14 mars 2014

Ideologin bakom Alliansens kulturpolitik

Bara fyra procent av alliansens egna väljare uppger att de känner mycket stort förtroende för alliansens kulturpolitik, enligt en aktuell undersökning. Lars Anders Johansson har intervjuat ledande borgerliga kulturpolitiska företrädare för att reda ut vad de åstadkommit. Bland annat visar sig en keynesiansk princip ha stor betydelse för politikens utformning.

I en undersöknings som Demoskop gjort på Timbros uppdrag visar det sig att över 80 procent av befolkningen inte känner till de större kulturpolitiska reformer som genomförts under alliansens tid vid makten. Denna bristande kännedom avspeglas också i det bristande förtroendet för den förda politiken: endast fyra procent av alliansens egna väljare uppger att de känner mycket stort förtroende för alliansens kulturpolitik.

Historiskt har kultur och humaniora haft en central ställning i den borgerliga självbilden. Kännedom om litteratur och konst liksom förmågan att traktera ett instrument var självklara inslag i en god borgerlig uppfostran. Det borgerliga hemmet möblerades ofta med pianot som ett givet inslag och ett eget bibliotek var en statussymbol.

Det universitetsideal som växte fram parallellt med att den industriägande klassen konsoliderade sin ställning under 1800-talet satte humaniora högst på statusstegen över mänskliga vetenskaper. En tydlig illustration till detta kan man finna i universitetsparken i Uppsala där man valde att resa en staty över historikern och poeten Erik Gustaf Geijer i samband med invigningen av det nya universitetshuset 1877, trots att universitetet hade en diger skara storheter från andra vetenskaper att yvas över: Olof Rudbeck, Carl von Linné och Anders Celsius för att nämna några.

Också inom näringslivet stod kulturen högt i kurs: det tidiga 1900-talet vimlade av privata mecenater och konstsamlare vars arv vi idag kan beskåda på platser som Thielska Galleriet och Nordiska museet. Det var den andra generationen industrialister som ville använda sitt ackumulerade välstånd för att ge någonting tillbaka till nationen. Den statliga kulturpolitiken präglades av en kulturkonservativ grundsyn där bevarandet av kulturarvet och de stora institutionerna stod i centrum.

Under efterkrigstiden kom det borgerliga intresset för kultur och humaniora att svalna betänkligt. De privata mecenaterna blev färre då det ökande skattetrycket i kombination med en expanderande offentlig kulturpolitik trängde undan privata initiativ. Också i politiken försvann det humanistiska perspektivet eftersom det ekonomiska blev den allt överskuggande arenan för ideologiska strider i ett samhälle som överskuggades av löntagarfondshot och förstatliganden av hela näringsgrenar såsom apoteken.

Det nya utbildningssystem med fasta studiegångar som grundlades under Olof Palmes tid som ecklesiastikminister (mot de borgerliga partiernas och kommunisternas vilja) implementerade en instrumentell kunskapssyn anpassad efter arbetsmarknadens behov. Ut från universiteten vandrade så en ny generation makthavare formade i ett stuprörssystem där det gamla bildningsuniversitetets holistiska kunskapssyn avskaffats till förmån för större årskullar och högre genomströmningshastighet. Förmodligen är det en bidragande orsak till det avtagande borgerliga intresset för kultur och kulturpolitik.

Sedan 1970-talet har den grundläggande strukturen inom svensk kulturpolitik varit i stort sett densamma. De förändringar som har skett har i huvudsak varit kosmetiska. Regeringen Bildt var först ut med att instifta ett separat kulturdepartement, efter att kulturfrågorna tidigare sorterat under utbildningsdepartementet. Under Margot Wallströms tid som kulturminister tillsattes en kulturutredning men de förändringar som följde var marginella och i huvudsak en anpassning av innehållet till den nya tidens trender. Socialdemokraterna framstod som försvarare av den bestående ordningen samtidigt som den sparsmakade borgerliga kritik som riktades mot systemet ofta var raljant och illa underbyggd.

När Alliansen vann regeringsmakten 2006 var det många inom kulturlivet som oroades för vad som skulle komma att ske på det kulturpolitiska området. Att man utsåg VD:n för tankesmedjan Timbro Cecilia Stegö Chilo till kulturminister uppfattades som en ren provokation och utlöste ett sådant mediedrev att hon bara efter en dryg vecka tvingades avgå från ministerposten på grund av obetald tv-avgift och ersattes av den betydligt mer moderata, i dubbel bemärkelse, Lena Adelsohn Liljeroth.

Även för Adelsohn Liljeroth blev den första tiden en uppförsbacke. Blotta tanken på en moderat på kulturministerposten var skrämmande för många i kulturkretsar. Även om kritiken har avtagit efter hand är det tydligt att kulturministern valt en försiktig linje i den kulturpolitiska debatten. Kanhända är det därför som många tycks gå med uppfattningen att det inte har hänt särskilt mycket på det kulturpolitiska området under de gångna åren.

Det är dock en felaktig bild att det inte skulle ha hänt särskilt mycket på det kulturpolitiska området. För första gången sedan början av 90-talet tillsattes en kulturutredning som granskade hela det kulturpolitiska området. 2009 presenterade utredningen sitt betänkande och redan samma år lade regeringen fram propositionen Tid för kultur som innebar en rad förändringar inom inte minst myndighetsstrukturen. Bland annat inrättades den nya Myndigheten för kulturanalys som fristående skall granska den svenska kulturpolitiken och förse makthavare och allmänhet med ett gediget faktaunderlag, en uppgift som tidigare vilade på Statens kulturråd som därmed granskade sig själv.

Den mest genomgripande förändringen är den så kallade Kultursamverkansmodellen som innebär att ansvaret för fördelningen av de statliga kulturmedlen flyttats ned från central nivå till regional nivå. Det uttalade syftet är att makten över de statliga kulturmedlen skall komma närmare medborgarna. En annan genomgripande reform har varit Skapande skola där enskilda skolor kan äska medel för lokala kulturaktiviteter. Mindre lyckat blev Kulturarvslyftet, ett samarbete med arbetsmarknadsdepartementet i syfte att genom olika kulturarvsprojekt hjälpa långtidsarbetslösa in på arbetsmarknaden.

I en serie intervjuer med ledande alliansföreträdare har jag försökt utröna vilka som är de ideologiska utgångspunkterna för den förda politiken, hur man ser på de genomförda reformerna och vad man anser vara vägen framåt. Förutom kulturministern har jag talat med de kulturpolitiska talespersonerna för de borgerliga partierna samt företrädare för två i kulturpolitiskt hänseende intressanta kommuner, Stockholm och Nacka.

I intervjuerna är det framförallt två partier som träder fram som ideologiskt drivna: Moderaterna och Folkpartiet. Folkpartiet, representerat av Ulf Nilsson och Madeleine Sjöstedt, träder fram som ett bildningsaristokratiskt parti som inte ryggar för att utöka den offentliga kulturbudgeten, som betraktar läsningen som den enskilt viktigaste kulturfrågan och som gärna diskuterar frågor om konstnärlig kvalitet.

Det var med denna utgångspunkt, som Folkpartiet för några år sedan presenterade sitt förslag om en så kallad kulturkanon – egentligen en gemensam nationell klitteraturlista för grundskolan – nämligen att det fanns vissa verk som alla svenska medborgare borde känna till och ha tagit del av. Förslaget fick utstå mycket kritik från de som menade att politiken inte skall lägga sig i vilka böcker som läses i skolan. Trots detta, eller kanske just därför, har förslaget på senare tid åter aktualiserats fast denna gång hos Kristdemokraterna.

Moderaternas linje pendlar mellan en kulturkonservativ hållning med satsningar på kulturarvet och traditionstyngda institutioner som Operan och Dramaten, och en mer marknadsliberal linje med skattesänkningar och kommunala bibliotek på entreprenad. Kulturministern understryker också att alliansens skattesänkningar tillhör de viktigaste kulturpolitiska reformerna, emedan de har gett människor större utrymme att lägga pengar på kultur. Mot detta står Folkpartiets käpphäst om fri entré till muséer. Viljan att framhålla kulturutövare som entreprenörer i den kulturpolitiska retoriken och som tagit sig konkreta uttryck i projekt som Kulturbryggan, vilken syftar till att bredda finansieringen av kulturverksamheter, har retat upp många inom den så kallade kulturvänstern.

Det är också tydligt att det är på den kommunala nivån som ideologin kan få störst genomslag i kulturpolitiken och där Stockholm och Nacka valt två helt skilda vägar att gå. I Stockholm har man under Madeleine Sjöstedt öppnat upp för konkurrens om de offentliga medlen bland exempelvis fria teatergrupper och höjt kraven på uppföljning och utvärdering för mottagarna. Man har även stärkt de stora institutionerna som Kulturhuset och Stadsteatern som dessutom slagits samman till en enda institution.

I Nacka har Moderaterna utvidgat valfrihetssystemen till att även omfatta kulturskolan, vilket gör att medborgarna i kommunen har flera olika utförare att välja bland. Man har även lagt ut de kommunala biblioteken på entreprenad, vilket väckte stor indignation på vänstersidan innan det genomfördes.

På det nationella planet har man valt att skynda långsamt, något som kan sägas vara en kulturkonservativ grundhållning. Kulturministern understryker också att kulturpolitiken är ett område som bör stå ovanför dagspolitiken så att inte varje ny mandatperiod innebär alltför stora omsvängningar i den grundläggande strukturen.

Just fokus på kulturpolitiken som en infrastruktur snarare än som ett medel att påverka det kulturella innehållet tycks förena de borgerliga företrädarna och man håller John Maynard Keynes princip om armslängds avstånd högt. Den nya utnämningspolitiken med öppna ansökningsprocesser är ett led i denna utveckling.

Vägen framåt tycks dock osäker. Även om alliansen både i relativa och absoluta tal har utökat den statliga kulturbudgeten mer än tidigare regeringar finns inte några skäl att tro att den kommer att öka eller minska radikalt vare sig det blir fortsatt alliansstyre eller maktskifte i höst. Världen över drar regeringar ned på sina kulturbudgetar till följd av ökade välfärdskostnader. Den viktigaste kulturpolitiken för framtiden kommer med största sannolikhet att vara den som stimulerar kulturlivet utanför de offentliga institutionerna.

Av de intervjuade är det endast kulturministern som understryker betydelsen av de digitala frågorna som de mest avgörande i den framtida kulturpolitiken, trots att det är vad som diskuteras på i princip alla nivåer i kulturlivet. I övrigt handlar det om e-boksfrågor, momssatser och scenkonstpensioner. Å andra sidan kanske det är vad en god borgerlig kulturpolitik handlar om – att tillhandahålla och underhålla en fungerande infrastruktur snarare än att lansera nya spännande projekt. Sådant överlämnar man lämpligen åt kulturutövarna själva.

lars_anders_johansson_ny Lars Anders Johansson är poet, musiker och journalist och arbetar för närvarande med kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro. Han är aktuell med rapporten Vad vill Alliansen med kulturpolitiken? som släpps på Timbro den 19 mars.