Hur många handikappade
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
95
HUR MÅNGA HANDIKAPPADE?
De handikappades problem
diskuteras livligt i landet, men
ingen vet egentligen hur många handikappade det finns.
Ett krav på totalinventering
av högerpartiet avslogs av
riksdagen 1965, och av den
förra året tillsatta parlamentariska kommitten i handikappfrågor finns av direktiven att döma ingenting att
vänta, skriver i denna artikel
fil. stud. Mall Yams, sekreterare i högerpartiets kommitte
för handikappfrågor och politisk informationssekreterare i
föreningen Högerstudenterna.
Vid en beräkning av antalet
handikappade, påpekar förf.,
finns det dock åtskilliga problem att bemästra, nämligen
definitionsfrågan och tillvä-
gagångssättet vid beräkningen. En möjlighet att lösa svå-
righeterna vore att införa en
allmän obligatorisk hälsokontroll.
I vårt land finns ett stort antal
människor som på grund av fysiska eller psykiska sjukdomar,
Av fil. stud. MALL YAMS
olyckshändelser och andra skador
eller sviter därav, blivit oförmögna
till ett aktivt samhällsliv. Jag skall
här inte ta upp de skilda grupperna och deras särskilda problem
utan behandla dem som en grupp.
Det bör man självfallet inte göra,
men i sammanhanget är det nödvändigt.
De handikappades situation ger
upphov till skilda problem därför
att deras behov inte kan tillgodoses genom de generella socialpolitiska åtgärderna. Vår målsättning
måste således ta i beräknande dessa variabler.
Men för att kunna uppnå det vi
försöker uppställa som målsättning
krävs att man vet hur mycket s. k.
stoff man har att ta med i kalkylerna. Vi måste alltså veta hur stor
gruppen handikappade är, hur
många. Det vet vi ännu mycket litet om. Därvidlag skulle man kunna säga att vår kunskap är lika
diffus som folkbokförarnas i vissa
U-länder.
Man har på vissa orter försökt
med stickprovsundersökningar i
syfte att erhålla en uppskattning
av handikappsfrekvensen. En dylik
skattning utfördes i Stockholm
1962. Tillvägagångssättet utforma- 96
des delvis på grundval av liknande
undersökningar utomlands och
framförallt i USA. Av denna undersökning framgick att antalet
handikappade av den totala befolkningen var 5 %.
Enligt pensionsstyrelsen åtnjöt
1965 165 000 personer mellan 16
och 67 år förtidspension eller sjukbidrag. Det framgår ganska klart
att korrelationen är tämligen låg
mellan dessa två siffror. Jag föreställer mig att den verkliga siffran
är något lägre än den förstnämnda
men betydligt högre än den sistnämnda. Felkällor är t. ex.
a) geografisk fördelning
b) definitionsproblemet.
Handikappsfrekvensen
Handikappsfrekvensen varierar
märkbart i olika delar av landet.
Enligt socialpolitiska kommittens
undersökning som redovisats i
S.O.U. 1964: 43 varierar andelen invalidspensionärer länen emellan
från 18,6 0/00 för stockholrus län
till 42,8 0/00 för Västerbottens
län. Variationerna kommunerna
emellan kan löpa från 8,8 0/00 till
79,6 0/00. Slickprovsundersökningar har således få reella möjligheter att klarlägga det verkliga förhållandet.
En totalinventering skulle man
kunna sätta upp som ett reellt alternativ. Krav på totalinventering
har också framställts i riksdagen
av högerpartiet, senast våren 1965.
Motionen avslogs och svaret blev
den i juli 1965 tillsatta parlamentariska kommitten i handikappfrå-
gor. Enligt socialministern skulle
kommitten b e a k t a frågan. Kommitten består av: riksdagsledamö-
terna Ingemund Bengtson (s) ordf.,
Johannes Antonsson (cp), Erik
Magnusson (h), Anna-Greta Skantz
(s), Joel Sörenson (fp) och byrå-
direktör Tord Bergstedt och kanslirådet Birger Forslund.
Tyvärr har det visat sig i direktiven, att totalinventeringen helt
fallit bort. Utredningen är helt enkelt ett annat av regeringens vanligt förekommande beställningsarbeten. Det är en påbyggnad av en
utredning som socialpolitiska kommitten företog i frågan 1962 (S.O.
U. 64: 43). Utredarna skall följa
detta arbete genom att :mndersöka
i vilken omfattning kommuner och
landsting avser att genomföra de
krav på åtgärder för handikappade
som aktualiserats i SOU 1964: 43».
Kort sagt, ingenting nytt att vänta!
Definitionsproblem
Definitionen av begreppet handikappad är ett annat problem. Det
finns ännu ingen entydig definition av begreppet handikappad eller
ett adekvat tillvägagångssätt vid en
bedömning huruvida vederbörande
dvs. den handikappade uppfyller
definitionens villkor. Försäkringskassornas definition beträffande
»bidragsberättigad» skiljer sig från
handikapporganisationernas. En
faktor i definitionen är samhällets
värdering. Vilka samhället har råd
att anse som handikappade. Det
innebär självfallet inte att de handikappade skall vara beroende av
något slags ekonomisk konjunkturpolitik. De handikappades standardsäkring skall ses som en lika
självklar socialpolitisk målsättning. Men man kan t. ex. antaga
att när vi får fri tandvård här i
landet kan personer i behov av löständer eller guldkronor betraktas
som tillfälligt handikappade, inte
alla löständeraspiranter, men de
som för sitt dagliga förvärv omöjligen kan undvara en tand eller flera. T. ex. en trumpetblåsare
som lever på sin musik måste därvidlag anses handikappad om han
blåst bort alla tänder. Handikappet måste alltså ses relativt. Sårlana faktorer och många andra måste man ta hänsyn till vid utformandet av definitionen och utarbetandet av tillvägagångssättet.
Hälsokontroll
Ett sätt att åstadkomma en
inventering av handikappade vore
en allmän obligatorisk hälsokontroll. En dylik hälsokontroll
skulle givetvis uppföljas av fortlöpande kontroll och registrering.
Krav på detta har emellertid avslagits i riksdagen. Det är naturligtvis liksom totalinventeringen ett
dyrbart projekt. Medicinalstyrelsen
har ej heller haft några tungt vä-
gande synpunkter på detta.
Däremot väntas beslut föreligga
i riksdagen angående allmän ohli- 97
gatorisk hälsokontroll av alla barn
i förskoleåldern. För närvarande
är hälsokontroll av barn i förskoleåldern frivillig. Men besöksfrekvensen vid barnavårdscentralerna är
förhållandevis liten, 40 % i 3-årsåldern och 25 % i 6-årsåldern. Barnets eventuella sjukdomar upptäcks
kanske inte förrän i skolan och då
är det i allmänhet för sent. Genom
obligatorisk hälsokontroll av barn
i förskoleåldern skulle man sannolikt kunna förebygga många handikapp och lindra andra. Undersökningar visar att det är just i treårsåldern som flertalet sjukdomar
manifesteras.
I oktober 1965 publicerades betänkandet av en av socialministern tillsatt enmansutredning (Erik
Anneli: Handikappförebyggande
hälsokontroll av fyraåringar; Soc.-
dep., stensil 1965 :2). Utredningens
förslag gick ut på försöksverksamsamhet med början 1967. Genom
denna skall utrönas hur obligatoriet skall arbetas in i den nuvarande frivilliga hälsokontrollen.
Ansvaret för administrationen och
organisationen kommer huvudsakligen att vila på sjukvårdshuvudmannen. Kostnaderna för det första
verksamhetsåret har beräknats till
c:a 200.000 kr., enligt årets statsverksproposition. Beloppet inkluderar inte lokal- och utrustningskostnader, kostnader för upplysning
och propaganda m. m., utan dessa
skall bestridas av sjukvårdshuvudmannen.
Det är fullt klart, att denna häl- 98
sakontroll av barn är oundgängligen nödvändig. Men enligt min
mening bör detta endast ses som
en början till allmän obligatorisk
hälsokontroll av samtliga medborgare i landet. Ty det finns många
handikappande eller livshotande
sjukdomar, som inte manifesteras
förrän i 40-50-årsåldern. En inventering av de handikappade bör
lämpligast ske i samband med en
sådan allmän hälsokontroll. Det är
nästan genant att konstatera, att
vi i detta land har obligatorisk
kontroll av alla bilar men inte av
människorna!
Om borgerlig samling
Så visst som vi tro på sanningen och styrkan hos ideer, som vi
kunna kalla borgerliga och som i alla händelser äro oförenliga
med socialismens ideal, så visst är det vår skyldighet att se till att
dessa ideer får det största möjliga inflytande på samhällets styrelse
och utveckling. Det är den enkla och samtidigt stora uppgiften för
den borgerliga samlingen, en uppgift som alltför ofta har skymts
bort av partirivalitet och personliga motsättningar men som nu,
inför ett betydelsefullt avgörande i svensk politik, tvingar oss att
göra rent bord med gamla fördomar och motsättningar och söka
nå enighet om det väsentliga. Och det väsentliga för borgerlig politik är nu att bevara de andliga och materiella värden, som borgerlig livssyn och borgerligt samhällsarbete skänker åt vårt land. Det
gemensamma ansvaret härför är föreningsbandet i borgerlig politik.
Fil. dr. Ivar Anderson i Svensk Tidskrift 1936
HUR MÅNGA HANDIKAPPADE?
De handikappades problem
diskuteras livligt i landet, men
ingen vet egentligen hur många handikappade det finns.
Ett krav på totalinventering
av högerpartiet avslogs av
riksdagen 1965, och av den
förra året tillsatta parlamentariska kommitten i handikappfrågor finns av direktiven att döma ingenting att
vänta, skriver i denna artikel
fil. stud. Mall Yams, sekreterare i högerpartiets kommitte
för handikappfrågor och politisk informationssekreterare i
föreningen Högerstudenterna.
Vid en beräkning av antalet
handikappade, påpekar förf.,
finns det dock åtskilliga problem att bemästra, nämligen
definitionsfrågan och tillvä-
gagångssättet vid beräkningen. En möjlighet att lösa svå-
righeterna vore att införa en
allmän obligatorisk hälsokontroll.
I vårt land finns ett stort antal
människor som på grund av fysiska eller psykiska sjukdomar,
Av fil. stud. MALL YAMS
olyckshändelser och andra skador
eller sviter därav, blivit oförmögna
till ett aktivt samhällsliv. Jag skall
här inte ta upp de skilda grupperna och deras särskilda problem
utan behandla dem som en grupp.
Det bör man självfallet inte göra,
men i sammanhanget är det nödvändigt.
De handikappades situation ger
upphov till skilda problem därför
att deras behov inte kan tillgodoses genom de generella socialpolitiska åtgärderna. Vår målsättning
måste således ta i beräknande dessa variabler.
Men för att kunna uppnå det vi
försöker uppställa som målsättning
krävs att man vet hur mycket s. k.
stoff man har att ta med i kalkylerna. Vi måste alltså veta hur stor
gruppen handikappade är, hur
många. Det vet vi ännu mycket litet om. Därvidlag skulle man kunna säga att vår kunskap är lika
diffus som folkbokförarnas i vissa
U-länder.
Man har på vissa orter försökt
med stickprovsundersökningar i
syfte att erhålla en uppskattning
av handikappsfrekvensen. En dylik
skattning utfördes i Stockholm
1962. Tillvägagångssättet utforma- 96
des delvis på grundval av liknande
undersökningar utomlands och
framförallt i USA. Av denna undersökning framgick att antalet
handikappade av den totala befolkningen var 5 %.
Enligt pensionsstyrelsen åtnjöt
1965 165 000 personer mellan 16
och 67 år förtidspension eller sjukbidrag. Det framgår ganska klart
att korrelationen är tämligen låg
mellan dessa två siffror. Jag föreställer mig att den verkliga siffran
är något lägre än den förstnämnda
men betydligt högre än den sistnämnda. Felkällor är t. ex.
a) geografisk fördelning
b) definitionsproblemet.
Handikappsfrekvensen
Handikappsfrekvensen varierar
märkbart i olika delar av landet.
Enligt socialpolitiska kommittens
undersökning som redovisats i
S.O.U. 1964: 43 varierar andelen invalidspensionärer länen emellan
från 18,6 0/00 för stockholrus län
till 42,8 0/00 för Västerbottens
län. Variationerna kommunerna
emellan kan löpa från 8,8 0/00 till
79,6 0/00. Slickprovsundersökningar har således få reella möjligheter att klarlägga det verkliga förhållandet.
En totalinventering skulle man
kunna sätta upp som ett reellt alternativ. Krav på totalinventering
har också framställts i riksdagen
av högerpartiet, senast våren 1965.
Motionen avslogs och svaret blev
den i juli 1965 tillsatta parlamentariska kommitten i handikappfrå-
gor. Enligt socialministern skulle
kommitten b e a k t a frågan. Kommitten består av: riksdagsledamö-
terna Ingemund Bengtson (s) ordf.,
Johannes Antonsson (cp), Erik
Magnusson (h), Anna-Greta Skantz
(s), Joel Sörenson (fp) och byrå-
direktör Tord Bergstedt och kanslirådet Birger Forslund.
Tyvärr har det visat sig i direktiven, att totalinventeringen helt
fallit bort. Utredningen är helt enkelt ett annat av regeringens vanligt förekommande beställningsarbeten. Det är en påbyggnad av en
utredning som socialpolitiska kommitten företog i frågan 1962 (S.O.
U. 64: 43). Utredarna skall följa
detta arbete genom att :mndersöka
i vilken omfattning kommuner och
landsting avser att genomföra de
krav på åtgärder för handikappade
som aktualiserats i SOU 1964: 43».
Kort sagt, ingenting nytt att vänta!
Definitionsproblem
Definitionen av begreppet handikappad är ett annat problem. Det
finns ännu ingen entydig definition av begreppet handikappad eller
ett adekvat tillvägagångssätt vid en
bedömning huruvida vederbörande
dvs. den handikappade uppfyller
definitionens villkor. Försäkringskassornas definition beträffande
»bidragsberättigad» skiljer sig från
handikapporganisationernas. En
faktor i definitionen är samhällets
värdering. Vilka samhället har råd
att anse som handikappade. Det
innebär självfallet inte att de handikappade skall vara beroende av
något slags ekonomisk konjunkturpolitik. De handikappades standardsäkring skall ses som en lika
självklar socialpolitisk målsättning. Men man kan t. ex. antaga
att när vi får fri tandvård här i
landet kan personer i behov av löständer eller guldkronor betraktas
som tillfälligt handikappade, inte
alla löständeraspiranter, men de
som för sitt dagliga förvärv omöjligen kan undvara en tand eller flera. T. ex. en trumpetblåsare
som lever på sin musik måste därvidlag anses handikappad om han
blåst bort alla tänder. Handikappet måste alltså ses relativt. Sårlana faktorer och många andra måste man ta hänsyn till vid utformandet av definitionen och utarbetandet av tillvägagångssättet.
Hälsokontroll
Ett sätt att åstadkomma en
inventering av handikappade vore
en allmän obligatorisk hälsokontroll. En dylik hälsokontroll
skulle givetvis uppföljas av fortlöpande kontroll och registrering.
Krav på detta har emellertid avslagits i riksdagen. Det är naturligtvis liksom totalinventeringen ett
dyrbart projekt. Medicinalstyrelsen
har ej heller haft några tungt vä-
gande synpunkter på detta.
Däremot väntas beslut föreligga
i riksdagen angående allmän ohli- 97
gatorisk hälsokontroll av alla barn
i förskoleåldern. För närvarande
är hälsokontroll av barn i förskoleåldern frivillig. Men besöksfrekvensen vid barnavårdscentralerna är
förhållandevis liten, 40 % i 3-årsåldern och 25 % i 6-årsåldern. Barnets eventuella sjukdomar upptäcks
kanske inte förrän i skolan och då
är det i allmänhet för sent. Genom
obligatorisk hälsokontroll av barn
i förskoleåldern skulle man sannolikt kunna förebygga många handikapp och lindra andra. Undersökningar visar att det är just i treårsåldern som flertalet sjukdomar
manifesteras.
I oktober 1965 publicerades betänkandet av en av socialministern tillsatt enmansutredning (Erik
Anneli: Handikappförebyggande
hälsokontroll av fyraåringar; Soc.-
dep., stensil 1965 :2). Utredningens
förslag gick ut på försöksverksamsamhet med början 1967. Genom
denna skall utrönas hur obligatoriet skall arbetas in i den nuvarande frivilliga hälsokontrollen.
Ansvaret för administrationen och
organisationen kommer huvudsakligen att vila på sjukvårdshuvudmannen. Kostnaderna för det första
verksamhetsåret har beräknats till
c:a 200.000 kr., enligt årets statsverksproposition. Beloppet inkluderar inte lokal- och utrustningskostnader, kostnader för upplysning
och propaganda m. m., utan dessa
skall bestridas av sjukvårdshuvudmannen.
Det är fullt klart, att denna häl- 98
sakontroll av barn är oundgängligen nödvändig. Men enligt min
mening bör detta endast ses som
en början till allmän obligatorisk
hälsokontroll av samtliga medborgare i landet. Ty det finns många
handikappande eller livshotande
sjukdomar, som inte manifesteras
förrän i 40-50-årsåldern. En inventering av de handikappade bör
lämpligast ske i samband med en
sådan allmän hälsokontroll. Det är
nästan genant att konstatera, att
vi i detta land har obligatorisk
kontroll av alla bilar men inte av
människorna!
Om borgerlig samling
Så visst som vi tro på sanningen och styrkan hos ideer, som vi
kunna kalla borgerliga och som i alla händelser äro oförenliga
med socialismens ideal, så visst är det vår skyldighet att se till att
dessa ideer får det största möjliga inflytande på samhällets styrelse
och utveckling. Det är den enkla och samtidigt stora uppgiften för
den borgerliga samlingen, en uppgift som alltför ofta har skymts
bort av partirivalitet och personliga motsättningar men som nu,
inför ett betydelsefullt avgörande i svensk politik, tvingar oss att
göra rent bord med gamla fördomar och motsättningar och söka
nå enighet om det väsentliga. Och det väsentliga för borgerlig politik är nu att bevara de andliga och materiella värden, som borgerlig livssyn och borgerligt samhällsarbete skänker åt vårt land. Det
gemensamma ansvaret härför är föreningsbandet i borgerlig politik.
Fil. dr. Ivar Anderson i Svensk Tidskrift 1936