Print Friendly, PDF & Email

Jan Mårtenson; Någonting att fira

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAN MÅRTENSON:
ågonting att fira?
Det är 40 år sedan FN:s generalförsamling antog den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna.
Jan Mårtenson beskriver hur
arbetet för mänskliga rättigheter
bedrivs och konstaterar att utvecklingen sedan 1948 har varit
glädjande. Medlemsländerna
har accepterat att de inte längre
kan åberopa nationell suveränitet när det gäller brott mot de
mänskliga rättigheterna. Den legala infrastrukturen finns och
kontrollmekanismer har etablerats.
Vårvinden i de internationella
relationerna mellan Sovjetunionen och USA börjar göra sig
märkbar också på detta område
och framtiden förefaller relativt
ljus.
Jan Mårtenson är generaldirektör för FN i Geneve och chef för
FN:s center för mänskliga rättigheter.
D
en 10 december förra året hölls
högstämda tal i Chaillotpalatset i
Paris. Frankrikes president framträdde, liksom FN:s generalsekreterare,
inför ett auditorium av politiker, diplomater, kardinaler och kulturpersonligheter.
Det var ett jubileum som firades. Fyrtio år
tidigare, på samma plats, i samma sal, hade FN:s generalförsamling antagit den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. (En exaktare översättning från
engelskan och som bättre täcker vad det
är frågan om borde vara: Den universella
deklarationen om de mänskliga rättigheterna.) Jubileet celebrerades över hela
världen. I FN-högkvarteret i New York,
där ett MR-pris utdelades till bl a Nelson
Mandela, på FN i Geneve under medverkan av Bruce Springsteen och Sting genom Amnestys världsturne för deklarationen som avslutades där. Också Sveriges riksdag, liksom många andra parlament, uppmärksammade jubileet. Frimärken gavs ut, böcker publicerades,
konserter arrangerades.
En fråga som osökt uppställer sig i
sammanhanget är om det verkligen finns
någon större anledning att fira fyrtioåringen? Har vi rätt att tända muntra fö-
delsedagsljus i en mörk värld där dagliga
och stundliga övergrepp sker mot de
grundläggande mänskliga rättigheterna?
Avrättningar utan rannsakan och dom,
tortyr, försvinnanden, religionsförföljelse,
förtryck av minoriteter, slaveri. Listan kan
göras förskräckande lång. Från den utgångspunkten borde svaret närmast bli
nej. Men om man väljer att anlägga ett
mer långsiktigt perspektiv blir slutsatsen
mer nyanserad. När deklarationen antogs, frukten av ett hängivet arbete av
eldsjälar som Eleanor Roosevelt, Rene
98
Cassin och andra, betraktades den som
idealistisk och utopisk, välmenande men
inte särskilt realistisk. Som tio guds bud i
en värld dömd till hedendom. Mot bakgrund av de fruktansvärda erfarenheterna
från andra världskriget, inte minst judeförföljelserna och andra brott, uppställde
man en katalog över de grundläggande
rättigheter som kommer alla människor
till del, oavsett ras, kön, religion och politisk åsikt. Där ingår rätten tillliv och frihet, likhet inför lagen, tankefrihet, yttrandefrihet och religionsfrihet, frihet från slaveri och tortyr, liksom rätten att fritt lämna och återvända till sitt land, rätten till
social trygghet och en levnadsstandard
som möjliggör hälsa och välbefinnande
för att nämna några av de grundläggande
rättigheterna. Men begränsningen var
klart markerad i en värld av handfasta
realiteter. Förklaringen antogs under en
epok när frågor som berörde de mänskliga rättigheterna av FN:s medlemsländer
betraktades som något som exklusivt föll
under statemas nationella suveränitet. De
berörde förhållandet mellan stat och individ och angick i princip inte vare sig andra
länder eller organisationer som FN.
Den legala infrastrukturen
är etablerad
I dag, fyrtio år senare, är bilden förändrad. Från att ursprungligen ha setts som
en målsättning, en idealistisk viljeinriktning och moralisk standard att söka uppnå, har den allmänna förklaringen mer eller mindre fått karaktär av internationell
lag med stor moralisk tyngd. De olika
stadgandena har också i stor omfattning
kommit att ligga till grund för konstitutioner och lagstiftning i många av de nya stater som framträtt sedan andra världskriget, oavsett att förklaringen ansetts bygga
på “västliga” värderingar. De har också
haft stor betydelse för olika regionala instrument, både i Europa, Latinamerika
och Afrika. Förklaringen har också likt ett
mäktigt träd grenat ut sig i ett internationellt regelsystem med två detaljerade
konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter, som mera i detalj går in på den allmänna förklaringens principer. Dessutom finns ett
Den allmänna förklaringen har mer
eller mindre fått karaktär av internationell lag med stor moralisk
tyngd.
femtiotal andra instrument som reglerar
ett vitt spektrum av mänsliga rättigheter,
från kvinnors, barns och flyktingars rättigheter till rätten till föda. Konventioner
har antagits mot exempelvis slaveri, mot
apartheid, mot rasism, mot folkmord och
mot diskriminering av kvinnor. En deklaration har antagits om avskaffande av alla
former av religiös ofördragsamhet för att
ge andra exempel. Det senaste tillskottet
är konventionen mot tortyr, som trädde i
kraft förra året, och när detta skrivs behandlar MR-kommissionen i Geneve,
MR-frågornas “riksdag”, där Sverige
mycket aktivt deltar fr o m i år, slututkastet till en konvention om barnens rätt,
som förhoppningsvis blir antagen av generalförsamlingen i höst. Även om inte
“lagstiftningsarbetet” är avslutat, viktiga
bitar återstår, så är i stort sett den legala
infrastrukturen till skydd och försvar av
de mänskliga rättigheterna etablerade.
Det är en viktig dimension av vårt perspektiv på de gångna fyrtio åren.
Kontrollmekanismer
Men lagstiftning, regler och normer, räcker självfallet inte. De åtaganden som ett
land har lagt på sig genom att ansluta sig
till en internationell konvention måste
också genomföras i praktisk handling på
det nationella planet. En mekanism för
kontroll och övervakning har också tillskapats som bl a omfattar en rapporteringsskyldighet för medlemsländerna. Ett
land har exempelvis skyldighet att med
jämna mellanrum rapportera till olika
FN-kommitteer om hur de hanterar sina
åtaganden på hemmaplan, hur nationell
lagstiftning och nationell praxis anpassats
för att tillgodose MR-kraven etc. Inte
minst viktiga i det sammanhanget är rapporterna till MR-kommitten, som handlägger frågor som rör medborgerliga och
politiska rättigheter. Ett nittiotalländer är
anslutna och kommitten består av 18 högt
kvalificerade och internationellt ansedda
experter (bl a svensken Bertil Wennergren, lagman och f d JO). Kritiskt och
noggrant nagelfar de länderrapporterna
och har ingående “förhör” med representanter för respektive land där man bl a i
detalj går igenom lagstiftning och praxis.
Allt sker i offentlighetens starka ljus och
kommitten rapporterar till generalförsamlingen. Inte sällan leder proceduren
till ändringar och förbättringar. Under
vissa förutsättningar kan också enskilda
medborgare vända sig till kommitten med
klagomål angående brott mot de mänskliga rättigheterna som de anser sig ha utsatts för.
99
Rapportörerna
Ett annat viktigt instrument för efterlevnad och kontroll är de s k rapportörerna.
Om man finner skäl att anta att omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna förekommer i ett land kan en särskild rapportör utses, som får till uppgift
att lägga fram en rapport om förhållandena i landet. I många fall bereds rapportö-
ren tillfälle att personligen besöka landet
ifråga och möta företrädare både för administration och förvaltning och personer
vilkas rättigheter har kränkts, besöka
fängelser och sjukhus etc. Rapporterna,
som i de flesta fall är detaljerade och kritiska, diskuteras sedan i FN-maskineriet
för att till sist bli föremål för resolutioner i
FN:s generalförsamling, där det utpekade
landet kritiseras och förslag till åtgärder
framförs. Exempel på länder som f n figurerar i det sammanhanget, med världsvid
publicitet som följd, är Afghanistan, Iran,
Chile och El Salvador. Att ett land inte är
föremål för en speciell rapportörs uppmärksamhet betyder dock inte att förhål~
landena inte granskas och diskuteras. Bl a
MR-kommissionens dagordning medger
ett skärskådande av i stort sett samtliga
världens länder där vare sig Sydafrika eller situationen i de ockuperade områdena
i Mellanöstern undantas. Rapportörer för
s k fenomen, som tortyr, summariska avrättningar, legosoldater och religiös intolerans, finns också. De är inte bundna
till ett visst land utan deras rapporter
täcker ofta ett stort antal stater.
I övervakningsmaskineriet finns också
en arbetsgrupp för försvinnanden. Om en
person “tas om hand” av exempelvis militär eller polis och myndigheterna vägrar
svara eller inte klarlägger vad som hänt
vederbörande, kan släktingar och andra
100
vända sig till arbetsgruppen som i sin tur
tar upp frågan med respektive regering
och kräver ett svar. Många tusen fall tas
upp varje år.
Ett annat exempel på “redskap” är
generalsekreterarens “tysta diplomati”
när det gäller frågor som dödsstraff och
familjeåterförening för att nämna några
exempel.
Vi har alltså kunnat konstatera en utveckling som för 40 år sedan var näst intill
otänkbar. Medlemsländerna har accepterat att de inte längre kan åberopa nationell suveränitet när det gäller brott mot de
mänskliga rättigheterna. Den legala infrastukturen finns och länderna har accepterat att sitta på svarandebänken för
att redovisa hur de efterlever sina förpliktelser på MR-området. Rapportörer
sänds tillländer där kränkningar sker för
att komma tillbaka med detaljerade och
kritiska rapporter som ingående diskuteras i generalförsamlingen och andra instanser. Enskilda personer och grupper
kan också dra uppmärksamhet till brott
mot de mänskliga rättigheterna.
Rapportörerna avseende t ex tortyr
och summariska avrättningar agerar på
liknande sätt. I den hemliga s k 1503-proceduren granskas situationen i länder där
klagomål tyder på systematiska och grova
MR-kränkningar. Procedurer grundas på
klagomål från enskilda eller NGO:s som
kommer till centret. Enbart i år har vi fått
närmare 200 000 brev med klagomål.
Samverkan i stället för
konfrontation
En lång väg har vi alltså kommit från
1948, men målet är långt ifrån uppnått.
Vad kan vi då göra idag för att driva frå-
gorna vidare, för att förverkliga de högstämda åtagandena till skydd och stärkande av de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna? Glädjande nog
bevittnar vi nu en återkomst till multilateralismen på den internationella scenen.
FN-medlemmarna verkar ha insett att de
utmaningar mänskligheten ställts inför på
så många områden, från miljön till ekonomi, från utveckling till aids, är av en storleksordning att de inte längre kan hanteras av stormakter eller allianser. Samverkan istället för konfrontation är lösningen
För 40 år sedan hade det varit näst
intill otänkbart med en sådan utveckling.
och FN-maskineriet är den globala mö-
tesplatsen för diskussion och beslut. Den
vårvind i den internationella djupfrysta
vinter som alltför länge härskade mellan
Sovjetunionen och USA börjar göra sig
märkbar också när det gäller de mänskliga rättigheterna, inte minst vid ESKmötet i Wien. Framsteg rörande de regionala konflikterna – Afghanistan, IranIrak, Västra Sahara, Södra Afrika etc –
liksom konkreta åtgärder på nedrustningssidan har följts av förändrade attityder också när det gäller fundamentala
mänskliga rättigheter. Inte minst har det
kommit till uttryck i Sovjetunonen, där nu
en omfattande verksamhet har inletts för
att anpassa den nationella lagstiftningen
till landets internationella åtaganden på
MR-området. “The proof of the pudding
is in the eating”, säger engelsmännen och
självfallet får vi ta ställning till resultatet
när det föreligger.Men stora förändringar
har skett. Inte minst kommer det till uttryck i de sovjetiska anföranden som hålls
i den nu pågående MR-kommissionens
möte och som har bidragit till en mycket
märkbar nedtoning av den politiska konfrontationsnivån, som tidigare år har legat
på en mycket hög decibelnivå. Ett annat
exempel på kursförändringar i öst är att
Ungern nyligen anslutit sig till det s k fakultativa protokollet till konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter.
Det ger medborgare rätt att inför MRkommitten anföra klagomål över brott
mot mänskliga rättigheter som de anser
sig ha utsatts för av myndigheterna. Och i
november månad arrangerade centret för
mänskliga rättigheter ett seminarium i
Moskva för handläggare av MR-frågor
från de östeuropeiska länderna, som deltog på hög nivå med vice justitieministrar,
åklagare, ledamöter av högsta domstolar
etc. Till seminariet hade vi inbjudit experter från andra regioner, inte minst från
Västeuropa. Ingående och livliga diskussioner, ofta kritiska, förekom under hela
veckan som flitigt uppmärksammades i
massmedia. Många självkritiska inlägg
gjordes och vikten av en omprövning underströks. Som den sovjetiska chefsdelegaten vid årets MR-kommissonsmöte i
Geneve uttryckte det: “Seminariet gav oss
ett tillfälle att jämföra våra erfarenheter
med den avancerade utländska praxisen,
och vi kunde dra nyttiga slutsatser.” Tillläggas kan att seminariet var det första i
sitt slag som någonsin ägt rum i Sovjetunionen. Men det är inte enbart i vissa
länder i öst som förändringar sker.Tecken
på en omprövning av inställningen till
MR-frågorna dyker upp i allt fler länder i
alla regioner.
101
Triangulär filosofi
I det nya klimat som råder har vi större
möjligheter till initiativ och åtgärder för
att stärka och skydda de mänskliga rättigheterna. Och den filosofi vi har antagit
kan definieras som triangulär, där vinklarna är: lagstiftning, genomförande och
information/undervisning. De är interrelaterade och drivs parallellt. Grundtanken är följande. Lagstiftningen är i stora
drag genomförd. Vissa väsentliga bitar
fattas fortfarande när det gäller att etablera normer och standards som måste följas, men i stort sett har vi den delen av
verksamheten bakom oss. Nu gäller det
att prioritera genomförandet, att se till att
de högstämda åtaganden man gjort i alla
de skilda internationella instrumenten
förverkligas på nationell botten. Att medborgarna kommer i åtnjutande av de frioch rättigheter man förbundit sig att observera. Där har redan etablerats, som jag
i korthet redovisat, ett system för övervakning och kontroll av rättigheternas efterlevnad och åtgärder för att ingripa.
Men problemet är, som i all FN-verksamhet, att medlemsstaterna är suveräna och
att FN inte har någon polisiär makt att ingripa och ställa saker och ting till rätta.
Rådgivande verksamhet
Vi har därför återupplivat en gammal ide
som under senare år av olika skäl fört en
undanskymd tillvaro, nämligen tekniskt
bistånd och s k advisory service eller rådgivande verksamhet. De länder som vill
ha hjälp, och deras frivilliga medverkan är
en förutsättning, för att förbättra situationen på MR-olll!ådet i sitt land får det
också. Vi arbetar efter principen att “charity begins at home”.Att det gäller att ska- 102
pa och förstärka nationella infrastrukturer till skydd och utveckling av de mänskliga rättigheterna. Domare, polisväsendet,
fängelsepersonal, militären, åklagarna,
advokater, massmedia och folkrörelser
etc i landet måste känna till existensen av
mänskliga rättigheter, att de måste observeras och att landet självt har åtagit sig det
genom att ansluta sig till olika internationella MR-instrument, liksom också att
FN finns med möjligheter både att hjälpa
och att kontrollera kränkningar av de
mänskliga rättigheterna.
Det finns olika metoder som alla avpassas tilllandets eller regionens speciella
behov och problem, men i princip går det
tekniska biståndet ut på att anordna trä-
ningskurser och seminarier för att utbilda
de här olika kategorierna som handlägger
MR-frågor jag just nämnt. De samlas för
att gnuggas av experter från andra delar
av världen, men också från regionen. De
lär sig, sitter på skolbänken helt enkelt.
Enskilda experter kan sändas med uppdrag att utbilda vissa kategorier eller
grupper av funktionärer som t ex domare
i ett visst land. Vi hjälper till att bygga upp
bibliotek med MR-litteratur, vi bidrar till
översättning av konventionstexter och
mycket annat tilllandets språk. En stipendiatverksamhet finns, som nu omorganiseras för att bli ännu effektivare, där hittills över 800 personer har utbildats
främst i Strasbourg men också på andra
platser. Sedan förra året har en rad seminarier och träningskurser m m ägt rum
bl a i Togo för Afrika, i Lissabon för de
portugisisktalande länderna, bl a Angola
och Mozambique, i Milano för Europa, i
Moskva för Östeuropa, i Tunis för
arabspråkiga länder, i Guatemala och i
Manila. Ett förhållandevis omfattande
program har startats i Colombia tillsammans med UNDP, FN:s utvecklingsprogram som bidrar med finansiering. Det är
det första exemplet på ett nytänkande
inom FN-systemet och en konkret samordning av verksamheten på MR-områ-
det, en samordning som vi inlett och nu
håller på att utöka till Unesco, UNHCR
(flyktingkommissariatet) ILO etc.
Våra erfarenheter hittills av den här utbildnings- och träningsverksamheten av
funktionärer som handlägger MR-frågor
och verkar inom områden där de frågorna
lätt kommer i kläm – som fängelser, polislokaler och i domstolar – är positiva.
Det är emellertid en sak som i det sammanhanget måste understrykas och som
vi alltid klargör mycket precist. Det faktum att ett land begär och får tekniskt bistånd för att förbättra sin interna MR-situation ger på inget sätt immunitet från
kontroll och övervakning. Ingen skall
kunna köpa sig fri från internationell
granskning via exempelvis en specialrapportör genom att påtala att man nu “bättrat” sig och deltar i vårt tekniska biståndsprogram. Det är man mycket medveten om, liksom också MR-kommissionen som är den instans som beslutar om
tillsättande av specialrapportörer för att
granska kränkningar i ett givet land.
Världskampanj för mänskliga
rättigheter
Triangelns tredje vinkel, information/
undervisning, är också ett mycket viktigt
område i vår aktivitet. För även om lagstiftning är grunden för skyddet av de
mänskliga rättigheterna och genomförandet och kontroll är omistliga element, så
måste också människor vara medvetna
om sina rättigheter. Och där finns oerhört
mycket att göra. Människor världen över
måste veta att det finns någonting som heter mänskliga rättigheter, att de har rätt att
kräva att de rättigheterna respekteras och
upprätthålls, att de länder de bor i har åtagit sig att göra just det genom att anta olika konventioner m m.
Att FN och organisationens olika
mekanismer finns för hjälp och bistånd
måste klart framgå för var och en om MRbegreppet skall ha någon mening och innehåll. Vi har därför startat en världskampanj för mänskliga rättigheter, upplagd på
Sambandet mellan bistånd och
iakttagande av mänskliga rättigheter i mottagarlandet kunde vara
ett bördigt område för tankeverksamhet.
mönstret av FN:s världsnedrustningskampanj. Tanken är att försöka skapa en
universell MR-kultur, att skapa en upplyst
och välinformerad allmän opinion över
hela världen som är medveten om sina
rättigheter. Tystnad och okunnighet har
alltför ofta varit villiga redskap för tyranner och i skuggor och mörker trivs förtryck och våld.
Som ett glädjande exempel på attitydförändringarna på MR-området antog en
enig generalförsamling förra hösten resolutionen om världskampanjen den 10 december, på 40-årsdagen av deklarationens antagande. Jag säger attitydförändring, för det var inte särskilt många år sedan det inte varit tänkbart att få en enhällig generalförsamling att förklara att det
var tid att tala om för alla världens med- 103
borgare att deras regeringar hade skyldigheter gentemot dem att respektera
mänskliga rättigheter.
Kampanjen skall bedrivas i alla länder
på ett objektivt och faktainriktat sätt. Den
skall upplysa, sprida kunskap och verka
för en universell MR-kultur. Vi har redan
dragit igång ett omfattande publikationsprogram som kommer att anpassas till så
vida målgrupper som möjligt, från analfabeter till universitetsprofessorer, från
folkrörelser till parlamentariker. Glädjande resultat har redan visat sig. För också
om våra resurser är små och vi inte har
råd att trycka ens tillnärmelsevis erforderligt antal ex av de olika böcker, broschyrer, faktablad och annat som vi producerar, så “fångas de upp” över hela världen,
trycks om på nytt och översätts till olika
lokala språk. Ett exempel: Vi har producerat en faktaspäckad broschyr som heter
“Frågor och svar” och tar upp ett 50-tal
skilda frågor på MR-området med koncisa svar och förklaringar. Enbart i vår del
av världen har broschyren genom FNkontorets i Köpenhamn försorg och med
finansiellt bistånd från bl a Sverige tryckts
på sju nordiska språk.
Samarbetet med NGO:s
En av våra viktigaste partners också på
det här området är folkrörelserna, de s k
icke-statliga organisationerna, NGO:s.
Det finns stora och välkända som Arnnesty International och det finns tusentals
andra. Ett är gemensamt för dem. De är
bokstavligen talat representerade i alla
länder i världen och håller vakt, slår larm
när mänskliga rättigheter våldförs. Vi har
ett omfattande samarbete med dessa
NGO:s, ett samarbete som vi nu har byggt
…. — —–
104
ut och kommer att fortsätta att utvidga. I
en omorganisation av MR-avdelningen i
FN har vi skapat en enhet för NGO:s och
informationsfrågorna där vi fördjupar
kontakterna och samarbetet med, förutom NGO:s, också med forskningsinstitut,
universitet och massmedia. För det finns
få instrument som är så effektiva, särskilt i
förhållande till suveräna stater som inte
kan nås med sanktioner eller föras tillrätta på annat sätt, som publicitet och offentlighet. En kraftfull, världsvid allmän opinion och en kunnig, vaksam och orädd
press och media-kår är oundgängliga ingredienser för skyddet för de mänskliga
rättigheterna och grundläggande friheterna världen över.
Det våras för MR
Sammanfattningsvis våras det så sakteliga
för de mänskliga rättigheterna och det är
bara att hoppas att attitydförändringar
och tecken på islossning skall visa sig vara
fenomen som står sig, och går över i sommar och blomning. Men ingenting kommer gratis till oss, allra minst när det gäller
att komma till rätta med kränkningarna av
mänskliga rättigheter. Mycket har trots
allt åstadkommits under de senaste 40
åren som ger grund för en viss optimism,
åtminstone i ett historiskt perspektiv. Det
är därför vi har anledning att fira fyrtioåringen. Men mycket återstår om vi skall
kunna vrida utvecklingen in på rätt banor.
Och där har vi alla en uppgift. Ingen behö-
ver stå handfallen. Politiker och beslutsfattare har ansvar dår inte minst sambandet mellan bistånd och iakttagande av
mänskliga rättigheter i mottagarlandet
kunde vara ett bördigt område för tankeverksamhet. Möjligheter finns också för
oss andra. Att stödja Amnesty är ett utmärkt exempel. Det finns många andra
organisationer som också utför ett viktigt
arbete i vår gemensamma kamp som Internationella Juristkommissionen och
Rädda Barnen för att nämna andra exempel. Och vi måste komma ihåg en sak.
Brott mot mänskliga rättigheter är inte en
exklusiv sysselsättning för exotiska diktatorer långt borta från Sveriges gränser.
Rasism är en hydra vars många huvuden
sticker upp också i mer välordnade förhållanden. Andra företeelser finns också.
Många anser att den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna
som antogs i Paris för fyrtio år sedan är en
av vår epoks viktigaste dokument, vår tids
Magna Charta. Det är ett ideal som
mänskligheten gemensamt satt upp för
sig, ett ideal som måste förverkligas. En
lång bit på väg har vi kommit, en lång och
mödosam väg har tillryggalagts. Men det
är långt kvar, skuggorna är mörka och
vinden kall. Fast det finns ju ljusglimtar.
Vid president Mitterrands middag i Elyseepalatset den 10 december förra året
deltog både Lech Walesa och Andrei
Sacharov. Det var inte länge sedan blotta
tanken var en utopi, liksom den allmänna
förklaringen när den antogs.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism