Print Friendly, PDF & Email

Hotet är Rousseau, inte Marx

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PAUL JOHNSON:
Hotet är Rousseau,
inte Marx
Jean-Jacques Rousseau inledde det moderna försöket att
med statens hjälp fullkomna
människosläktet. Hans eget liv
visar på det omoraliska i ett så-
dant företag.
Rousseau påverkade Hegel
och Marx och satte i rörelse den
strida ström av ideer som frambragte 1900-talets grymma regimer.
SvT:s medarbetare Paul
Johnson är historiker.
U
nder flera decennier kom det
stora politiska hotet mot den judeo-kristna traditionen från försök att bygga upp ett materialistiskt, totalitärt, och kollektivistiskt samhälle efter
marxist-leninismens mönster. Många så-
dana samhällen har upprättats med våld,
och i samtliga fall har de i växlande mån
berövat individerna chansen att uttrycka
sina personliga övertygelser.
I dag möter vi dock en helt ny situation.
Det kan betvivlas att marxist-leninismen
alltjämt är det stora hotet, särskilt i de fria
samhällena. 1980-talet har varit förödande för den socialistiska kollektivismen –
det blev decenniet då detta ideologiska
ljus slocknade. Kollektivismens vänner
medger nu allt oftare att marknadsekonomin på många sätt är bättre på att möta
mänskliga behov.
Men att marxismen och dess avläggare
befinner sig på reträtt betyder inte att den
totalitära läran dött. Att tänka ut utopier
är en del av människans natur. Själva kristendomen är en form av utopi, även om
kristendomens utopi är ett andligt begrepp. En stor del av människosläktet och
ett flertal inom intelligentsian godtar inte
den kri~tna versionen av det tillkommande riket – eller något liknande religiöst
alternativ- och kommer därför att lockas till fortsatt utopisnickrande i världsliga
former. Sådana oroliga andar kommer det
alltid att finnas; aktiva, påhittiga och envisa på gränsen till fanatism. Vilka former
utopierna än antar, och hur de än utmanar
kristna värden, kan vi vara förvissade om
att tvånget utgör ett inslag i dessa utopier.
Ett avskräckande levnadsöde
Jag skulle därför vilja peka på JeanJacques Rousseau – delvis därför att han
inledde det moderna.försöket att med statens hjälp fullkomna människosläktet,
delvis därför att hans eget liv och leverne
visar på det omoraliska i ett sådant företag. Jag tror inte människors ideer helt
kan skiljas från deras handlingar, eller
från deras moraliska karaktär. Dessa
hänger inbördes ihop. Det betänkliga i en
ide och i de former den inspirerar kan ha
Att marxismen och dess avläggare
befinner sig på reträtt betyder inte
att den totalitära läran dött.
sin grund i en moralisk brist. Detta mitt
intryck bekräftades tydligt när jag nyligen
studerade en rad ledande intellektuella
för att se vilken moralisk rätt de tycktes ha
att ge råd hur mänskligheten i övrigt bör
sköta sina angelägenheter. Gång efter annan fann jag ett förenande band mellan
den moraliska ohållbarheten hos en ide
och den moraliska svagheten hos den som
lagt fram iden. Rousseau är ett utmärkt
exempel.
.Tean-Jacques var en olycklig, självömkande och osedvanligt självupptagen
man. Hans sätt att behandla människor i
sin närhet var ofta infamt, men hans största grymhet riktades mot hans egna barn.
Han hade fem, som hans tålmodiga mä-
tress, Therese Levasseur, hade fött honom.
Han vägrade att gifta sig med henne, och
efter varje barns födelse sändes det
snabbt iväg, utan namn eller dop. Vi vet
inte ens om de var pojkar eller flickor,
men de hamnade på Paris’ barnhem, Hopital des Enfants-Trouves. På grund av de
många övergivna barn som lämnades dit
439
var förhållandena på detta barnhem beklämmande. Två tredjedelar av barnen
dog under det första året. Bara 14 av 100
överlevde till sju års ålder, fem av dessa
klarade sig till vuxen ålder. De flesta utvecklades till tiggare. Rousseau dömde
därmed sina barn till döden eller i bästa
fall till ett vagabondliv.
När Rousseaus uppträdande blev känt,
försvarade han sig på skiftande och utstuderade sätt. Dessa argument stelnade till
en teori om hur man uppfostrar barn. Allt
skrev han ned i boken Ernile, och vidgade
därefter sina tankar till en allmän statside
i vilken Rousseau angav de intellektuella
grundvalarna för den totalitära staten.
För att rättfärdiga sitt omänskliga sätt att
överantvarda sina barn till staten leddes
Rousseau att hävda att staten borde ha
ansvaret för alla barn, om samhället skulle kunna förbättras. Ty uppfostran var
nyckeln till alla sociala och moraliska
framsteg. Eftersom det var så, måste staten ta ansvaret. Staten måste forma allas
medvetande – inte bara barnens, som
skett med Rousseaus barn i barnhemmet,
utan även de vuxnas. staten borde genom
systematisk kulturell ingenjörskonst
trumfa in dygd i alla. Staten var fadern,
fostraren, och alla dess medborgare var
barn i ett slags hittebarnshem.
Rousseaus påverkan
På mer än ett sätt föregriper den stat
Rousseau tecknade den som Pol Pot förverkligade i Kambodja, något som krävde
att mellan en femtedel och en tredjedel av
befolkningen mördades. Inte heller är det
förvånande, att de medelklassintellektuella som bar ansvaret utbildats i Paris.
De hade alla påverkats av Rousseaus
440
ideer. Rousseau antog att sådana människor som drillats av staten måste vara
lyckliga, eftersom de övats att vara det.
Han använde inte direkt ordet “hjärntvätt” men han skrev: “De som styr ett
folks åsikter styr dess handlande.” Sådan
styrning skapas genom att man vårdar
medborgarna från vaggan, som statens
“barn”, och lär dem att se sig själva bara i
relation till “statskroppen”: “Ty eftersom
de inte är något utanför /staten/ kommer
de inte att vara något utom för den. Den
kommer att ha allt de har och kommer att
vara allt de är.” Detta föregriper Mussolinis viktiga fascistdoktrin: “Allt inom staten, inget utanför den, inget mot staten.”
Uppfostran var därmed nyckeln till den
kulturella betingning som fordrades för
att göra staten godtagbar – kärnpunkten i
Rousseaus ide var tanken om medborgaren som barn och staten som förälder. Genom en märklig moralisk beviskedja förbands alltså Rousseaus grymhet som förälder med hans ideologiska skapelse, den
totalitära staten.
Jag berör Rousseau inte bara därför att
hans egendomliga personlighet är så
uppenbart knuten till det omoraliska i
hans statside utan också därför att han via
sin påverkan på Regel och Marx satte i
rörelse den strida ström av ideer som
frambragte 1900-talets grymma regimer.
Detfinns ettförenande band mellan
den moraliska ohållbarheten hos
en ide och den moraliska svagheten
hos den som lagtfram iden.
Varken Lenin eller Stalin, Mussolini eller
Hitler, Mao-Tse-tung eller Ho Chi Minh,
varken apartheid i Sydafrika eller den
skrämmande förstörelsen i Etiopien –
för att nämna bara några av de tyngsta
exemplen – är opåverkade av Rousseau,
då de alla satt i verket just den sociala och
kulturella styrning som han tänkt ut.
(Artikeln publiceras med tillstånd av tidskriften This World, (c), USA.)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism