Integrationsdebatten och u-länderna


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INTEGRATIONSDEBATTEN
OCH U-LÄNDERNA
KAMPANJEN MOT en förutsättningslös prövning av Sveriges framtida
relationer till den gemensamma
marknaden bedrivs med särskild
frenesi i Aftonbladet. På renegaters
vis är tredjedelschefredaktören hr
Samuelsson speciellt ivrig. En synpunkt som så småningom skjutits
i förgrunden är omsorgen om Uländernas handel. I en ledare den
6 september, rubricerad»Vad är det
man egentligen vill uppnå?», sägsefter en vädring av neutralitetsargumentet och en patetisk varning
för kontinentalenropas konservatism och reaktionära anda – följande:
»Till dessa mera ’egoistiska’ skäl
kommer ett stort, för oss i och för
sig avgörande. Runt om i de
’obundna’, ofta ekonomiskt underutvecklade länderna betraktas europamarknaden med sina yttre tullmurar med misstänksamhet, oro
och fruktan. Misstänksamhet politiskt, oro och fruktan ekonomiskt.
I detta spel, i denna avsnörning och
uppdelning vill vi inte att vårt land
skall delta.»
sexstatsmarknadens yttre tullmur är otvivelaktigt jämförelsevis
hög och med tydliga, starkt protektionistiska inslag. Den pågående
anpassningen till denna yttre tullmur sker emellertid i fråga om de
nödvändiga tullhöjningarna i lågtulländerna bland de Sex (dvs.
främst Västtyskland och Nederländerna) mot en nivå, som är fixerad
till 80% av den fastställda gemensamma tullen. Mycket talar för att
denna lägre nivå också blir den
slutliga och kommer att utgöra det
påtagliga resultatet av en allmän
tullsänkningsaktion under GATT: s
medverkan.
Men »misstänksamheten, oron
och fruktan» kommer säkerligen
att skingras på åtskilliga andra
sätt. De till Frankrike, Italien, Nederländerna och Belgien associerade översjöiska områdena – typiska U-länder som franska Västoch Ekvatorialafrika, Nederländska
Nya Guinea, det italienska förvaltarskapsområdet Somaliland etc.-
tillförsäkras redan enligt Romfördraget tullfrihet vid övergångstidens slut för export till de Sex
(men rätt att själva bibehålla tullar för att skydda den egna industrien!). En särskild utvecklingsfond, som under 1958-1962
tillföres inemot 3 miljarder svenska
kronor, är inrättad och i funktion.
Den oro och fruktan som kan
384
råda hos U-länderna måste alltså
vara till finnandes hos sådana länder som traditionellt har sin anknytning till andra länder än sexstatsmarknadens, dvs. främst till
Storbritannien eller USA. Det sedan
länge tillämpade brittiska preferenssystemet har inneburit ett kraftigt stöd för samväldesländerna,
både de mera avancerade och de
mindre utvecklade, och det förmodligen största problemet i samband
med Storbritanniens anslutning till
den gemensamma marknaden är
just hur samväldesländernas ekonomiska framtid skall säkras. Ännu
vet ingen hur detta skall ske; att
det får formen av total tullavveckling på viktiga råvaruavsnitt och
åtgärder för att främja avsättningen av en rimlig andel av U-ländernas industriproduktion är emellertid en både ekonomisk och politisk nödvändighet.
Den västliga världens känsla av
ansvar gentemot U-länderna har
fått övertygande uttryck både i
Romfördraget och i stadgarna för
den nya samarbetsorganisationen
OECD. Synnerligen omfattande insatser har gjorts. (över huvud taget kan man konstatera att hela
kolonialsystemet- i vart fall efter
det första världskrigets slut –
inneburit kraftiga ekonomiska belastningar för moderländerna och
nödvändiggjort stora finansiella insatser.) U-ländernas oro för sin
ekonomiska framtid beror framför
allt på efterblivenheten industriellt
sett. Att framställa sexstatsmarknaden – och ännu mer den nya
marknadsbildningen inkluderande
Storbritannien och vissa västeuropeiska småstater – som ett större
hot mot U-länderna än Västeuropa
»före integrationen» är lika oriktigt
som orealistiskt.