Hur May vänder sig har hon ändan bak

Politik slår ekonomi den här gången, och Theresa May har insett att Brexit kommer gå åt skogen hur hon än gör. Det finns helt enkelt inget sätt att komma ur den här soppan, skriver Pär Holmbäck.

”May goes full frontal hard Brexit.” Det kunde ha varit The Suns löpsedel i måndags. Jag tror inte så var fallet men det förefaller icke desto mindre vara den tämligen samstämmiga tolkningen efter de senaste dagarnas partikonferens i Birmingham. Många förvånades över Theresa Mays raka besked att Storbritannien senast i mars nästa år kommer att informera övriga medlemsstater om sin vilja att lämna den Europeiska unionen – att åberopa den numera så välkända artikel 50 i EU-fördraget.

För detta har May fått mycket kritik. Den alltid lika läsvärde Gideon Rachman skrev i Financial Times i måndags att hon gått i en fälla och många har instämt i hans bedömning att detta var ett naivt misstag. Genom att påbörja den formella förhandlingen har hon gjort sig av med det enda vapen som britterna hade: att hålla de andra på halster. Jag håller dock inte med. May har inte lurats in i något utan detta var med all sannolikhet ett mycket medvetet och noga övervägt drag. Och jag tror vidare att det var rätt givet de förutsättningar som nu råder.

Missförstå mig rätt: jag är den första att beklaga britternas beslut att lämna EU. Allt blir på alla sätt sämre av att deras liberala handelsagenda, modererade inställning till reglering av ekonomin och osvikligt västliga orientering i utrikespolitiken inte längre kommer att ha samma inflytande i Bryssel. Och vad det innebär för britterna själva behöver vi inte ens tala om.

Att det ändå skulle vara rätt att gå fram med artikel 50 grundar sig i att det är ofiltrerad realpolitik och inte ekonomisk rationalitet som varit överordnat alltsedan britternas fatala beslut den 23 juni. Att det politiskt rationella fått företräde har blivit uppenbart genom övriga EU-länders blanka nej till varje form av förhandsförhandling kring hur ett utträdesavtal skulle kunna se ut och vilken typ av samarbete som skulle kunna följa i dess spår. Detta samtidigt som det ligger i alla parters ekonomiska intresse att EU27 och Storbritannien också efter Brexit kan ha ett så fritt handelsutbyte som möjligt.

Artikel 50 utformades nämligen aldrig för att användas i praktiken. Att avveckla ett samröre av det slag som EU-medlemskapet innebär inom en period av två år låter sig helt enkelt inte göras. Än mindre att därtill också hinna med att komma överens om vad som ska komma därefter. Detta inser alla. För att komma till en för alla parter rimlig lösning hade det behövts långt mer tid. Och det hade i sin tur förutsatt att britterna bereddes möjlighet till sonderande samtal och förhandsförhandlingar innan utträdesansökan lämnades in.

Den politiska logiken i övriga EU har dock förhindrat pragmatism av det slaget. Problemet är vidare att det inte finns en politisk logik i detta sammanhang. På andra sidan Engelska kanalen finns nämligen inte en utan 28 motparter och i alla fall fem övergripande agendor.

Dels finns vad vi kan kalla den ”nordiska agendan”. Den består framförallt av Holland, Danmark, Sverige och Finland som alla också i fortsättningen vill ha ett så nära band till britterna som möjligt. De kan därmed ses som Storbritanniens vänner i den process som nu tagit vid. Problemet är bara att ingen regering i något av dessa länder är tillräckligt stark för att påverka processen i någon betydande grad.

Sedan finns den ”östeuropeiska agendan” som framförallt anförs av Visegradländerna – Ungern, Polen, Slovakien och Tjeckien – och som har som sin enda prioritering att se till att den fria rörligheten för medborgare inom unionen bevaras. Det kravet är oförenligt med att britterna, som det heter, vill ”återta kontrollen” över sina gränser.

Runt Medelhavet har Grekland, Italien, Spanien och Portugal alla för många problem på inhemskt plan för att egentligen orka bry sig. Italiens Matteo Renzi brottas med ett för alla utomstående bedömare obegripligt löfte att avgå om han inte får igenom en valreform – en kampanj som han nu ser ut att löpa påtaglig risk att förlora. Spanien ser ut att vara på väg som sitt tredje val på ett år. I Portugal fann invånarna för gott att rösta fram ett gäng halvsocialister och helkommunister som nu är i full färd med att kullkasta den staplande stabilitet som den förra regeringen lyckades skapa. Och Grekland är, ja, Grekland. En ”stör ej-agenda” så att säga.

Återstår så två medlemsstater med verkligt inflytande och det är så klart Tyskland och Frankrike. Medan fransmännen rent känslomässigt nog inte är alltför upprörda – Hundraårskriget, Waterloo och de Gaulle lever fortfarande kvar – förefaller tyskarna alltjämt befinna sig i något slags stadium av chockartad förnekelse. Likväl ankommer det framförallt på Tyskland och inte minst Angela Merkel att, som vanligt får väl sägas, försöka hålla ihop alltsammans. Detta särskilt som det lär bli vaktombyte i Elyséepalatset mitt under den aktuella perioden. Och det rådde inte direkt brist på kriser redan innan den 23 juni. Agendan i Bundeskanzleramt kan väl därför närmast beskrivas som överlevnad medelst tredimensionell multitasking.

Slutligen finns så den femte grupperingen i form av Europaparlamentet, som kan lägga veto mot vilken överenskommelse som de 27 medlemsstaterna än skulle sluta med britterna. Europaparlamentet har långt fler förtjänster än vad som i regel kommer fram i den svenska debatten. Enskilda parlamentariker gör stora insatser och det finns många sammanhang där parlamentet drivit medlemsstaterna framför sig i rätt riktning. Ett betydande problem med Europaparlamentet är dock att det i hög grad befolkas av utpräglade federalister, för vilka ”mer Europa” är det givna svaret oavsett frågeställning. Att lämna EU är naturligtvis den värsta av arvsynder för dessa personer. Jag tror att risken är högst påtaglig att parlamentets majoritet hade röstat nej om medlemsstaterna bortsett från fördragets anda och i stället förhandsförhandlat med Storbritannien. Antingen för att ”straffa” Storbritannien genom att tvinga fram en oordnad Brexit eller också av rent demonstrativa skäl. Att parlamentets talman utsett nationalstatsförnekaren Guy Verhofstadt till sin företrädare bådade i varje fall inte gott.

Frågan för Theresa May är då: hur förhandlar man fram ett avtal om vad som ska ske med kanske hundratusentals sidor lagtext, Storbritanniens bidrag till EU-budgeten och en ny handels- och allmän utbyterelation med så många så inbördes oeniga motparter? Hur gör man det på två år? Och hur gör man det när det, enligt uppgift, efter fyrtio år av tullunionsmedlemskap bara finns en handfull britter som kan driva handelsförhandlingar?

Under Mays dryga tre månader på 10 Downing Street har telefonen till Berlin, Bryssel och Paris naturligtvis gått varm. Vid någon tidpunkt har det stått klart för henne att EU-ledarna menade allvar med att de inte skulle ägna sig åt några förhandsförhandlingar, trots att de naturligtvis inser att det kommer leda till en mer eller mindre oordnad Brexit. Det kommer i sin tur vara förödande för den brittiska ekonomin men det kommer också att vara till påtaglig skada övriga EU-länder. Storbritannien är världens femte största ekonomi (sjätte beroende på pundkursen) och det sista ett stagnerande Europa behöver är försämrade möjligheter till ekonomiskt utbyte.

Men politik slår ekonomi den här gången. Det har, skulle jag helt enkelt tro, fått Theresa May att komma till slutsatsen att Brexit kommer gå åt skogen hur hon än gör. Det finns inget sätt att komma ur den här soppan. Och om man står inför något obehagligt är det lika bra att rycka plåstret så snart som möjligt för att i alla fall få ett slut på eländet.

För det är som tyskarna säger: hellre en ände med förskräckelse än en förskräckelse utan ände.

Pär Holmbäck är Moderat, tidigare politisk handläggare i Europaparlamentet och numera inhemsk byråkrat.