Print Friendly, PDF & Email

Jakten på Thunder

Av Sten Niklasson | 4 december 2020



Olagligt fiske pågår ständigt på världshaven och beräknades i mitten av 1990-talet inbringa 10 miljarder dollar per år i försäljningsintäkter. Verksamheten bedrivs i industriell skala i områden, där fiskeförbud eller skyddsrestriktioner gäller. Resultatet är att mer än hälften av världens stora fiskeområden har utfiskats, och stora delar av havens bestånd av arter som tonfisk, svärdfisk och flera valar har tömts, skriver Sten Niklasson.

Medan många länder regelmässigt övervakar sina egna kuster och territorialvatten, utsträcker långt  färre sin patrullering till internationellt vatten, trots att FNs havsrättsbestämmelser anmodar dem att ställa fartyg som för deras flagg till ansvar för olaga fiske också där.

Fisket äger rum med moderna, oftast förbjudna, metoder. Näten kan vara många kilometer långa drivgarn, flytgarn eller sättgarn med så små maskor att praktiskt taget all fisk fastnar. En vanlig variant är s.k. gillnet som bildar en vägg från botten och upp.

Frånvaron av statsstödda, polisiära resurser på de väldiga havsytor, där fisket äger rum, har i viss mån kompenserats av ideella organisationer, av vilka en av de mest kända är Sea Shephards. Denna i Amsterdam baserade grupp förfogar över ett dussintal obeväpnade fartyg, som spårar upp och konfronterar fiskefartyg på förbjudna vatten. Verksamheten finansieras med donerade medel, varav en stor del från celebriteter som Sean Connery, Brigitte Bardot och Martin Sheen. Många experter anser det tveksamt om det finns laglig grund för Sea Shephards  att blockera fiskefartyg och konfiskera deras redskap. Företrädare för organisationen hävdar emellertid att gällande internationell rätt ger dem bemyndigande, genom att uppmana icke-statliga organ att biträda med miljöskyddet i områden utanför nationell jurisdiktion.

Ett av de mest eftersökta piratfiskefartygen under 2000-talet var ståltrålaren Thunder, drygt 60 meter över stäv med 40 mans besättning, huvudsakligen indonesier. Hon byggdes 1969 i Norge och seglade under många namn – Vesturvón, Arctic Ranger, Rubin,Typhoon 1,Kuko och Wuhan N4 – under flagg från länder som Storbritannien, Färöarna, Seychellerna, Belize, Togo, Mongoliet och senast Nigeria. Thunder var ett av sex fartyg, vilka av Interpol kallades Bandit 6, och vilkas aktiviteter kunde knytas till organiserad brottslighet.

I vissa officiella dokument uppges det operativa ansvaret för Thunder åvila ett i Panama registrerat, onåbart bolag med namnet Trancoeiro Fishing, men det egentliga ägandet är dolt genom ett antal antal skalbolag i Nigeria och Seychellerna. Interpol placerade i december 2013 Thunder på den s.k. röda listan, vilket innebär att hejdandet av fartygets olagliga aktiviteter har högsta prioritet. Fartyget uppgavs under de senaste tio åren ha tjänat in $ 76 miljoner på illegalt fiske, vilket ansågs vara mer än något annat jämförbart fartyg.

Thunders fångster bestod framför allt av Patagonian toothfish (Dissostichus elegenoides), en bottenlevande art som kan bli två meter lång och väga över 100 kilo. Den lever i kalla vatten på djup mellan 50 och 4 000 meter i södra Atlanten och Stilla Havet, ofta i antarktiska områden, där fiske enligt internationella överenskommelser är förbjudet. En amerikansk fiskuppköpare började på 1970-talet kalla fisken ”chilensk havsaborre”, vilket ökade dess popularitet betydligt. Bland fiskare kallas den också ”vitt guld”, eftersom maträtter gjorda på dess filéer kan kosta $40-50 på bättre restauranger.

I december 2014 spårades Thunder av ett fartyg från Sea Shephards  med namnet Bob Barker, som fördes av den svenske befälhavaren Peter Hammarstedt. Thunder visade sig som en röd blip på radarskärmen i ett annars ödsligt antarktiskt område, kallat Banzarebanken, ca två veckors sjöresa från närmsta hamn. Besättningen hade stängt av hennes transponder, en elektronisk signal som visar fartygets identitet och position. Hon rörde sig långsamt med sex knops fart mot ett bälte av stora isberg. Det visade sig att hennes namn inte, som brukligt är, var målat på skrovet utan på en metallplatta som hängts på hennes akter och alltså lätt kunde bytas.

När Bob Barker  lagt sig parallellt med Thunder på 150 meters avstånd, tog kapten Hammarstedt radiokontakt och förklarade att man rapporterat piraternas position till såväl Interpol som polisen i Australien, och att Thunder bedrev olaglig verksamhet och därför skulle stoppas. Efter ett kort avvisande svar, dubblade Thunder sin fart och ändrade kurs norrut mot stormbältet i ”The furious fifties” och ”The roaring forties” i ett försök att undgå sina förföljare.

Under ett par dygn drabbades de två fartygen av en häftig storm med dålig sikt och tjugo meter höga sjöar. Den större Thunder red ut ovädret utan större problem, medan Bob Barker med sitt smäckrare skrov krängde farligt nära haverigränsen någonstans kring 45 grader. När fartygen väl kommit ut på andra sidan stormen, vidtog under komplett radiotystnad en kamp, vars utgång till slut skulle komma att hänga på bränsleåtgången.

När jakten på Thunder inleddes, spårade ett annat fartyg från Sea Shephards med namnet Sam Simon ytterligare ett piratfiskeskepp, Kunlun, som listats av Interpol, och tvingade dess kapten att överlämna sig till thailändsk polis i Phuket. Kort därefter hittades ett annat, benämnt Yongding som också stoppades och kvarhölls i Malaysia. Efter dessa framgångsrika ingripanden beordrades Sam Simon till Banzarebanken i Antarktis för att försöka bärga över 80 km långa förbjudna gillnät som Thunder lämnat efter sig. Trots svåra förhållanden med nedisning och risk för kollisioner med isberg lyckades operationen. En del av näten överlämnades senare som bevismaterial till polismyndigheterna i Mauritius. Befälhavaren på Sam Simon behöll resten, fullt medveten om att de annars kunde hamna på den svarta marknaden.

Sam Simon förenade sig till slut med Bob Barker och lyckades också, trots försök från Thunder att skilja dem åt, tanka över bränsle till systerfartyget, vilket skulle få avgörande betydelse.

Den 7 februari 2015, efter två månaders jakt, kulminerade spänningen mellan byte och jägare. Thunders besättning börjader lägga ut nät. Bob Barker försökte blockeraverksamheten. De båda fartygen var ytterst nära att kollidera. Situationen urartade. Varningar utbyttes över radion. När nät lades ut påföljande morgon, kapade Bob Barkers besättning nätbojar och linor. Thunders chileanske kapten, Alfonso Cataldo, satte kurs mot förföljaren, som i sin tur tvangs fly.

Fartygen hade nu nått den grova sjön i Indiska oceanen 400 sjömil sydöst om Sydafrika. Till sin glädje noterade  Hammarstedt att Thunder låg så högt i vattnet att hon måste ha förbrukat större delen av sitt bränsle. En mindre snabbgående skeppsbåt sjösattes och satte fart mot trålaren. Den lade sig långsides, varpå dess besättning kastade upp flaskor med meddelanden på indonesiska på piratfartygets däck. Svaret kom från en man i rånarluva, som försökte sänka  Bob Barkers  skeppsbåt genom att kasta ner kättinglängder och metallrör, varvid en man skadades. Utmattningsmatchen fortsatte.

På morgonen den 6 april 2015, då fartygen befann sig i Atlanten utanför Västafrika mottog bryggbefälet på Bob Barker ett nödanrop från Thunder. ”Vi sjunker och behöver hjälp! Vi har kolliderat med något, förmodligen att lastfartyg!” Ingen på Bob Barker kunde se något tecken på kollisionskador. Inte heller hade radarn visat några andra fartyg i närheten. Det beslöts i alla fall att under stark bevakning ta ombord Thunders besättning på Sam Simon som hade större låsbara utrymmen under däck. Detta var riskfyllt, eftersom antalet besättningsmän på piratfartyget var dubbelt så stort, men bevakning i tvåmansskift anordnades från övre däck.

Efter det att Thunders besättning gått i livbåtarna och tagit sig över till Sam Simon, beslöts att skicka över tre man från Bob Barker till det snabbt sjunkande piratfartyget för att om möjligt säkra bevis i form av datorer, loggböcker, dokument och redskap. I sista ögonblicket lyckades de tre också få med sig en säck med fläkt fisk från lastrummet. De noterade att maskinrummet stod under vatten, alla luckor öppnats, inga skott säkrats med vattentäta dörrar samt  att hyttdörrarna bundits fast i öppet läge. Allt tydde på att planen var att avsiktligt sänka Thunder för att undanröja bevis.

Hamnmyndigheterna i östaten São Tomé Principe utanför Bonnybukten kontaktades och ombads se till att Sam Simon möttes av lokal polis och representanter för Interpol. Vid ankomsten anhölls samtliga befäl på Thunder.

Senare dömdes flera personer ur befälet till treåriga fängelsestraff och sammanlagt $ 17 miljoner i böter. Ytterligare undersökningar visade att den verklige ägaren bakom piratfiskeflottan var ett bolag med namnet Vidal Armadores med hemvist i spanska Galicien, vars huvudaktieägare var en spansk finansman vid namn Florildo Gonzáles Corral. Denne ådömdes administrativa böter på drygt  $ 10 miljoner men kan förvänta sig åtal också för andra brott som förfalskning, skatteflykt och penningtvätt.  De inblandade företagen belades med förbud att bedriva fiskeverksamhet under tolv år.

Så slutade jakten på Thunder som varat i 110 dygn och fört tre fartyg 16 000 sjömil över flera hav. Därmed slogs ytterligare en dörr igen för det miljömässigt katastrofala fiske som kallas IUU (Illegal, Unregulated, Unreported)  och som numera bl.a.övervakas av CCAMLR (Commission for the Conservation of Antarctic Marine Living Resources) med 25 medlemsstater, varav EU räknas som en.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism