Print Friendly

Industrien mellan hammaren och städet

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

INDUSTRIEN MELLAN HAMMAREN
OCH STÄDET
SEDAN vapenstilleståndet i Europa ha de flesta av våra industrier haft sju goda år. Produktionen ligger nu totalt sett 55 °/o
över 1945 års nivå, avsättningsmöjligheterna ha ända till på sista
tiden varit goda och för vissa exportvaror exceptionellt fördelaktiga. Industrien har icke endast kunnat väl förränta det tidigare
investerade kapitalet; den har också utbyggts och moderniserats
för att möta den stigande efterfrågan och medverka i exportoffensiven. Industriens finansiella ställning är i stort sett mera konsoliderad än under något tidigare skede, även om en del yngre eller
starkt expanderande företag ha nödgats ganska hårt anlita lånemarknaden.
Det industriella uppsvinget har varit det bärande elementet i den
allmänna höjningen av levnadsstandarden, vilken särskilt kommit
löntagarna till godo, dock med det anmärkningsvärda undantaget
för statens högre befattningshavare, vilka nu som ofta förut blivit
samhällets strykpojkar. Sedan krigsslutet har nationalinkomsten,
med reservation för kalkylernas osäkerhet, reellt sett ökats med
mindre än 25 Ofo, medan den verkliga förbättringen för löntagarna
på arbetsmarknaden ligger närmare 40 än 35 Ofo. Icke heller talet
om att de anställda skulle vara underkompenserade för 1951 års
upplaga av engångsinflationen håller vid närmare betraktande
streck, åtminstone såvitt gäller industriarbetarna. Tvärtom uppvisar denna grupp, genomsnittligt sett, en överkompensation på
3 Ofo. En annan sak är, att det finnes högst väsentliga skillnader
inom de olika facken, både i absolut löneläge och ifråga om kompensationen för dyrtiden.
Ha industriens resurser ökats, så ha också alla andra parters anspråk på industrien vuxit; aptiten har blivit oroväckande stor.
Detta gäller icke endast de krav, som komma från de anställda. I
årets avtalsrörelse har industrien nödgats acceptera nya löneökningar, vilka torde bli större än vad både långtidsutredningen
och finansministern betecknat såsom möjliga att pressa in i för- 63
Industrien mellan hammaren och städet
sörjningsutrymmet. Nya starka inflationsdrivande krafter ha därmed satts i rörelse. Anspråk av denna art ligga dock på sitt sätt i
sakens natur. Det principiellt betänkliga är, att de kunnat förverkligas endast med hjälp av en allmänekonomisk politik, som drivit
fram den överfulla sysselsättningen och den akuta bristen på arbetskraft.
På ett annat plan ligga de krav, som statsmakterna själva ställa
på industrien. Här ha nu ovanpå varandra staplats
a) anspråk på medverkan i den ekonomiska försvarsberedskapen
genom ökad lagerhållning;
b) krav på investeringar och organisationsutvidgningar för att öka
exporten;
c) förkortning av arbetstiden i form av treveckorssemester och
inskränkning av treskiftsgången;
d) stegrade krav på välfärdsanordningar av olika slag vid fabrikerna;
e) investeringsskatt resp. investeringsavgift;
f) en ytterligare skärpning av det allmänna skattetrycket genom
hårdare bestämmelser för lagervärderingen.
Investeringsbeskattningen drabbar t. ex. även åtgärder för högeligen valutabesparande investeringar och åtgärder, som direkt äro
ägnade att förbättra vår industriella försvarsberedskap, t. ex. torvförädlingsmetoder och återvinningsanläggningar inom cellulosaindustrien.
Listan är endast en exemplifikation och sålunda långt ifrån
fullständig, men den visar tydligt vartåt tendensen går: tål du det,
så tål du detta osv.
Redan mot bakgrunden av det sagda är det förklarligt, att en
stigande känsla av olust börjat gripa omkring sig bland våra företagare. Icke desto mindre synas statsmakterna i detta läge samla
sig till en ny attack mot näringslivet, en stöt, som riktar sig direkt
mot framstegskrafterna och de produktiva impulserna. Den nyaste
given i den ekonomiska politiken innefattar en särskild konjunkturskatt, allmänna exportavgifter och hårda speciella kreditrestriktioner.
Konjunkturskatten skulle bli en retroaktiv pålaga, drabbande
1951 års redan intjänade och disponerade vinster, exportavgifterna
skulle åsyfta att dirigera de svenska försäljningarna från relativt
vinstgivande mjukvalutamarknader till de mera hårdbearbetade
dollarområdena och därmed beskära industriens framtida vinst- 64
Industrien mellan hammaren och städet
möjligheter. Kreditrestriktionerna slutligen skulle försätta industrien, liksom handeln och hantverket i en missgynnad särställning
ifråga om möjligheten att få de för den löpande rörelsen och den
planerade expansionen nödvändiga krediterna.
Men, invänder någon, har inte industrien och näringslivet överhuvudtaget i många sammanhang efterlyst en stramare penningpolitik för att bromsa högkonjunkturen och rensa bort dess överdrifter~ Anmärkningen saknar icke fog, men den tarvar en utläggning.
1. Vad näringslivet krävt, har för det första varit en över
hela fältet verkande penningpolitisk åtstramning, icke en speciallagstiftning åt vissa näringsgrenar. Den överenskommelse,
som affärsbanker och försäkringsinrättningar nu accepterat med
ränteregleringslagens tvångsföreskrifter såsom effektfullt revolverhot i bakgrunden, undantar däremot redan på förhand hela
bostadsfinansieringen från kreditrestriktionerna. Det är vidare
underförstått, att kommunernas lånebehov skola tillgodoses utan
räntehöjning, och slutligen ingår såsom led i överenskommelsen
att statens egna lånemöjligheter förbättras genom att affärsbankerna förpliktas att binda betydande belopp av likvida medel i
statspapper.
2. Näringslivets krav på penningpolitiken har för det andra inneburit, att räntan skulle få restlöst fullgöra sin sovrande funktion
på så sätt, att en allmänt stigande räntenivå skulle framtvinga
en omprövning icke endast av industriens och handelns utan också
av jordbrukets, kommunernas och statens egna investeringar. Vid
sidan av denna efterfrågebegränsande uppgift skulle en räntehöjning också fylla en viktig positiv funktion på utbudssidan, i det
att högre insättningsräntor skulle locka till ökat sparande. I den
nu, över industriens huvud träffade överenskommelsen, har den
förra funktionen förfuskats, den senare helt uteslutits. De prioriterade ändamålen utanför handel och industri drabbas icke av nå-
gon räntehöjning. Kommersiella krediter få bli dyrare, dock förmodligen endast så länge bankernas vidgade marginaler icke allt
för starkt sticka statsmakterna i ögonen och så länge de höjda
industrilåneräntorna icke pressa den allmänna räntenivån uppåt.
Det sannolika är, att de kommersiella krediterna icke komma att
få vidkännas alltför stora räntehöjningar, men knappheten på
pengar för dessa ändamål kommer istället att leda till en faktisk
ransonering, innebärande att bankernas gamla kunder gynnas, medan det blir allt svårare för den nya företagsamheten att bana sig
65
Industrien mellan hammaren och städet
väg. Konkurrensen minskar, men stelheten ökar inom vår samhällsekonomi.
3. För det tredje har näringslivets önskan om en penningpolitisk
nyorientering varit i hög grad tidsmässigt betingad. Åtstramningen borde kommit, innan den sista prisstegringsvågen satte in,
och innan den svenska lönenivån på ett år höjdes starkare än som
skett i något annat europeiskt land. Vad skedde iställeU Jo, under
fjolåret förde riksbanken en slappare penningpolitik än på mycket
länge och ökade penningtillgången på marknaden med i runt tal
tre kvarts miljard kronor. Det var i detta klimat, som engångsinflationens prisstegringar frodades. I dag är konjunkturläget
långt mera kritiskt och i varje fall långt mera svåröverskådligt.
Den nya knappheten på pengar, torde det svenska näringslivet få
känna på redan i mars månad, då kreditrestriktionerna bli effektiva, då stadsbudgetens överbalansering når sitt maximum hittills
och då valutainkomsterna börjat sina i importsäsongens mitt. Det
kan mycket väl hända, att vi vid denna tidpunkt redan äro inne i
den första fasen av en konjunkturnedgång, vars förebud redan inställt sig i form av avsättningssvårigheter inom hemmamarknadsindustrien, en hårdnande västtysk konkurrens, engelska och franska importrestriktioner och den samlade köparattacken mot massapriserna.
Vår svenska industri- det svenska välståndets kärna och statsverksamhetens främsta inkomstkälla – kan snart nog finna sig
förpassad mellan hammaren och städet, utsatt för slagen av en
konkurrensförsvårande kostnadsstegring från lönesidan, ett växande köpmotstånd från utlandet och en järnhård, doktrinär och
verklighetsfrämmande ekonomisk politik från det allmännas sida.
66

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism