Print Friendly

Hunt glömmer vad EU betytt för Östeuropa

Av Gustaf Göthberg | 5 oktober 2018



Den brittiske utrikesministern Jeremy Hunt, Tories, höll i slutet av september ett tal på sitt partis kongress där han jämförde EU med Sovjetunionen. Han slog inför åhörarna fast att det vore skadligt för EU att göra som Sovjetunionen och fängsla de som vill lämna och att denna idé knappast kan anses vara i linje med vad EU står för. Det är en motbjudande jämförelse, skriver Gustaf Göthberg.

Det motbjudande i jämförelsen är att det är en jämförelse mellan två vitt skilda saker. En jämförelse mellan en frivillig sammanslutning av självständiga stater för att underlätta handel och tillväxt, driva gemensam utrikespolitik och underlätta forskning samtidigt som det ger det gamla Östeuropas medlemsstater ökad trygghet och har varit garanti till självständighet.

Och en jämförelse med dettas motsats: ett totalitärt samhällssystem, en ofrivillig sammanslutning av ockuperade stater som fängslade homosexuella, oppositionella, intellektuella och de som inte var något av dessa utan bara var sig själva och därigenom ansågs vara ett hot mot samhällssystemet. Som lämnade efter sig stagnerade ekonomier, låg medellivslängd, miljöförstörelse och grogrund till korruption.

Reaktionerna på utrikesminister Hunts tal lät inte vänta på sig. Den lettiske ambassadören i Storbritannien slog fast att Sovjetunionen förstörde livet för tre generationers letter. Den litauiske EU-kommissionären Vytenis Andriukaitis, själv född i Gulag och flertalet gånger arresterad av KGB, erbjöd sig på Twitter att träffa Hunt för att själv beskriva skillnaderna, och för att på så sätt karaktärisera den avgrundsdjupa oförståelse för dem som utrikesminister Hunt visade.

Utrikesministerns ord levererades därtill en tid efter ett besök i just Lettland. Ett land vars existens hotades innerligt av Sovjetunionen, där en tredjedel av befolkningen deporterades eller fängslades under sovjetockupationen och där just medlemskapet i EU omfamnats av alla förutom just de gamla postsovjetiska maktpartierna, därför att letterna sett att EU inte bara inte är Sovjetunionen utan dess raka motsats. Detta kan också noteras i den lettiska utvecklingen sedan 2004 då landet blev medlem i EU.

När svallvågorna från den ekonomiska krisen under 00-talets senare hälft slagit in över Europa lämnades i stort sett ingen oberörd. De öst- och centraleuropeiska ekonomierna var inget undantag. Mellan 2005 och 2007 exploderade bokstavligt de internationella investeringarna i de fria republikerna. Den årliga BNP-tillväxten var över 10 %. Under den ekonomiska krisen föll BNP med 25 %, utlandsstatsskulden nära nog fördubblades och reallönerna drogs ned.

Återhämtningen har varit god. Stödet från EU, Norden och IMF gav resultat, och kunde också verka i de baltiska ekonomierna från start. Detta beroende på de institutionella lärdomar som de baltiska statsförvaltningarna fått genom medlemskapet i EU. De stödprogram som EU tog fram gav effekt och upphörde redan 2011, och följdes av så kallad PPS (Post programme surveillance). Av de lån som Lettland fick av EU är 75 procent återbetalade, vilket är mer än vad exempelvis EU-staterna Rumänien och Ungern betalat tillbaka.

Beredvilligheten att snabbt hantera sina ekonomiska problem kan härledas till att länderna som hade stagnerad ekonomi var EU-medlemmar med tillgång till en inre marknad som förenklade exporten och gav ramverk och stöd för att genomföra nödvändiga strukturreformer. IMF-chefen Christine Lagarde påpekade 2012 att den enastående lettiska återhämtningen endast kunde genomföras eftersom den lettiska regeringen ”decided to bit the bullet”. EU:s stöd till de forna sovjetrepublikerna och kommunistiska lydstaterna i Central- och Östeuropa betyder alltjämt mycket. Här kan exempelvis påminnas om att av de lettiska offentliga stöden till forskning och utveckling kommer hälften av stödet direkt från EU-medel.

Förutom det vansinniga i Jeremy Hunts jämförelse kan man ställa sig frågan hur taktiskt det är att jämföra EU med Sovjetunionen just när man sitter i skarpa förhandlingar med EU-kommissionen om Brexit. Tonläget är dessutom en spegelbild av senaste veckas nålstick mot premiärminister May som levererats av bland annat parlamentarikerna Boris Johnson och Jacob Rees-Mogg, som accelererat inför Tories partikongress och som nådde sitt crescendo i Birmingham under kongressen. Det är oroande att de brittiska politikerna låter sina interna maktspel gå ut över EU, och på så sätt bedriva en internpolitisk utrikespolitik. Det är skadligt och är långt ifrån den sunda statskonsten.

Det är inget eller ingen som tvingar Storbritannien, eller något annat land, att vara med i Europeiska Unionen. Utfallet av Brexitomröstningen och de pågående förhandlingarna mellan London och Bryssel är ett bevis på just detta. I Sovjetunionen var det tvärtom en omöjlighet att bryta sig ut, och upplösningen skedde först när den sovjetiska statsapparaten söndervittrat och lämnat efter sig en stagnerad ekonomi och sönderrostad försvarsmakt.

Lika frivilligt det är att gå med i EU, lika oinbjuden var Röda armén när den med hot om våld och med praktiskt våld säkerställde att quislingregeringar kunde tillsättas i de tre baltiska staterna för att på så sätt agera för att de tre fria baltiska staterna skulle uppgå i Sovjetunionen. Det imaginära Huntska EU-fängelset finns inte.

I den svenska twitteronomin och i de snabba tangenttryckningarnas tidevarv görs debatterna enkla och sakfrågorna simpla. Den brittiska regeringens problem med sina Brexitförhandlingar görs större när svepande formuleringar och illaluktande jämförelser mellan EU och Sovjetunionen levereras från ledande brittiska politiker inte tänker sig för. Behovet av vuxna i rummet finns även här. I regeringskvarteren i London verkar det just nu vara få av dem. I Riga finns de däremot kvar när den brittiske utrikesministern lämnat.

Det gamla statsbärande partiet i Storbritannien, med historiska ledare som Disraeli och Thatcher, verkar vara alltmer vilse, trött och sargat av strider utan mening.

EU behöver alla sina medlemsländer, lika mycket som de europeiska staterna behöver gemensamma ramverk för handel, försvarssamarbeten och plattformar för att tala med en röst i världen. I det långa loppet kräver detta en balanserad och sund EU-politik, med fler medlemsländer och starkare ramverk för handel och tillväxt.

Eller som den förre estniske statsministern Mart Laar konstaterade i ett tal i Lübeck i oktober 2000:

”Det finns inget annat sätt att sätta stopp för den stalinistiska uppdelningen av Europa än att utvidga EU” (min översättning).

Fyra år senare efter Mart Laars ord var Central- och Östeuropa med. Nu gäller det för EU att alltjämt hålla i mot totalitära och auktoritära regimer – oaktat var på kontinenten eller i dess nära anslutning de må vara. Då behöver Europa ledare som till skillnad från utrikesminister Hunt agerar moget och statsmannamässigt.

Gustaf Göthberg är moderat utrikespolitisk debattör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism