Hugo Fiévet: Eric Zemmour förändrar Frankrikes politiska landskap

I tisdags lanserade den franske debattören Eric Zemmour efter en längre tids spekulationer sin presidentkandidatur. Att han nu officiellt ställer upp har skakat om det politiska landskapet i Frankrike. Aldrig tidigare har en person utan partipolitisk erfarenhet haft en verklig chans att bli Frankrikes president. Men vem är Zemmour och hur ser hans chanser att vinna valet i maj ut?

Zemmour är son till algerisk-judiska föräldrar, utbildad vid prestigefyllda Scence Po och har en karriär bakom sig som journalist på flera franska högertidningar som Le Figaro. För gemene fransman är han dock främst känd från populära debattprogram som On n’est pas couché på France 2 och Ca ce dispute på CNews. Flera gånger har han jämförts med USA:s tidigare president Donald Trump. Kanske är det tv-formatet som inbjuder till jämförelsen? En del likheter finns det. Bägge saknade partipolitisk erfarenhet när de ställde upp och bägge har gjort sig kända för kontroversiella och radikala ställningstaganden.

Bägge kan också sägas leva upp till stereotyper av sitt hemland. Ville Trump föra tankarna till den frifräsande entreprenören vill Zemmour i stället ses som en franskoffentlig intellektuell. Fenomenet har en lång tradition i Frankrike och under 1900-talet associeras begreppet kanske främst med inflytelserika intellektuella som gjort ett stort avtryck på debatten, som vänsterakademikern Jean-Paul Sartre eller den neokonservative Bernhard-Henri Lévy. Trots radikala och ofta provokativa utspel finns hos Zemmour en långt mer bildad och intellektualiserad sida. Hans böcker, som till exempel Le suicide francaise, utgör pålästa om än polemiska betraktelser över Frankrikes och Europas kulturella, andliga och politiska utveckling och är inte några slagordssamlingar.

Eric Zemmours presidentkandidatur är dock atypiskt. Den offentlige intellektuelle har tidigare ofta intagit en roll i debattens mitt men alltid som kommentator. Genom att själv kandidera har detta nu förändrats. Omvandlingen har också underlättats av det nya politiska landskapet i Frankrike. President Emanuel Macron bildade ett nytt parti på rekordtid inför sin presidentvalskampanj och de två äldre maktpartierna; republikanerna till höger och socialistpartiet till vänster, har marginaliserats.

Presidentkampanjen inför valet 2022 drar snart igång. Zemmour saknar dock en fullt ut organiserad rörelse bakom sig och ett heltäckande program har ännu inte presenterats. I lanseringsvideon som släpptes i tisdags får vi dock en tämligen tydlig fingervisning om vad Zemmour vill åstadkomma och hur han vill bli uppfattad. Fonden är ett bibliotek och bakgrundsmusiken Beethoven. De konkreta politiska förslagen är nedtonade till förmån för samhällskritiken. Frankrike har genom en omfattande invandring och maktöverlämning till EU förändrats till oigenkännlighet. Otryggheten har brett ut sig på gator och torg. Arbetsmarknaden har blivit osäker. Välfärden har försämrats. Den franska kulturen nedvärderas. Något radikalt måste göras. Eller med Zemmour egna ord: det finns inte längre tid att reformera Frankrike – nu handlar det om att rädda landet.

Budskapet ligger nära mittfåran för en nynationalistkandidat under 2020-talet. Här finns krav på en kraftigt minskad invandring, begränsningav EU:s makt men även stark kritik mot frihandel och Kinas ökade inflytande i världen. Tonen är radikal och udden riktad mot både partihögern och vänstern. Kända politiker passerar i revy som varnande exempel.

Vilket Frankrike är det då som ska räddas? Zemmour tar här bredast möjliga grepp. Frankrike är både barrikadernas och Versailles’ hemland. Både Jeanne D’Arcs och Voltaires land. Storheter som inte direkt låter sig förenas. Bildsättningen låter dock en person framträda mer än andra som det positiva exemplet och det är general Charles de Gaulle (ledaren för det fria Frankrike under Andra Världskriget och republikens president 1959-1969). I denne nationalistpresident kunde alla Frankrikes storheter förenas, tycks vara budskapet, och Zemmour själv är dennes efterträdare.

Reaktionerna bland politiker har varit de väntade. Socialistpartiets, högerpartiets och president Macrons partis reaktioner har alla varit kritiska. Han har utmålats som allt från folkhetsare till självutnämnd mini-de Gaulle. Men ingen har varit mer kritisk än Marine Le Pen. Nationell samlings (tidigare Nationella fronten) ställning som den ledande nationalistiska kraften utmanas för första gången inför ett presidentval. Frankrike ser ut att gå mot en rörig valrörelse. Opinionsmätningarna indikerar fortsatt att presidentvalets andra valomgång kommer att stå mellan president Macaron och Marine Le Pen. Detta kan dock svänga snabbt. Vilken effekt en ytterligare nationalistkandidat kommer få på opinionen är osäkert. Från nationalisternas synvinkel skulle skräckscenariot vara att de två kandidaterna tar ut varandra och exempelvis högerkandidaten lyckas knipa platsen i den andra valomgången. Andra har föreslagit att Zemmour, som profilerat sig som mer radikal än Le Pen, kan komma att ha en normaliserande effekt och fösa mittenväljare närmare hennes mer moderata position.

Zemmours snabba uppstigande i presidentvalskampanjen innebär en påtaglig förändring i det franska politiska landskapet.Oavsett om han lyckas ta sig till andra valomgången eller ej innebär hans kandidatur att uppbrottet från det traditionella partisystemet i Frankrike fortgår med full kraft. En kraft som i dag nått sådan styrka att den till och med kan sopa undan den organiserade partinationalismen i Frankrike och föra fram helt nya kandidater.

Hugo Fiévet är filosofie magister i historia