Print Friendly, PDF & Email

Inte ”den förste presidenten i historien”

Av Lars Elinderson | 19 februari 2021



Under den upphetsade diskussionen i media och på nätet efter höstens presidentval fick jag en kommentar på ett av mina inlägg från en republikansk vän. Jag hade påstått att Donald Trump var den förste presidenten på mer än 150 år som vägrade acceptera en fredlig ”Transition of power” mellan en avgående och en tillträdande president. ”Du har bara delvis rätt”, skrev min vän. ”Donald Trump är den förste avgående president på 150 år som bryter mot traditionen. Men frågan är, om inte den tillträdande presidenten FD Roosevelts demonstrativa brott mot övergångstraditionerna under den stora bankkrisen 1933 hade större konsekvenser”.

När F D Roosevelts valdes till president 1932 skedde valet den första veckan i november, precis som idag. Installationen av den nye presidenten ägde däremot rum först den 4 mars året efter, 6 veckor senare än vad som gäller numera. Båda datumen skrevs in i konstitutionen när den fastställdes – i en tid då kommunikationerna inte var lika utvecklade som idag.

Så Hoover var en ”lame duck” i fyra månader innan den nye presidenten tillträdde. Han hade förlorat sin majoritet i kongressen, och kunde därför inte räkna med stöd för några omfattande åtgärder. Inte heller så kallade ”exekutive orders” var möjliga att utfärda, eftersom konstitutionen begränsade den möjligheten. En avgående presidents uttalanden eller beslut skulle således vara verkningslösa.

Samtidigt befann sig landet i ekonomisk kris. Hoover hävdare att återhämtningen hade börjat, men arbetslösheten fortsatte att stiga, och under december började bankernas reserver att sina. Ett växande antal banker ställde in sina betalningar och folk köade för att ta ut sina besparingar. En bankkris skulle äventyra hela finansmarknaden och riskera den ekonomiska återhämtningen. Samtidigt tog Adolf Hitler makten i Tyskland.

Efter att misslyckats med att få kontakt skickade Hoover ett telegram där han uppmanade Roosevelt att utse en delegation till en världsekonomisk konferens i London. Han begärde också att de skulle träffas för att stoppa den växande bankkrisen. Till Hoovers bestörtning avvisade Roosevelt den avgående presidentens propåer.

I mitten av februari var den totala bankkrisen ett faktum. Desperat lät Hoover Secret Service leverera ett konfidentiellt, handskrivet brev till den tillträdande presidenten på Hotel Astor i New York: “A most critical situation has arisen in the country of which I feel it my duty to advise you confidentially.” Hoover beskrev situationen: “The breakdown in balancing the budget by the House; the proposals for inflation of the currency and the widespread discussion of it; the publication of the RFC loans to banks and the bank runs, hoarding and bank failures from this cause and various other events and rumors.”

Hoover bad Roosevelt att göra ett uttalande, och lovade att stödja åtgärder som till exempel en balanserad budget, även om det innebar att höja skatterna, för att återställa allmänhetens förtroende, åtgärder som  Roosevelt själv framfört under sin valkampanj. Han beskrev samtidigt vad som krävdes för att förhindra en total bankkris.

Roosevelt ansåg att brevet var “fräckt” och svarade inte på 12 dagar. Slutligen skrev han tillbaka att “bara uttalanden” inte skulle åstadkomma någonting. Under tiden gick mer än 6 000 banker i konkurs och hundratusentals människor förlorade sina besparingar.

Som alla finanskriser var händelseförloppet dramatiskt och varje förlorad timma innebar stora konsekvenser. Knappt två månader försenat insåg den nytillträdde presidenten sitt misstag (?), och fördröjningen ficks stora konsekvenser för den krisens utveckling. Men nu var det Roosevelt som satt vid rodret, och det var sannolikt det som var hans syfte. Han beslöt dagarna efter sitt tillträde att genomföra ett det paket av åtgärder för att stoppa bankkrisen som tidigare föreslagits av Hoover. I ett direktsänt radiotal (”Fireside chat”) förklarade han åtgärderna. FDR hade påbörjat sin resa som ”nationens räddare” och hävdade att den galopperande ekonomiska krisen var en följd av företrädarens misstag.

Till saken hör att min vän röstade på Joe Biden i presidentvalet – som så många andra rättrogna republikaner. Men hans uppfattning om FDR och det demokratiska partiets konstitutionella ryggrad är inte lika romantisk som många andras. Han rekommenderade boken ”The Roosevelt Myth” av John T. Flynn. Jag ser fram emot att läsa den i sin helhet.

Denna artikel skrevs före stormningen av Capitolium i januari 2021 och den därefter följande riksrättsprocessen i den Amerikanska Kongressen, skribentens anmärkning.

Lars Elinderson är fd riksdagsledamot, ekonomie magister i finansiell ekonomi och ekonomisk historia och filosofie master i historia

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism