Print Friendly, PDF & Email

In Memoriam: Poul Schlüter

Av Carl Bildt | 4 juni 2021



Poul Schlüters betydelse för vårt södra grannlands utveckling är kanske inte längre på näthinnan för de flesta, men när han nu gått bort i den respektingivande åldern av 92 år finns det all anledning att gå tillbaka, minnas och dra lärdomar av hans insats, skriver Carl Bildt.

Två uttalanden kom länge, och inte alldeles utan rätt, att prägla bilden av honom.

Det första var när han talade om ”borgerliga röster som verkar”. Som ledare för Konservative Folkeparti ville han inte sitta ute på kanten och protestera, utan han ville aktivt vara med och göra överenskommelser, snickra ihop kompromisser och se till att de borgerliga rösterna i valet också arbetade för viktiga resultat.

Och det var med den inställningen som han kunde bilda en borgerlig regering i samarbete med främst liberala Venstre och bli den av Danmarks statsministrar som suttit längst i modern tid.

Den regeringen tog över efter en för Danmark mindre lyckad tid under den socialdemokratiske Anker Jörgensen, och det blev Poul Schlüter och hans finansminister Henning Christoffersen som drev igenom ett antal stora och viktiga ekonomiska reformpaket för att få den danska ekonomin på fötter igen, och den framgången kom att få betydelse för Danmark under lång tid framöver.

Hans andra uttalande som levde kvar var att han visserligen var konservativ, men ”inte så det störde”. Med detta markerade han en borgerlig attityd som visserligen var mycket tydlig, men som var tämligen pragmatisk när det kom till den praktiska politiken. Mer tillspetsade idédebatten av den art som vi hade i Sverige under dessa år – löntagarfonder och socialism stod på dagordningen – hade han en lätt distanserad inställning till.

Tveklöst var inrikespolitiken Poul Schlüters verksamhetsfält före andra, och han lyckades med sin politik och sin attityd att befästa Danmark som ett i många avseenden solitt borgerligt land. Och han gjorde självfallet också sitt konservativa parti till det mest framgångsrika liberalkonservativa partiet i den nordiska familjen.

Utrikespolitiken i hans regeringar var till stor del i Uffe Elleman Jensens händer, men samarbetet dem emellan var viktigt och nära när de hade att manövrera en besvärlig situation i folketinget, där en vänstermajoritet ibland tvingade dem till den s k fotnotspolitiken i Nato, och där också Europafrågan tidvis var inrikespolitiskt kontroversiell.

Men tillsammans såg de till att Danmark slog in på en ny kurs också i dessa avseenden. Folkomröstningen om den europeiska enhetsakten 1985 blev en entydig seger som gav Europapolitiken fastare grund, så småningom kom fotnotspolitiken att tryckas tillbaka och Danmark att gå från en mycket motvillig till närmast entusiastisk medlem i den västliga försvarsalliansen.

Jag kom att bli statsminister i Sverige under Poul Schlüters sista år på posten, men vi hade ett nära och konstruktivt samarbete. Det var visserligen ett visst väsen i den danska debatten om kärnkraftverket i Barsebäck, men annat var långt viktigare. Det gällde såväl den fasta förbindelsen över Öresund som det stöd vi behövde för Sveriges steg in i det europeiska samarbetet.

Hans regering föll till slut på en detalj i det som kallades Tamil-saken, och som handlade om handläggning av invandringsärenden.

Sedan dess har dansk politik ofta handlat om just detta – men den grund som lades av den ekonomiska reformpolitiken och den utrikespolitiska omläggningen under Poul Schlüters decennium som statsminister har tack och lov bestått.

Carl Bildt är före detta statsminister

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism