Iréne Lippold; Mats Svegfors
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS NAMN
IRENE LTPPOLD:
Mats Svegfors
D
en som studerat i Lund får en
god start i livet. Här bland traditioner och historiska miljöer,
bland genier och dårar, bland medelmåttor och intellektuella, just här i den
egenartade lundensiska glädjeyran har
mången framgångsrik väg byggts för resten av ett liv.
Det var hit Bredarydsgossen Mats
Svegfors begav sig för att studera. Och så
blev han studentkårens ordförande. Mats
representerade det ”opolitiska” partiet
FRIS, Fria studenter, (för den oinvigde
kan konstateras att FRIS likväl var ett
klart borgerligt parti). Vänstervågorna
gick ännu väldigt höga detta år, 1971. Direkt efter ordförande Svegfors’ avgång tog
det vänstra studentpartiet makten, en
händelse som alla dagens, och dåtidens
studenter ryser vid tanken av, och minns
som ”vänsterns hundra dagar”. Därefter
blev det tämligen normalt i Lund igen,
d v s så ”normalt” det nu kan bli i denna
lilla världsmetropol.
Mats Svegfors ansågs klyftig redan då.
– Den mest begåvade studentkårsordföranden på högersidan, minns Jan
Mårtensson, redaktör för världsmetropolens enda egentliga dagstidning, och studentkårens ständige beskyddare och bevakare. Jan Mårtensson, som funnits i studentvärlden sedan tidernas begynnelse,
nästan, minns Mats Svegfors klart.
– Det var lätt att säga redan då att han
skulle göra karriär, men det var inte självklart att han skulle gå den journalistiska
vägen.
Och så börjar Jan Mårtenssonstankar
försvinna bakåt i tiden. Till de utmärkta
inslag Mats Svegfors skrev i studenternas
egen sanningssägande avisa, Lundsgård.
Mats tillhörde inte redaktionen, och hans
inlägg var pennfäktningar mot politiska
motståndare med dräpande formuleringar.
– Han skrev bra redan då, konstaterar
redaktören Mårtensson.
Dock har kandidaten Svegfors inte
lämnat vare sig ungdomssynder eller
andra anekdoter för omvärlden att dra
upp ur dyngan så här knappt 20 år senare.
Vilket förmodligen måste vara unikt för
Mats Svegfors, eftersom Lund på något
sätt antingen ser till att den mest skötsamme någon gång faller i frestarens garn, eller, när inte detta lyckas, skapar några
smaskiga detaljer.
Mats Svegfors for till Sveriges andra
metropol, huvudstaden. Kontoret vid
fagra Lundagård, parken med fontänen
och de evigt blommande magnolierna vid
Akademiska Föreningen, byttes mot
stendjungeln och en annan viktig arbetsplats; Ekonomidepartementet Chef var
ingen mindre än ekonomiministern Gösta
Bohman. Ynglingen Svegfors hade blivit
fem år äldre, 28.
31 år gammal blev Mats Svegfors så
chef över eget revir; Utredningsbyrån för
Samhällsfrågor, som sedermera lämnade
arbetsuppgifter över till MAS, som i sin
tur skickade en del vidare till Timbro Ide.
Fast då hade Mats redan för länge sedan
lämnat den platsen.
Mats ”hamnade” på Bostadsdepartementet, som statssekreterare åt Georg
Danell. Just innan de borgerliga regeringarna föll, (en gång för alla) och vänstern
tog makten i riksdagen, tog Mats sitt pick
och pack och bytte arbetsplats återigen.
Nu blev han chef för Timbro AB. Det var
samma år som.boken ”Revolution i små
steg” utkom på Timbro Förlag. De svegforska författaranlagen uppskattades av
80
många. Icke minst citerade partiledaren
Westerberg moderaternas Svegfors. Alltför ofta, tyvärr, utan att uppge källan!
Mats stannade på Timbro fram till den
dag Svenskan lockade med en plats på
ledarredaktionen. Sedan vet vi hur det
gått. Endast 40 år gammal, med ett
späckat och snövitt förflutet (tycks det),
fick Mats Svegfors titeln politisk chefredaktör 1989.
Som ledarskribent på landets oberoende moderata tidning är Mats Svegfors en
av de absolut viktigaste personerna i Sverige. Tillsammans med några andra få,
Carl Bildt, Per Unekel etc, är Mats den
enda opinionen mot SAP. Ändå ger han
ett lågmält intryck.
-Jag har vänner som sysslar med politik, men jag söker inte vänner i det offentliga livet. Jag försöker hålla mig utanför
journalist-politiker-kotterierna, säger
han. 1985 övergav han så också Stockholm. Tillsammans med familjen fann han
sin nya hemort i Kungsör.
Den svegforska pennan har knappast
slöat till sedan studenttiden. Få journalister är så produktiva som han. På de sex
åren han tyckt professionellt om politik
kan man bläddra bland dryga två tusen
artiklar och krönikor. Han anser själv att
ämnena konstitutionell rätt och bostadspolitik är hans specialiteter. Det märks
inte vid en genomgång av hans ledarklipp.
Mats Svegfors tycks skriva om allt politiskt, oavsett om det är inrikespolitik eller
utifrån, här märks ingen skillnad i glöd
och entusiasm om ämnet är socialpolitik
eller försvarspolitik. Mats skriver både
om de små ”vanliga” människorna och
om deras stora, framgångsrika ledare.
– Ledarskrivandet har förändrats, anser chefredaktören. Och jag tror att jag i
någon mån bidragit till det.
Ja, en svegforskrönika kan handla om
den 25-åriga ensamstående mamman
som varken har tid eller intresse för politik.
– Hon arbetar i den offentliga sektorn
och när hon kommer hem är det den
offentliga sektorn som äger väggar, tak
och golv, skriver Måts Svegfors.
En annan gång skriver han om makronivån:
– Maktskiftet är fortfarande viktigt.
Men 90-talets politiska fråga handlar likväl inte om det. Den handlar om den
svenska politikens modernisering.
– Vid få tillfällen unnar sig dessutom
Mats Svegfors att utnyttja den heliga SvDsidan till att med självdistans ironisera
över det mest förhatliga ur journalistisk
synpunkt: Sommartorkan.
– Vi kan bara önska partiledarna och
andra politiker en fortsatt fridfull sommarvila. Själva ägnar vi oss åt en stimulerande träta med Aftonbladet om vilka
som är mest reaktionära, dom eller vi. Vi
tycker dom, dom tycker vi.
IRENE LTPPOLD:
Mats Svegfors
D
en som studerat i Lund får en
god start i livet. Här bland traditioner och historiska miljöer,
bland genier och dårar, bland medelmåttor och intellektuella, just här i den
egenartade lundensiska glädjeyran har
mången framgångsrik väg byggts för resten av ett liv.
Det var hit Bredarydsgossen Mats
Svegfors begav sig för att studera. Och så
blev han studentkårens ordförande. Mats
representerade det ”opolitiska” partiet
FRIS, Fria studenter, (för den oinvigde
kan konstateras att FRIS likväl var ett
klart borgerligt parti). Vänstervågorna
gick ännu väldigt höga detta år, 1971. Direkt efter ordförande Svegfors’ avgång tog
det vänstra studentpartiet makten, en
händelse som alla dagens, och dåtidens
studenter ryser vid tanken av, och minns
som ”vänsterns hundra dagar”. Därefter
blev det tämligen normalt i Lund igen,
d v s så ”normalt” det nu kan bli i denna
lilla världsmetropol.
Mats Svegfors ansågs klyftig redan då.
– Den mest begåvade studentkårsordföranden på högersidan, minns Jan
Mårtensson, redaktör för världsmetropolens enda egentliga dagstidning, och studentkårens ständige beskyddare och bevakare. Jan Mårtensson, som funnits i studentvärlden sedan tidernas begynnelse,
nästan, minns Mats Svegfors klart.
– Det var lätt att säga redan då att han
skulle göra karriär, men det var inte självklart att han skulle gå den journalistiska
vägen.
Och så börjar Jan Mårtenssonstankar
försvinna bakåt i tiden. Till de utmärkta
inslag Mats Svegfors skrev i studenternas
egen sanningssägande avisa, Lundsgård.
Mats tillhörde inte redaktionen, och hans
inlägg var pennfäktningar mot politiska
motståndare med dräpande formuleringar.
– Han skrev bra redan då, konstaterar
redaktören Mårtensson.
Dock har kandidaten Svegfors inte
lämnat vare sig ungdomssynder eller
andra anekdoter för omvärlden att dra
upp ur dyngan så här knappt 20 år senare.
Vilket förmodligen måste vara unikt för
Mats Svegfors, eftersom Lund på något
sätt antingen ser till att den mest skötsamme någon gång faller i frestarens garn, eller, när inte detta lyckas, skapar några
smaskiga detaljer.
Mats Svegfors for till Sveriges andra
metropol, huvudstaden. Kontoret vid
fagra Lundagård, parken med fontänen
och de evigt blommande magnolierna vid
Akademiska Föreningen, byttes mot
stendjungeln och en annan viktig arbetsplats; Ekonomidepartementet Chef var
ingen mindre än ekonomiministern Gösta
Bohman. Ynglingen Svegfors hade blivit
fem år äldre, 28.
31 år gammal blev Mats Svegfors så
chef över eget revir; Utredningsbyrån för
Samhällsfrågor, som sedermera lämnade
arbetsuppgifter över till MAS, som i sin
tur skickade en del vidare till Timbro Ide.
Fast då hade Mats redan för länge sedan
lämnat den platsen.
Mats ”hamnade” på Bostadsdepartementet, som statssekreterare åt Georg
Danell. Just innan de borgerliga regeringarna föll, (en gång för alla) och vänstern
tog makten i riksdagen, tog Mats sitt pick
och pack och bytte arbetsplats återigen.
Nu blev han chef för Timbro AB. Det var
samma år som.boken ”Revolution i små
steg” utkom på Timbro Förlag. De svegforska författaranlagen uppskattades av
80
många. Icke minst citerade partiledaren
Westerberg moderaternas Svegfors. Alltför ofta, tyvärr, utan att uppge källan!
Mats stannade på Timbro fram till den
dag Svenskan lockade med en plats på
ledarredaktionen. Sedan vet vi hur det
gått. Endast 40 år gammal, med ett
späckat och snövitt förflutet (tycks det),
fick Mats Svegfors titeln politisk chefredaktör 1989.
Som ledarskribent på landets oberoende moderata tidning är Mats Svegfors en
av de absolut viktigaste personerna i Sverige. Tillsammans med några andra få,
Carl Bildt, Per Unekel etc, är Mats den
enda opinionen mot SAP. Ändå ger han
ett lågmält intryck.
-Jag har vänner som sysslar med politik, men jag söker inte vänner i det offentliga livet. Jag försöker hålla mig utanför
journalist-politiker-kotterierna, säger
han. 1985 övergav han så också Stockholm. Tillsammans med familjen fann han
sin nya hemort i Kungsör.
Den svegforska pennan har knappast
slöat till sedan studenttiden. Få journalister är så produktiva som han. På de sex
åren han tyckt professionellt om politik
kan man bläddra bland dryga två tusen
artiklar och krönikor. Han anser själv att
ämnena konstitutionell rätt och bostadspolitik är hans specialiteter. Det märks
inte vid en genomgång av hans ledarklipp.
Mats Svegfors tycks skriva om allt politiskt, oavsett om det är inrikespolitik eller
utifrån, här märks ingen skillnad i glöd
och entusiasm om ämnet är socialpolitik
eller försvarspolitik. Mats skriver både
om de små ”vanliga” människorna och
om deras stora, framgångsrika ledare.
– Ledarskrivandet har förändrats, anser chefredaktören. Och jag tror att jag i
någon mån bidragit till det.
Ja, en svegforskrönika kan handla om
den 25-åriga ensamstående mamman
som varken har tid eller intresse för politik.
– Hon arbetar i den offentliga sektorn
och när hon kommer hem är det den
offentliga sektorn som äger väggar, tak
och golv, skriver Måts Svegfors.
En annan gång skriver han om makronivån:
– Maktskiftet är fortfarande viktigt.
Men 90-talets politiska fråga handlar likväl inte om det. Den handlar om den
svenska politikens modernisering.
– Vid få tillfällen unnar sig dessutom
Mats Svegfors att utnyttja den heliga SvDsidan till att med självdistans ironisera
över det mest förhatliga ur journalistisk
synpunkt: Sommartorkan.
– Vi kan bara önska partiledarna och
andra politiker en fortsatt fridfull sommarvila. Själva ägnar vi oss åt en stimulerande träta med Aftonbladet om vilka
som är mest reaktionära, dom eller vi. Vi
tycker dom, dom tycker vi.