I vilket syfte? Ryska sanningar om Lukasjenko

Alltsedan Sovjetunionen upplöstes har det varit en röd tråd i rysk politik att knyta de nya självständiga staterna till sig. Inte minst Ukraina och Vitryssland. I Ukraina är det många som i Lillefar i Kreml ser en förtryckare de vill fjärma sig från. Och Vitryssland har sedan 1994 sin egen Lillefar, Aleksandr Lukasjenko som utsågs demokratiskt men senare förtjänat beteckningen Europas sista diktator. Det skriver Bo Ture Larsson.

Ryska staten har inte full kontroll över sitt territorium, vilket bevisas av våldet i området norr om Kaukasus – senast ett attentat mot ett kraftverk. Men det hindrar inte Kreml att söka vinna kontroll, indirekt, över andras territorium. Alltsedan Sovjetunionen upplöstes i december 1991 har det varit en röd tråd i rysk politik att knyta de nya självständiga staterna till sig. Angelägnast är de slaviska kusinerna Ukraina och Vitryssland.

Men, har Kreml kunnat konstatera – släkten är värst. I Ukraina är det många som i Lillefar i Kreml ser en förtryckare de vill fjärma sig från. Och Vitryssland har sedan 1994 sin egen Lillefar, Aleksandr Lukasjenko, som inget har emot att benämnas Batka – Söte Far. Han utsågs demokratiskt, men har sedan dess förtjänat beteckningen Europas (förhoppningsvis) sista diktator.

Han saknar dock inte folkligt stöd. Han har erbjudit en stabilitet som människor kunnat jämföra med politisk röra och misär för vanligt folk när Ryssland och Ukraina övade sig i demokrati. Tidigare i år vann Viktor Janukovytj presidentvalet i Ukraina. Han har gjort klart att nu är det följsamhet gentemot Moskva som gäller. Det blir inga utmaningar, som från ledarna för den orangea revolutionen 2004.

Annorlunda är det med Lukasjenko. Så sent som i juni var det bråk om villkoren för ryska gasleveranser över vitryskt område. Lukasjenko har vägrat erkänna de ryska skyddslingarna Abchazien och Sydossetien, utbrytare ur Georgien. Nyss lät han tvärtom Georgiens president Micheil Saaskasjvili, en paria för Kreml, kritisera Ryssland i vitrysk tv. De två träffades, utmanande för ryssarna, på tu man hand vid ett toppmöte nyligen med postsovjetiska statschefer på Krim nyligen. Och Lukasjenko har gett asyl åt den man som, sannolikt med Kremls gillande, drevs från presidentposten i Kirgizistan.

Ryssland svar: 4 juli visades i rysk TV ett program om Lukasjenko, ”Gudfadern”. Rubriken säger allt om innehållet. 16 juli kom nästa avsnitt. Redan dessförinnan hade Vitryssland reagerat, Lukasjenko med att han inte tänkt besvara ”smuts med smuts”. För den vitryska oppositionen är innehållet inget nytt, och ryssarna har sedan tidigare kunskap om motsättningarna mellan Moskva och Minsk.

Men vad är syftet med denna massiva kritik? Inspiratören tros finnas högt upp i ryska staten. En gång såg Lukasjenko sin framtid som ledare för en union med Ryssland. Numera nöjer han sig med att vara herre i eget hus. Och det är OK för Moskva. En demokrat i Minsk vill man inte ha. För Kreml får Lukasjenko gärna vinna även nästa presidentval, i februari 2011. Men han måste sluta utmana så grovt som på sistone.

Boris Nemtsov, biträdande rysk premiärminister på 90-talet, ledare för den politiska opposition som ändå finns, säger till Radio Free Europe att sanningarna om Lukasjenko i ryska massmedier inte är tecken på en ny trend: ”Ty Putins Ryssland är totalitärt och fullständigt ointresserat av att Vitryssland blir fritt och demokratiskt”. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).