstaterar att USA en gång var världens mest geografiskt mobila samhälle.

Tanken att människor ska kunna välja sina egna samhällen – i stället för att vara fast där de är födda – är en distinkt amerikansk innovation. Det är grunden för landets välstånd och demokrati.

Inget samhälle har någonsin varit så rörligt som USA en gång var. Inget samhälle har ens kommit i närheten. Under 1800-talet, den amerikanska rörlighetens storhetstid, bytte ungefär en tredjedel av alla amerikaner adress varje år. Europeiska besökare blev förvånade och mer än lovligt förskräckta. Amerikaner rörde sig mycket oftare, över längre avstånd och med större fördel än människor i de länder som de hade kommit ifrån. De förstod att detta var nyckeln till deras nationella karaktär, det som gjorde deras land särpräglat.

När 1800-talet övergick i 1900-talet fortsatte amerikanerna att röra på sig. Och när amerikanerna flyttade runt, flyttade de upp. De bröt sig loss från fördummande sociala hierarkier, utarmad jordbruksmark, städer på tillbakagång och jobb i återvändsgränder.

Dessa oupphörliga migrationer formade ett nytt sätt att tänka. ”När befolkningens rörlighet alltid var så stor”, konstaterade historikern Carl Becker, ”upphörde det märkliga ansiktet, det udda talet, den märkliga klädseln och den ovana religiösa tron att vara något att kommentera eller bekymra sig över.” Termen främling, i andra länder synonymt med fiende, blev i stället, skrev Becker, ”en vanlig form av vänlig hälsning”. I en nation där människor ständigt kommer och går kan en nykomling verka mindre som ett hot än som ett välkommet tillskott: Tjena, främling.

Entreprenörskap, innovation, tillväxt, social jämlikhet – de mest tilltalande egenskaperna hos den unga republiken kunde alla spåras tillbaka till detta enda grundläggande faktum: Amerikanerna såg alltid framåt mot nästa början, försökte alltid ta sig uppåt genom att gå vidare.

Men under de senaste 50 åren har denna motor för amerikanska möjligheter slutat fungera. Amerikanerna har blivit mindre benägna att flytta från en stat till en annan, eller att flytta inom en stat, eller till och med att byta bostad inom en stad. På 1960-talet flyttade ungefär en av fem amerikaner under ett visst år – en minskning från en av tre på 1800-talet, men ändå en frenetisk takt. År 2023 var det dock bara en av 13 amerikaner som flyttade.

År 2016 utnyttjade Donald Trump den ilska, frustration och alienation som dessa förändringar hade gett upphov till. Bland vita väljare som hade flyttat mer än två timmar från sin hemstad hade Hillary Clinton en solid ledning på sex procentenheter i presidentvalet det året. De som bodde inom en tvåtimmars bilresa stödde dock Trump med nio procentenheter. Och de som aldrig hade lämnat sin hemstad stödde honom med anmärkningsvärda 26 procentenheter. Åtta år senare utnyttjade han detta stöd igen för att återerövra Vita huset.

Idag är många amerikaner strandsatta i samhällen med sjunkande framtidsutsikter och saknar den praktiska förmågan att välja var de vill bo.

Det utanförskap som har lett till att så många amerikaner känner sig instängda och hopplösa kan spåras till egoistiska handlingar av en privilegierad grupp som säger att inkludering, mångfald och social jämlikhet är bland deras högsta värden.

Att återuppliva rörligheten skulle kunna återställa det amerikanska löftet. Men det är till stor del USA:s progressiva som står i vägen.

Den amerikanska individualismen innebar inte att människor var frånkopplade från varandra, utan att de konstruerade sin egen identitet genom att aktivt välja vilka gemenskaper de ville tillhöra.

Ett århundrade av lagändringar har urholkade friheten att röra sig.  Zonindelning skapade en ny juridisk verklighet: För att bygga bostäder krävdes nu myndigheternas godkännande. Det var progressiva personer som från 1970-talet skapade en ny uppsättning juridiska verktyg för alla som hade tillräckligt med tid, pengar och tålamod.

Det är inte på alla platser i USA som tillväxten stryps av detaljplaner eller av att miljöprövningar eller av lagar om historiskt bevarande. Motståndet mot rörlighet verkar vara koncentrerat till vänsterpräglade juridiska områden; när andelen vänsterröster i en stad ökade med 10 procentenheter minskade de godkända bostadstillstånden med 30 procent.

I dagens USA är de största ekonomiska möjligheterna starkt koncentrerade till dessa vänsterpräglade områden som har gjort dessa bostäder oöverkomligt dyra. Så i stället för att röra sig mot möjligheter rör sig amerikanerna för första gången bort från dem – de rör sig mot de konservativt styrda delstater som fortfarande tillåter bostadsbyggande, där de fortfarande har råd att bo.

Appelbaum berättar att Inte långt från där han bor, i Washington D.C., sitter två skyltar sida vid sida på en välskött gräsmatta. Den ena förkunnar NO MATTER WHERE YOU ARE FROM, WE’RE GLAD YOU’RE OUR NEIGHBOR, på spanska, engelska och arabiska. På den andra står det SAY NO, som uppmanar invånarna att motsätta sig byggandet av ett flerfamiljshus där de nya grannar som den andra skylten säger sig välkomna skulle bo.

Det geniala med det amerikanska systemet var aldrig att dess ledare visste vad som skulle komma härnäst, utan snarare att de tillät enskilda människor att bestämma saker själva, så att de tillsammans kunde skapa framtiden.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv. Han har skrivit mycket om amerikansk politik genom åren.