Inger Enkvist: Vart har alla intellektuella tagit vägen?

Den brittiske sociologen Frank Furedi skrev 2004 en bok med titeln ”Vart har alla intellektuella tagit vägen?” Frågan är värd att ställas igen. Med intellektuell brukar man avse en samhällsengagerad forskare eller författare som vänder sig till allmänheten. Begreppet intellektuell ska skiljas från intelligent. Man kan vara intelligent utan att ha studerat, men en intellektuell är någon som har ägnat sig åt långa och systematiska studier. Intellektuella personer förknippas med offentlig debatt, tidskrifter, böcker och universitet.

Dagens offentliga liv utspelas i massmedierna och domineras av gruppen journalister och politiker. Nyheten de senaste åren är att Covid och kriget i Ukraina har fått alla att förstå att sakkunskap måste släppas fram. Tegnell och Paasikivi är fackexperter men inte ”public intellectuals”, därför att det uttrycket vill fånga in en bredare reflektion om vad som är önskvärt för samhället. Det svenska offentliga samtalet undviker som bekant värderande omdömen trots att samhället behöver ”resonera” med sig självt med hög röst för att demokratin ska fungera. Politiker behöver ha tillgång till sådan argumentation för att utarbeta sina idéer. Det finns hos många en vag känsla av att universiteten förr bidrog till att få fram ”public intellectuals” men att så inte längre sker. Varför? Ett svar skulle kunna vara att universiteten har blivit mer byråkratiska och mer ointellektuella. Utbildningssystemet är inte inriktat på att utveckla intellektet utan snarare på att ge viss social kompetens och en viss yrkeskunskap, och det märks både på student- och lärarnivå.

Fler unga går igenom gymnasiet utan att bli bokläsare, och vissa universitetsstuderande kräver att universitetet ska anpassas till dem snarare än tvärt om. De ser högre studier som något som ska leda till jobb. Att tala om intellektuell utveckling ses inte sällan som elitistiskt, irrelevant och världsfrånvänt. Humaniorastudier kallas ibland ”lyxkonsumtion”. Universitetstiden sågs tidigare som en tid av intensiv intellektuell utveckling. Universitetsstäder hade otaliga föreningar, föredragskvällar och debatter avlöste varandra, och studenterna kunde möta inte bara spännande lärare utan också inhemska och utländska offentliga personligheter. Idag verkar studenternas sociala liv bestå av pubaftnar.

Universiteten som arbetsplats domineras av administrationens regler och av tvånget att anpassa sig till allt mindre intellektuellt inriktade studenter. Anställningsförhållandena är sådana att universitetslärare sällan sätter sin karriär och sina framtida forskningsanslag i fara genom att uttrycka oberoende åsikter. En sådan miljö utgör inte en intellektuell mötesplats och drar inte till sig personer som är passionerat intresserade av idéer. Det är inte säkert att konversationen i kafferummen på universiteten är speciellt spännande. Vi befinner oss i den egendomliga situationen att det ges mer utbildning än någonsin och vi har fler universitetslärare och studenter än någonsin, men det verkar som om vi har färre intellektuella.

Inger Enkvist är professor emerita i spanska vid Lunds universitet/SNB