Print Friendly

Högerns unga riksdagsgarde

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HÖGERNS UNGA RIKSDAGSGARDE
3. JARL HJALMARSON
Au redaktör, fil. kand. GUNNAR UNGER
HUR är det Disraeli säger: »Det är det personliga, som intresserar
människorna, som eldar deras fantasi och vinner deras hjärtan.
Ett fristående program är en stor abstraktion, som bara lämpar sig
för teoretiska studier; inkarnerat i ett parti eggar det människor
till handling, men sätt i spetsen för detta parti en ledare, som kan
inge entusiasm och han skall vinna världen.»
Det var ord, som man hade anledning att erinra sig, när högerns
riksorganisation i januari 1950 skulle utse ny ordförande.
Valet föll som bekant på Jarl Hjalmarson. Är han den man, som
skall visa sig i stånd att återupprätta det parti, vilket av triumferande motståndare dömts till undergång eller på sin höjd anvisats
rollen som en numerärt oansenlig och politiskt inflytelselös ytterlighetsriktningf Naturligtvis är det för tidigt att redan nu, efter
endast två år, söka objektivt avgöra den frågan. Men lika säkert
som det är att många högermän från början tvekade om svaret.
lika säkert är det, att denna tvekan under de gångna åren har övervunnits. I dag är högerfolkets stora flertal fast förvissat om, att
Jarl Hjalmarson skall lyckas med sin svåra uppgift att på nytt
skapa resonans för konservatismens ideer i vårt land. På kort tid
har han förstått att samla partiet kring sig.
Signalen gavs, när han debuterade som partiledare i remissdebatten vid 1950 års riksdag. Det var en milstolpe inte bara i hans
egen utan förmodligen också i högerpartiets utveckling. Inför en
ovanligt lyhörd kammare – ja, man lyssnade faktiskt med den
häpnad, den aktning och det intresse, som man gör i den svenska
riksdagen, när man oförmodat får en känsla av att någon säger
vad han menar och menar vad han säger – lade J arl Hjalmarson
fram sitt utrikespolitiska program.
Det var då han för första gången gjorde sig till förespråkare för
tanken på en militär gemenskap mellan de skandinaviska länderna,
som inte skulle inskränka sig till teknisk samverkan. På så sätt
39
‘::-
Gunnar Unger
skulle Sverige naturligt inordnas i det västliga försvarssystemet
utan att därför behöva ansluta sig till Atlantpakten- en åtgärd,
som tillsvidare för vår del av flera skäl saknar aktualitet. Det var
då högern åter ryckte till sig initiativet i den utrikespolitiska debatten. Det var det första försök, som gjorts från något partis och
någon partiledares sida att bryta vår utrikespolitiska isolering.
Låt vara att detta initiativ till följd av den nuvarande regeringskoalitionens förblindade motstånd icke ännu fått några praktisktpolitiska följder; det innebar likafullt en ur opinionssynpunkt befriande handling.
Hjalmarsons förslag mottogs med livligaste sympati i både
Norge och Danmark och undgick inte att väcka positiv uppmärksamhet på västmaktshålL Men det viktigaste var dock, att det
skapade förutsättningar för att göra högern till samlingspunkt för
den dittills partipolitiskt hemlösa opinion i vårt land, som ogillar
den officiella utrikeskursen. Högern mälde sig därmed ut ur den
fiktiva enigheten kring hr Undens politik och ställde sig i spetsen
för den ständigt växande opinionsriktning, som kräver närmare
samverkan med västerns demokratier, främst våra skandinaviska
grannländer och lojalt stöd åt FN:s bemödanden att näpsa angripare.
Denna utrikespolitiska position har högern bibehållit, befäst och
utbyggt under Jarl Hjalmarsons ledning. Högern har skarpt avvisat den officiella politik, enligt vilken regeringen med läpparna
bekänner sig till Achesonplanen, medan den i praktiken gör vad
som står i dess makt för att sabotera planens genomförande. Hö-
gern har motsatt sig den nedlagda röstens politik och djupt beklagat, att Sverige som enda västdemokrati sökt medverka till angriparen Kinas representation i FN. Högern har gjort fullt klart,
att den icke ämnar acceptera den statskonst, som vill att svenska
folket med gevär för fot skall åse en sovjetrysk ockupation av
Danmark och Norge, vilket skulle vara liktydigt med Sveriges
utlämnande åt Sovjetunionens godtycke. Tredje ståndpunkten har
i högern en bestämd motståndare. Kanhända är på längre sikt
Jarl Hjalmarsons insats för en utrikespolitisk nyorientering den
viktigaste han hittills gjort som partiledare. Men samma initiativkraft och framåtanda, som han härvidlag visat, har kännetecknat
hans verksamhet också på andra områden.
Genom sitt arbete i försvarskommitten och inte minst genom
sitt synnerligen välavvägda brev till statsministern i försvarsfrågan strax före 1950 års kommunalval har han meriterat sig
40
Högerns unga riksdagsgarde
för en ledande roll även i försvarsdebatten. Låt vara att han inte
lyckats genomdriva den enhälliga lösning av försvarsproblemen på
vilken han hoppats; han har dock på nytt gjort högern till det
parti, som skickligast och mest auktoritativt för försvarets talan.
Han har vidare blivit kommunismens påpassligaste, stridbaraste
och förmodligen farligaste motståndare i riksdagen liksom i vår
praktiska politik överhuvud. På bägge dessa områden har han
framgångsrikt fullföljt gamla, stolta högertraditioner. När det
gällt de sociala och ekonomiska frågorna har han genom sin moderna samhällssyn, sin förhandlingsvana och sin ärliga reformvilja givit högern en annan och sakligt inflytelserikare position
än tidigare.
Överhuvudtaget är det ju märkligt, hur snabbt denne ledare för
det näst minsta riksdagspartiet lyckats vinna riksdagens öra. Det
har varit möjligt tack vare hans rättframhet, renhårighet och
starka personliga övertygelse, på vilken ingen kan missta sig; hans
omdömesgillhet, som avhåller honom från att yttra sig i tid och
otid och kommer honom att spara sig för de väsentliga frågorna;
hans arbetsförmåga och energi. God hjälp har han också av en
snabb och effektiv replikföring, som ändå präglas av takt och behärskning och sist men inte minst av en avväpnande anspråkslöshet i förening med en pojkaktig eller man kanske skulle säga studentikos charm, som kommer riksdagen att t. o. m. överse med att
han har humor.
Ingenting är mer främmande för Jarl Hjalmarson än uppblåsthet, dryghet, stora later och orakelmässiga talesätt och få har
också lättare än han att få personlig kontakt med olika slags människor. Han är vänlig och naturlig, ger sig tid, hör gärna på
(eller låtsas framgångsrikt göra det) vill inte veta av skillnad på
person och bråkar aldrig om småsaker. De egenskaper, som betingat hans framgång i riksdagen, har givit samma resultat ute i
bygderna. Man var till en början ganska skeptisk på, hur denne
akademiker och arbetsgivarrepresentant skulle mottas av väljarskarorna ute i landet, men framgången har varit fullständig. I
förstone kan det möjligen vara ägnat att förvåna. J arl Hjalmarson
är inte precis till typen någon folktalare och det första intrycket
av hans offentliga framträdanden är inte alltid övertygande. Man
ser en medelålders yngling, som sitter hopsjunken med korslagda
ben i en stol och frenetiskt tuggar tabletter. Hans främsta yttre
karakteristika förefaller att vara öronen och flugan. När han med
snabba och knyckiga rörelser äntrat estraden och börjar tala blir
41
~ -~- —=~—
Gunnar Unger
det oftast något av en chock för den, som inte tidigare hört honom.
Rösten är på en gång hes och en aning gäll, det kan inte hjälpas
att den ibland för tanken till målbrottet. Hela gestalten saknar den
tyngd, som anses tillbörlig för en partiledare; den gör ett oroväckande intryck av ungdomlighet, vilket länge i svensk politik
ansetts liktydigt med ovederhäftighet. Att framförandet är livfullt, muntert och energiskt bidrar till att öka misstankarna för
bristande mognad.
Men det dröjer inte länge förrän den negativa reaktion, som kan
ha uppkommit, förbyts i en positiv och Hjalmarson har auditoriet
i sin hand. Han har en förmåga att finna de rätta orden, att tala
om politiska frågor på ett begripligt, levande och rättframt sätt,
som ger dem konkretion för gemene man. Han ser ständigt på de
politiska problemställningarna ur den enskilde medborgarens praktiska synvinkel och söker lösningarna från den utgångspunkten.
Hans åhörare blir snart nog medvetna om att hos denne talare
finns inte bara karaktär och intellekt utan också hjärta, värmande mänsklighet. Man tror på Jarl Hjalmarson, på uppriktigheten och ärligheten i hans berömda fältrop att högern vill göra
staten mänsklig i stället för att som socialdemokratin gör människan statlig. Man har svårt att inte sympatisera med hans tanke
att demokratisera äganderätten genom att göra alla till kapitalister. Och innan han har slutat brukar hans auditorium vara på det
klara med, att det också existerar ett slags pondus, som inte vägs
i skålpund kött.
Jarl Hjalmarson förefaller att vara född till politiker och säkert
är att hans politiska instinkt blev tidigt väckt. Som son till chefen
för svenska brigaden i Finlands frihetskrig, den bekante persergeneralen Harald Hjalmarson, fick han redan vid unga år impulser att intressera sig för militära och utrikespolitiska spörsmål.
Sin debut som studentpolitiker i Uppsala gjorde han under försvarsfrågans svartaste år på 20-talet och efter det korta gästspel
i Clarte, som tycks vara ett inte ovanligt inslag i konservativa intellektuellas andliga mognadsprocess, grep han makten i Heimdal.
Med Karl Erik Gillberg vid sin sida och stödd på en vältrimmad
valorganisation behärskade han den konservativa studentopinionen i Uppsala. Korporativismen var på modet och tillsammans med
Gillberg förfäktade Hjalmarson framgångsrikt korporativa ideer
gentemot de mera liberala heimdaliterna Håstads och Heclcschers
42
Högerns unga riksdagsgarde
kritik. Även om de senare med sin större vetenskapliga auktoritet
kunde vinna på poäng i debatterna brukade Hjalmarson och Gillberg vara säkra på att alltid vinna voteringarna. Viktigare än
dessa skärmytslingar var dock att Hjalmarson och hans kamrater
i Heimdal med utomordentlig energi tog del i den landsomfattande
försvarskampanj, som föranletts av 1925 års nedrustningsbeslut.
Denna kampanj, där inte minst de unga konservativa akademikernas insats var av betydelse, spelade en stor roll för högerframgången vid 1928 års val, och högerledningens uppmärksamhet
fästes vid Hjalmarson. Den unge juris studeranden hade gjort sig
känd som en durkdriven debattör och skicklig organisator och fick
nu vid 24 års ålder anbud om att bli statsminister Lindmans sekreterare.
Mot löfte om att få några månader på sig att fullborda sin jur.
kand. tackade han med glädje ja och 1929 tillträdde han sin nya
befattning. När högerregeringen påföljande år avgick blev Hjalmarson sekreterare och ombudsman i högerns riksorganisation och
på denna post kvarstod han till1937. Han fick nu under Lindmans
faderligt auktoritativa ledning en grundlig inblick och omfattande
insikter inte bara i högerns förhållanden utan i svenskt politiskt
liv överhuvud. Om anledningen till att Hjalmarson, som betraktades som partiets kronprins, året efter den gamle amiralens död
lämnade högerorganisationens tjänst har meningarna varit delade.
Faktum kvarstår att han – måhända som ett uttryck för sina
gamla korporativa sympatier- övergick till arbetsuppgifter inom
näringslivets intresseorganisationer och därmed helt avstod från
politisk verksamhet.
Det blev emellertid snart nog klart, att högerpartiet inte kunde
undvara Jarl Hjalmarson och år 1944 valdes han till partiets andre
vice ordförande för att sex år senare tillträda den post, som många
redan tio år tidigare förutspått att han en gång skulle komma att
bekläda, nämligen partiordförandens.
Det har varit en följdriktig utveckling, och den sjuåriga parentes
under vilken Hjalmarson stod utanför politiken och helt ägnade sig
åt sina uppgifter i Handelns Arbetsgivarorganisation och Försäkringsbolagens Förhandlingsorganisation har inte varit politiskt betydelselös. Tvärtom, under denna tid blev Hjalmarson intimt förtrogen med viktiga aspekter av svenskt arbetsliv och förvärvade en
förhandlingsvana och inte minst en förmåga att samarbeta med
fackliga förtroendemän, som varit honom en ovärderlig tillgång i
politiken, särskilt sådan den bedrivs i riksdagens utskott. Hjalmar- 43
Gunnar Unger
son har stor respekt för det odoktrinära, praktiska och i grund och
botten ganska konservativa fackföreningsfolket och den respekten
är återgäldad. Att Hjalmarson åtnjuter en påtaglig popularitet
inom socialdemokratin beror inte bara på att han inte är hr Ohlin.
Man känner honom som en ärlig motståndare, på vilken man kan
lita och med vilken man följaktligen kan förtroendefullt samarbeta i frågor, som förts ur den politiska stridslinjen.
Den politiska auktoritet, som Jarl Hjalmarson på kort tid lyckats förvärva sig, har väl aldrig varit större än efter höstens framgångsrika kampanj mot bondeförbundets avfall och folkpartiets
trekvartssocialism. Hans inlägg i den stora riksdagsdebatten om
den ekonomiska politiken i början av december förra året gav
eko i hela landet, och det torde vara en allt vanligare uppfattning
både inom borgerligheten och socialdemokratin, att ledningen av
oppositionen övergått till J arl Hjalmarson. Efter den egendomliga
inrikespolitiska utveckling, som givit högerledaren förevändning
för den träffande anmärkningen, att den enda konjunkturskatt som
verkligen kunde löna sig, vore den som lades på folkpartiets växlande politik, framstår J arl Hjalmarson och hans parti som borgerlighetens säkraste värn. Hjalmarson är ingen principryttare, han
ogillar doktrinarism och är föga road av politiskt teoretiserande.
Han är i eminent grad en praktisk politiker. Men han skulle aldrig
drömma om att låta sin politiska grundåskådning påverkas av
några konjunkturer. Vid den står han fast, och det skänker i dagens fövrirrade läge en känsla av trygghet åt borgerliga långt
utanför den egentliga högerns led. Hans program, den sunda svenska konservatismens program, kan sammanfattas i få och enkla
ord. Det är samhörighet och samverkan med övriga västliga demokratier, främst våra skandinaviska grannar. Det är ett starkt och
effektivt försvar. Det är lägre skatter, friare ekonomi och större
förtroende för den enskildes förmåga att ta ansvar. Det är fortsatt
utbyggande av praktiska socialreformer. Det är en kulturpolitik,
som vill bevara och stärka den svenska odlingens samband med
Västerlandets stora andliga traditioner.
Det programmet borde kunna vara hela borgerlighetens.
J arl Hjalmarsons arbetsbörda är enorm, de kvällar på året torde
vara räknade, som han kan ägna åt familj och vänner. Men han
visar aldrig någon nervositet eller irritation, han får på sin höjd
ett tankspritt uttryck i ögonen och säger: »Har du aldrig haft
lust att en vacker dag bara ta dig fritt och inte göra nånting merh
44
Högerns unga riksdagsgarde
Får han någon gång en ledig stund, slår han sig gärna till ro
med en grogg och en cigarrcigarett och läser – förbluffande nog
– filosofisk facklitteratur. Det är en ovana från uppsalaåren, då
han gick på Hägerströms föreläsningar. Men han förnekar inte
sin natur: han sysslar minst lika gärna med att snickra, är barnsligt road av sina händers verk och framträder vid högtidliga tillfällen som en fullfjädrad amatörillusionist. Dessemellan spelar
han bridge.
En medarbetare i AT lät för någon tid sedan undslippa sig följande reflexion:
»Högerledaren hr Hjalmarson har bara ett fel. Han har hamnat
i fel fålla. Så klok som han är, kan man inte förstå att han är
högerman. Något för framtiden kan det ju inte vara.»
Ja, var inte så säker. Jarl Hjalmarson är som framgått både
filosof och spelare. Han är händig, han kan snickra. Och så kan
han ju trolla.
Ett underverk har han redan utfört. Han har återskänkt förtröstan och kampvilja åt sina anhängare genom att utforma en
aktiv, stridbar och djärv högerpolitik av den art, som kan väcka
gensvar hos nationens ungdom. Vid 1950 års kommunalval hejdades för första gången högerpartiets tjuguåriga, oavlåtliga tillbakagång. Stödd på sitt skarpa Svärd, omgiven av medarbetare,
vilkas beundran och tillgivenhet han vunnit lika mycket genom
sitt personliga föredöme som genom kamratlighet, lojalitet och
beredvillighet att låta dem handla självständigt och på eget bevåg,
kan J arlen se framtiden an med tillförsikt.
45
.. ;

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism