Print Friendly, PDF & Email

Jag hade fel

Av Per Dahl | 12 June 2020



Jag hade fel. Nu någon månad senare inser jag att jag hade helt fel i en Axessartikel, där jag hade större förtroende för expertmyndigheters kompetens än för regeringens i hanteringen av coronaepidemin. Visserligen står vi mitt i den. Men Sveriges dödstal på närmare 5000 i jämförelse med våra grannländers på några hundra talar ändå sitt tydliga språk, skriver Per Dahl.

Det kanske inte är Folkhälsomyndigheten som fattat fel beslut, men summan av dess, Socialstyrelsens och Myndighetens för samhällsberedskap handlande lämnar mycket att önska, i synnerhet när det gäller samordningen med 290 kommuners omsorgsverksamhet och 21 regioners vård.

Därmed inte sagt att jag därför skulle lita till den nuvarande regeringens förmåga att fatta bättre beslut. Med viss förskräckelse insåg jag detta i diskussion med en bekant, som menade att man skulle kräva betydligt mer av de 23 ministrarna när de samlades till möte på torsdagarna. Hur skulle man kunna det, med tanke på vilka de var, undrade jag tyst. Vilka grunder hade man för en sådan förväntan? Efter ett tag frågade jag mig ganska oroligt och det var min bekante som var outsägligt naiv, eller jag själv som var hopplöst cynisk. En annan bekant sammanfattade frågeställningen bättre än jag själv kunde: är en svensk regering i dag i första hand ett antal personligen kompetenta individer som är framsållade av sina respektive partier för att fatta för Sverige avgörande beslut? Eller är den en samling företrädare för olika grupper och intressen, som alla vill ha sin del av inflytandekakan, och som förhoppningsvis har förmågan att välja kunniga medhjälpare? Förmår våra partier att rekrytera de bästa till statsstyret?

Efter att ha funnits med i politiska sammanhang sedan mitten av 1970-talet medger jag att jag sett människor av båda slagen bli statsråd, oavsett vilket block eller parti som bildat regeringen. Vissa har onekligen haft ett skarpt intellekt, stor analysförmåga och anmärkningsvärd beslutskraft. Andra har utmärkt sig med goda egenskaper av annat slag. Och ett inte försumbart antal verkar ha varit just enbart företrädare för en grupp.

Lockad av TV-serien om drottning Victoria läste jag för en tid sedan Norman Gashs kända biografi över sir Robert Peel, Det är kanske orättvist att ta dem som exempel, men som personligt kompetenta politiker är sådana som de inbördes djupt oeniga toryprofilerna George Canning, viscount Castlereagh, hertigen av Wellington och sir Robert Peel själv förebilder. Att Castlereagh sedan sårade sin regeringskollega Canning i en pistolduell är kanske en friktion man får ta i kvalificerat regeringsarbete. Gränsen mellan förvaltning och politik var suddig, så de valda fick under sina karriärer god insyn i styrandets vardag. Kvar står att Storbritannien under 1800-talets första årtionden leddes utrikes- och inrikespolitiskt med stor framgång.

I Sverige är däremot, har vi lärt oss, en tydlig gräns satt mellan förvaltning och politik alltsedan 1720, då kollegiepresidenter (myndighetscheferna) uteslöts från rådet (regeringen). Ändå möter vi här hemma också både vågdalar och vågtoppar i nationens ledning. Det absoluta bottennappet i riksdag och regering inträffar väl 1739, när hattpartiet får majoritet och på lösa boliner utlöser kriget mot Ryssland 1741-43, det som i Finland kallas ”lilla ofreden”, med tusentals ödegårdar och strategiska landförluster som följd. Som ofta lyckades ansvariga politiker skylla ifrån sig på några få och två generaler halshöggs – ett memento för dagens Folkhälsomyndighet.

Ska man söka efter motsatsen faller regering och riksdag under reformperioden efter 1840 snabbt i ögonen: departementsreform, avskaffande av skråtvång, folkskolan, införandet av borgerliga kommuner, stambanor, frihandelstraktater och slutligen representationsreformen 1866. Det moderna Sverige grundläggs, och det görs av politiker och valda inom en historisk ram – ständerna – som de själva till slut förnyar.

Hur är det i dag? Sänder partierna de bästa från våra många valkretsar till riksdagen? Och utser sedan regeringsbildaren de bästa från riksdagen – huvudsakligen – att besätta statsrådstaburetterna?

Här faller ansvaret på nomineringskommittéer och valstämmor. Den som varit med om sådana vet att det ska nås balans mellan största kommun och kringkommuner, mellan stad och land, mellan olika delar i partiorganisationen. Ibland ställs krav på varannan man, varannan kvinna i listorna. Kandidaternas medelålder bör sänkas, en viss andel bytas ut så ingen växer fast i sina uppdrag. Helst ska det finnas utlandsfödda med, och bland yrkesbeteckningarna får det gärna synas exempel på tunga yrkesgrupper som många kan identifiera sig med. Tesen är att förtroendet för ett parti ökar, om de tilltänkta väljarna ser att de valda är lika dem själva, en identitetspolitisk idé. Mer sällan har jag hört pläderingar på stämmor som går ut på att vederbörande kandidat faktiskt ska vara vuxen sin uppgift, i klarspråk bättre lämpad än dem som väljer honom eller henne. Samma sak i de valberedningar jag suttit med i.

Följden blir till exempel att vi nu har omkring 2600 ledamöter i kommunala omsorgsnämnder/motsvarande, som faktiskt har eget ansvar för brukares och boendes väl och ve. Hur många journalister har frågat dem om vilka säkerhetsåtgärder de på eget initiativ har infört? Det verkar mer relevant att fråga förvaltningschefen, och få till svar att Folkhälsomyndighetens normer följs. Och även allmänheten verkar skäligen ointresserad av vad dess valda har haft för sig. Det finns en facebookgrupp som heter ”Vi som stödjer Anders Tegnell”. Några grupper vid namn ”Vi som stödjer Erik Slottner” eller ”Vi som stöd Anders Rubin” har jag inte funnit.

Kan det vara så att våra krav på våra valdas förmåga har tunnats ut, att det samlats till några få publikfångande symbolnamn, medan övriga ses med viss likgiltighet? Vad säger detta om dagens relationer mellan väljare och valda?

Redaktör Per Dahl, Kalmar, har varit politisk chefredaktör för Barometern-OT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019