Högerns attityd till socialpolitiken under efterkrigstiden

HÖGERNS ATTITYD TILL SOCIALPOLITIKEN
UNDER EFTERKRIGSTIDEN
DEN KONSERVATIVE säger sig vilja
hygga framtidens samhälle på det
livskraftiga i det förgångna. Vid en
genomgång av grundmaterialet för
1946 års handlingsprogram, 1952
års program för ungdomsförbundet, ungdomsförbundets Kalmarprogram 1961 osv. finner man emellertid inga synbara försök att hygga
vidare på tidigare program. 1956
års principprogram utgör ett undantag, där 1934 års reviderade
principprogram (men inte 1946
års handlingsprogram) bildade utgångspunkten för arbetet.
Det socialdemokratiska programarbetet sådant det presenteras i
exempelvis Tingstens »Socialdemokratins ideutveckling» visar mera
av konservativ metodik! Hela debatten rör sig om ändring av tidigare programpunkter.
Likgiltigheten för tidigare programarbeten inom Högern är emellanåt demonstrativ. Allt grundmaterial till det viktiga programarbetet 1944-1946 har sålunda »städats
bort». Arkivvård tycks tidigare ha
varit ett okänt begrepp inom partiet. Även här skiljer sig socialdemokratin på ett fördelaktigt sätt
Av fil. kand. STEN E. KJELLGREN
från högerpartiet. Inte har då det
socialdemokratiska partiet skadats
av den kritiska granskning inför
offentligheten, som följt av den
vetenskapliga bearbetningen av partiets interna handlingar.
I mitten av 1940-talet var programarbetet inom högern intensivt.
Då vi nu står inför ett nytt programarbete är det motiverat att
ställa sig frågan: Vilka bidrag av
bestående värde för den konservativa ideutvecklingen har fyrtio- och
femtiotalen lämnat? Fyrtiotalsdebatten tycks ha råkat i total glömska. Kan det vara motiverat att
rädda några drag av den debatten
från glömskan? Frågan om ett nytt
handlingsprogram diskuteras och
det är ju just 1946 års program
som i så fall skall ersättas! Vad
femtiotalet beträffar har den kritiska inställningen haft vissa onyanserade drag under den något yrvakna självkritik, som rasat sedan
1960 års val.
Man kan inte undgå en känsla av
att dagens debatt har mycket gemensamt med meningsbrytningarna
efter år 1943. Detta gäller inte
minst frågan om högerpartiets attityd till socialpolitiken. Vore det inte
skäl i att pröva de resultat man
kom till vad beträffar själva attityden till socialpolitiken i 1946 års
handlingsprogram, nu då vi har
perspektiv på programmet? De yttre förutsättningarna har förändrats
på ett radikalt sätt. Kan attitydförskjutningen under femtiotalet förklaras av dessa nya förutsättningar, främst då välståndsutvecklingen. Kanske rent av vissa av de förslag, som framfördes i 1946 års program, är mera realistiska i dag, då
behovet av direkt nödavhjälpande
åtgärder minskat? Jag tänker närmast på talet om att socialpolitiken
bör ges en produktionsfrämjande
inriktning.
Det följande resonemanget utgår
från de första efterkrigsåren. Den
dåvarande rätt hårda debatten ligger tillräckligt långt från dagens
meningsutbyten för att kunna betraktas utan alltför starkt känslomässigt engagemang. Trots detta
förefaller frågeställningarna dagsaktuella!
Debatten före 1946 års program
Om man går igenom det material
som finns inom olika delorganisationer med mer eller mindre fast
anknytning till partiet, framstår
Konservativa studentförbundet som
den i särklass främste idegivaren
inom den »konservativa omprövning» som ledde fram till 1946 års
program. I tidskriften Svensk Linje
och dess klipparkiv har det värdefullaste materialet återfunnits, sär- 249
skilt som tidskriftens artiklar och
den pressdebatt som inleddes av
Svensk Linje 1953 speglar mycket
intressanta åsiktsbrytningar inom
partiet.
I Svensk Linjes första nummer
figurerade begreppet »radikal konservatism». Den gången åstadkoms
ingen debatt utan Svenska Dagbladet var välvilligt i sin kommentar.
När en artikel ett år senare under rubriken »radikal konservatism» krävde en syntes mellan konservatismens kontinuitet och radikalismens förnyelse, uppstod en
livlig debatt i pressen. I artikeln
framhölls bl. a.: »Det är en allmänt
erkänd sanning, att det bästa sättet
att undvika revolution eller krig är
att rätta de missförhållanden, som
givit upphov till konflikterna. De
konservativa politiker, som inte varit alltför reaktionära, har ofta haft
blicken öppen för att förebyggande
åtgärder, reformer av ett eller annat
slag, är nödvändiga, för att samhällslugnet skall kunna bevaras
under någon längre tid.»
Författaren hävdar vidare, att
längre än till förebyggande åtgärder för att bevara samhällslugnet
har konservatismen sällan kommit.
»Man har inte av historien velat
dra den slutsatsen, som dock ligger
nära till hands, nämligen att ett
samhälle, en kultur, som vill leva
vidare, under inga förhållanden får
stagnera.» Så betraktas det samhälle som vuxit fram genom kampen mellan radikalismen och konservatismen, där radikalismen slä-
250
pat fram byggstenarna och stått
med ideerna, medan konservatismen »hyfsat» till dem. »Alla nya
ideer inom politiken har måst hämtas utanför konservatismens rå-
märken.» Den socialstat som på
detta sätt uppstått, betecknas som
ett gott resultat. »Vore det då inte
möjligt att sammanfatta denna resultatrika teknik i en formel, med
andra ord, att skapa ett politiskt
program som inte blott förde fram
nya ideer, utan också med ledning
av konservativa principer anpassade det nya stoffet till det bestående?» Man borde alltså försöka
åstadkomma en syntes mellan konservatism och radikalism. Kanske
våra dagars debatt om ett borgerligt samlingsparti borde knyta an
här?
Tanken på en syntes mellan radikalism och konservatism avvisades genomgående i pressdebatten,
och i nästa nummer av Svensk
Linje hävdade nuvarande docenten
Olle Nyman, att tanken på en syntes mellan radikalism och konservatism är en orimlighet, eftersom
radikalismens egentliga innebörd
är ett bestridande av kontinuitetsprincipen. Man bör inte göra konservatismen radikal utan fördjupa
dess egenart. Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning påpekar, att
detta är att förneka hela principen
i den tidigare artikeln.
Enligt Nyman bör konservatismen själv ta ledningen av utvecklingen och framstegsarbeteL Härför krävs en aktiv konservatism.
Som representant för vad som
betecknats som gammalkonservatism uppträdde Nya Dagligt Allehanda, där förmodligen en »känd
högerriksdagsman och ekonomisk
expert» fört pennan. Författaren
verkade mycket upprörd och började med att tala om ungdom, som
startar sin självhävdelse med en
förkastelsedom över vad den förra
generationen åstadkommit. »Klarast skönjes detta hos årsklasser,
vilka av det ekonomiska sammanhanget blivit insatta som rika arvtagare. De bär med sig det omedvetna föraktet mot de enkla fäderna, som skapat välståndet. . ..»
(i Svensk Linjes artikel hade på-
pekats, att de yngre generationerna
icke har någon prestige från tidigare år att bevara.)
Vari skall konservatismens framtida uppgift bestå? frågar tidningen. »Skall konservatismen acceptera den möllerska välfärdspolitiken och manifestera sin politik
genom att då och då skjuta på med
avpassade överbud? Eller skall den
medverka som ett prövande, sovrande och granskande element, som
ser till att den stolta välfärdsbyggnaden inte vittrar sönder? – Om
det förra avses, vem skall då överta konservatismens hittillsvarande
funktioner? Här ligger konservatismens problem blottat. I varje
konservativ idepolitik måste betänksamheten ingå som något vä-
sentligt. Ansvarskänslan är och förblir högeråskådningens signum.
Den vädjar till och skall alltid
finna gensvar hos den latenta konservatism, som återfinns hos grupper inom alla partier.:.
Tidningen Upsala svarade, att
Allehandas uppfattning om konservatismens främsta uppgift (i varje
fall den enda nämnda uppgiften)
att vara prövande, sovrande och
granskande, dömer varje konservativ rörelse till passivitet. En sådan
rörelse har bara att vänta på att
andra levererar material, en synpunkt, som framhölls redan i
Svensk Linjes inledande artikel.
»En så stark begränsning av ett
konservativt partis uppgifter torde
nog vara ganska främmande för de
flesta högermän, särskilt för ungdomen – förutom vilken inget
parti i längden kan bestå.» Ungdomen vill vara med och ta initiativ och utforma nya förslag.
På tal om vem som skulle överta konservatismens hittillsvarande
uppgifter, hänvisar Upsala till den
latenta konservatism inom alla
grupper som Allehanda själv nämnde. Denna borde vara en god konservativ garanti. slutligen påpekas, att många av studenterna plä-
derar för ett tvåpartisystem med
högern som kärna i det ena.
I Svensk Linje fortsatte debatten.
Tanken, att med en nationell
åskådning, respekt och aktning för
bestående och beprövade institutioner, kombinera ett bejakande av
de sista årtiondenas sociala utveckling och ett medvetande om att
denna utveckling inte är eller får
vara avslutad, behöver knappast
251
utländska härledningar (pä tal om
England).
Om Allehandas ledarskribent menar, att en konservativ person a
priori måste avstå från att söka
brister i samhällets sociala uppbyggnad och verka för att avhjälpa
dem genom statliga ingripanden,
måste det innebära en både saklig
och även taktisk felvärdering av
stora mått. Flera av partiets ledande män har dock redovisat en
mindre begränsad uppfattning.
Jonas Nordenson hävdade i en
redaktionell artikel, att endast det
parti, som i sig äger förmåga och
kraft till ständig förnyelse av sina
ideer och sitt handlingsprogram,
har någon utsikt att i längden
hävda sig.
I kravet på förnyelse instämde
även Nya Dagligt Allehanda. GHT
påpekade i detta sammanhang, att
»högern ännu så länge inte kommit
över självprövningens inledande
bryderier:..
Skara-Posten m. fl. ansåg, att det
förhållandet, att konservatismen
inte tror på några idealsamhällen,
inte hindrar att den bör fixera en
mycket bestämd målsättning. Om
konservatismen »endast koncentrerar sig på den återhållande uppgiften och spjärnar emot så länge
som möjligt, så blir resultatet, att
kapitulationen i sinom tid endast
blir desto fullständigare, till skada
för kontinuiteten».
»Det gäller alltså inte att så mycket som möjligt rumphugga andras
förslag utan att komma med ett
252
helt eget. Och utrymme för egna
alternativ saknas ingalunda. Det är
sannerligen ingen fara, att alla
motsättningar skulle upphöra, även
om båda parter har samma positiva inställning till arbetet på socialstatens fulländning.» Liksom
Örebro Dagblad följer man här i
stort sett Olle Nymans resonemang
i artikeln om den aktiva konservatismen och pekar på skillnaden
mellan konservatismens ansvarsmedvetna individualitet och socialismens rätt onyanserade kollektivism.
Under den debatt, som här refererats, drogs de frågeställningar och
motsättningar upp, vilka sedermera
ventilerades även då 1946 års hö-
gerprogram utformades och antogs.
Socialpolitikens mål och medel
enligt 1946 års program
I 1946 års programskrift Frihet
och Framsteg behandlas socialpolitiken i sex kapitel, vilka upptar
inte mindre än 93 av de 213 textsidorna. Som framgått av den inledande debatten under krigsåren,
motiverades kraven på ett nytt program med önskemålen om en omprövning av högerpartiets inställning till socialpolitiken. Under programarbetet blev det också på det
socialpolitiska området som yngre
krafter satte in stöten för att åstadkomma en modernisering av hö-
gern. Speciellt gäller detta det inledande socialpolitiska kapitlet med
rubriken »Socialpolitikens mål och
medel», kring vilket större delen
av programdebatten koncentrerade
sig.
Det är på sin plats att först söka
pejla opinionen inom partiet för
och emot ett aktivt engagemang
från högerns sida i det sociala reformarbetet.
Programkommittens ordförande,
Jarl Hjalmarson, förmodade i sitt
inledningsanförande vid stämmodebatten 1946, att det sociala programavsnittet skulle bli hårt diskuterat och kritiserat. »Men vi har
inom programkommitten blivit
övertygade om, att vi med detta
förslag kommit in på rätt väg.
Varför skulle man inte kunna tänka sig samhället som en organisation för riskutjämning och för
skapande av miniroitrygghet inte
bara för dem som har det dåligt
utan även för de skötsamma? Trots
den sociala välfärdsstaten kommer
det alltid att finnas ett ofantligt utrymme för fria och privata insatser,
det kan varje försäkringsman vittna om.» Herr Martin Skoglund yttrade: »I högerns program bör det
klart sägas ut, att vi vill föra en
positiv socialpolitik, men det kan
ej vara lämpligt att ta med detaljer,
som lätt blir föråldrade.» Herr Hagård ansåg, att det vore nyttigt att
få klarlagt vart högern vill komma.
»Riksdagsgruppen trängs från position till position utan att kunna
intaga en bestämd ståndpunkt.»
Herr Tage Magnusson i Borås
motiverade sin positiva inställning
till programförslaget med att nä-
ringslivet väntar, att högern skall
få ett större inflytande. »Högern
måste i sitt program visa ett annat
ansikte, bl. a. genom ett ökat intresse för den sociala omvårdnaden.» Herr Hjalmarson hävdade, att
en anslutning från högerns sida till
ett socialt vidsynt program är den
bästa grunden och garantin för
näringsfrihetens och äganderättens
bevarande.
Konservera ej konservatismen
utan levandegör den, utropade
Bengt Lind från ungdomsförbundet
och yttrade vidare: »Vi måste ha
ett handlingsprogram för ungdomens skull och för att öka effektiviteten i arbetet. Här är det inte
fråga om taktik utan om idealitet.»
Fru Wivan Bundt ansåg att man
borde anta programmet, så att det
inte går med ungdomsförbundet
som med Nationella Ungdomsförbundet (vilket som bekant lämnade
partiet under trettiotalet på grund
av nazistsympatier). Fru Elsa
Ewerlöv hävdade, att ungdomsförbundets linje vittnade om ansvarskänsla och fru Elsie Mannerheim
framhöll att »det sociala programmet ligger särskilt oss kvinnor om
hjärtat».
I likhet med ungdomsrepresentanten Georg Tonnert från Nykö-
ping ansåg flera talare, att »det
vore farligt om det kunde sägas,
att det föreligger en klyfta mellan
det kristna programmet och socialprogrammet». Herr Staxäng underströk, att det finns många för- 19- 634844 Svens”k Tidskrift H. 6 1963
253
bindelselänkar mellan dessa båda
ämnesområden och herr Erik Ahrren yttrade: »De kristna grundsanningarna ger en klar motivering
för det sociala programmet.» Herr
Bertil Lindberg i Värnamo argumenterade utifrån den kristna uppmaningen »Bären varandras bördor».
En principiellt negativ inställning hävdade fröken Ebon Andersson, då hon motiverade sin allmänna reservation i programkommitten. »De som nu arbetar och sparar
behöver också trygghet för att få
behålla åtminstone någon del av
vad de sparar. Begriper staten bättre än andra hur medborgarnas
pengar bör användas?» Talarinnan
hävdade vidare, att inte alla kan
hjälpa alla, och fru Hildur Lien
talade om omhändertagande från
vaggan till graven. Gentemot detta
invände herr Hjalmarson, att de sociala reformerna är den enda framkomliga vägen, då det gäller de
svagast ställda i samhället.
Bland de mera principiella invändningarna mot socialprogrammet märks även talet om att slå
vakt om individualismen. Herr Erik
Hagberg höll ett mot socialpolitiken
kritiskt inlägg, där han bl. a. yttrade: »De kollektiva samhällssystemen har fört världen in i krigets
elände. Ett återvändande till individualismen kunde kanske rädda
världen.» Herr Nordenson hävdade,
att det för högern förblir en viktig
uppgift att hävda kravet på individualism under ansvar. Liknande
254
synpunkter kan spåras i de flesta
kritiska inläggen. Herr Håstad svarade: »Vi skall hävda individualismen har det sagts, ja, gärna det,
men förknippad med social solidaritet.»
Herr Hagberg misstänkte, att socialpolitiken skulle betalas på försvarets bekostnad, vilket föranledde
herr Hjalmarson till repliken, att
ingen inom unghögern är med på
att offra försvaret för socialpolitiken. Om »man försöker en ny fattigauktion på försvaret, ökar detta
högerns skyldighet att som motdrag komma med en finansplan».
Programpunkten Den enskildes självansvar föranledde starka
åsiktsbrytningar. I den socialpolitiska diskussionspromemorian
framhölls att »för äldre konservativ uppfattning ter det sig, oavsett
de ekonomiska möjligheterna för
en utvidgning av socialpolitiken,
moraliskt stötande, att den enskilde
skall få en del av sin behovstillfredsställelse direkt bekostad av
samhället. . . . Om man emellertid
accepterar det nedan antydda betraktelsesätteb (om socialpolitikens positiva ekonomiska verkningar; behandlas i nästa artikel) »är det inte längre fråga om
någon gåva, utan om en disposition
av gemensamma tillgångar på ett
sätt, som kommer hela samhället
tillgodo. Det problem om individens
självansvar …, som ligger inneslutet i motviljan mot understöd, reduceras då till den praktiska, ekonomiska frågan om en viss socialpolitisk åtgärd direkt eller genom
psykologiska reaktioner minskar
mottagarens arbetsinsats.» Författaren till denna PM, programkommittens sekreterare Igor Holmstedt,
stöder sig huvudsakligen på Welinder, som framhåller, att stor betydelse måste tillmätas möjligheten,
att socialpolitiken minskar arbetskraftens rörlighet. Socialpolitiska
stödåtgärder kan vidare minska
arbetsintensiteten, om stödet upphör vid en viss inkomstgräns, vilket
kan bromsa mottagarens vilja att
öka sin inkomst över denna gräns.
Vissheten om att man får stöd vid
arbetslöshet, ålderdom osv. kan
slutligen minska sparandet och
därigenom få ofördelaktiga ekonomiska verkningar. Welinder tilllägger emellertid, att de motiv, som
ligger till grund för sparandet, är
så många och så litet utredda, att
något omdöme på denna punkt
knappast kan fällas. På samma
sätt försöker författaren på de övriga punkterna om negativa ekonomiska verkningar dämpa ned farhågorna. Det intressanta här är
försöken att skjuta de moraliska
värderingarna av kollektiv behovstillfredsställelse i bakgrunden och
i stället framhäva betydelsen av de
samhällsekonomiska verkningarna
av de sociala åtgärderna.
Efter genomgången av de möjliga negativa verkningarna av vissa
socialpolitiska åtgärder, återkommer diskussionspromemorian till
de moraliska värderingarna och
framhåller, att man i debatten kan
spåra, att själva karaktären av kollektiv behovstillfredsställelse inom
vissa områden av socialpolitiken är
en fara. »Här är man naturligtvis
utanför varje ekonomiskt resonemang, och det är helt enkelt fråga
om subjektiva bedömningar, där
den ena inställningen är lika riktig
som den andra. Men det är svårt
att se, varför ett rimligt betonande
av gemenskapens betydelse och
värde skall vara oförenligt med just
konservatismen.»
Den inställning till begreppet
självansvar, som förfäktades i diskussionspromemorian, har tydligen
avlivats redan i programkommitten. Trots att de flesta uttalanden
om en ny inställning till problemet
individ – kollektiv sålunda strukits i programkommittens förslag,
blev frågan om den enskildes självansvar ett av de stora debattämnena.
Som andra talare i programdebatten uppträdde fröken Ebon Andersson: »Det kommer alltid att
behövas ett parti, som i enlighet
med högerns förblivande grundsatser hävdar plikten och rätten
för den enskilde att ta ansvar för
sig och de sina.» Herr Helge Qvarnström yttrade: »Den äldre generationen var i stort sett van vid att
skapa trygghet med egen kraft.
Om ungdomen nu fordrar tryggheten framför friheten, beror det
kanske på, att vi äldre ej förmått
fostra ungdomen och skänka densamma den livsåskådning som var
255
vår.» Professor Nils Herlitz ansåg,
att »en ton som förut varit främmande för oss kommit med, en ton
av statligt förmyndarskap, som
bör arbetas borh.
Herr Igor Holmstedt försvarade
programkommittens arbete: »Vad
vi vill skapa är en socialstat, ej en
försörjningsstat Det minimum av
trygghet vi talar om, gäller bestämda situationer.» Herr Hagård
insåg nödvändigheten av självansvar och herr Håslad yttrade: »För
programskrivarna har begreppet
självansvar stått lika klart som för
andra.»
I det färdiga programmet lyser
t. ex. resonemanget, om att det hela
rör sig om en rent teknisk fråga
och ej en moralisk, helt med sin
frånvaro. I kategoriska ordalag
kräves, att åtgärderna utformas så,
att »den enskildes vilja till hel och
full arbetsinsats vidmakthålles och
stärkes». Arbetskraftens önskade
rörlighet skall åstadkommas genom effektiv arbetsförmedling. »Ur
denna synpunkt är det t. ex. viktigt,
att de till anställningen knutna
sociala förmånerna inte konstrueras så, att man försvårar för den
anställde att övergå till ett annat
företag. Pensionens oantastlighet
… är ett exempel på vad vi åsyfta.»
Attitydförskjutning under femtiotalet
Det torde inte behövas någon särskild dokumentering för att konstatera, att den allmänna attityden
under 1950-talet förändrades steg
256
för steg. Man kunde nämna den
åsiktsförskjutning som inträdde
under de år den allmänna sjukförsäkringens genomförande uppsköts,
inställningen till barnbidragen och
mycket annat som exempel på detta. Budgetalternativ framlades varje
år och det var som bekant i detta
sammanhang, som betydande besparingar föreslogs inte minst inom
socialpolitiken. Kurt Samuelsson
har vid något tillfälle hävdat, att
högerns socialpolitik skulle ha varit helt dikterad av strävan att
skapa utrymme för skattesänkningarna, varför ingen genomtänkt
ståndpunkt till socialpolitiken som
sådan förekom inom partiets ledande kretsar. Påståendet innebär
naturligtvis en våldsam överdrift.
Avsikten är inte att här göra en
grundlig genomgång av ideutvecklingen under femtiotalet. Vissa synpunkter på attityden även till socialpolitiken finns f. ö. i inlägget
om oppositionens framtidsutsikter
i häfte 9 1962 av denna tidskrift.
Här förbigås hela utvecklingen fram
till 1956 års program. Även om
själva programmet och remissyttrandena över programkommittens
förslag från länsförbunden m. fl.
knappast ger ett tillräckligt underlag för den verkliga inställningen
till socialpolitiken skall några synpunkter refereras, varefter det senaste programmet »60-talets socialpolitik» granskas.
I 1956 års principprogram heter
det i grundsatserna beträffande
.socialpolitiken: »Högerpartiet anser, att hemmet och familjen är
hörnstenar i samhällsbyggnaden.
Det är samhällets plikt att bistå
hjälpbehövande och så långt det är
möjligt förebygga lidande och nöd,
socialpolitiken bör så utformas, att
det personliga ansvaret och den enskildes insatser främjas.»
Under rubriken »socialpolitik»
framhålles, att den sociala omvårdnadens uppgift därutöver är »att
så långt det är möjligt ge trygghet
under hänsynstagande till den enskildes .ekonomiska och personliga
frihet». Till frågan om den förebyggande socialpolitiken återkommer jag i följande artikel. Slutligen
slår programmet ett slag för socialförsäkringen, vilken bör vara det
främsta instrumentet för ekonomisk trygghet vid inkomstbortfall
»varvid den enskilde svarar för en
väsentlig del av kostnaden».
I en uppsats för proseminariet i
statskunskap i Uppsala har Tönu
Puu undersökt den interna debatten
inom partiet med hjälp av remissyttrandena över programkommittens förslag till principprogram.
Författaren betecknar den sociala
delegationens programskrivning
som en nyskapelse jämfört med
det gällande principprogrammet.
»hjälp till arbete och självförsörjFörutom några av arbetslöshetskrisen färgade formuleringar om
ning», förekommer i 1934 års program endast uttalanden för »stöd
åt familjebildningen» samt »främjande av folknykterhet och folkhälsa».
Tömt Puu påpekar den egendomliga motsättning, som uppkommer
genom strävan att låta de inledande
grundsatserna kvarstå oförändrade
sedan 1934 samtidigt som den socialpolitiska delegationens positiva
formuleringar tas in i punktprogrammet. stockholmshögerns förbund ansåg i sitt remissyttrande,
att socialpolitiken behandlas fullt
tillräckligt i punktprogrammet och
fann i likhet med Dalahögern att
avsnittet helt borde utgå ur ingressen. Malmö borgerliga valmansförening ansåg det vara »samhällets
plikt att skapa social trygghet åt
medborgarna». »Uttrycket ’verkligt
hjälpbehövande’ i 1934 års program ger intryck av att endast den
verkliga nöden och lidandet bör
föranleda sociala åtgärder. På en
hel rad områden har dock socialpolitiken kommit att omfatta kategorier, där man inte kan tala om
ett reellt nödtillstånd. . . . Att socialpolitiken skall kunna stärka det
personliga ansvaret är nog för mycket begärt.»
Ungdomsförbundet hävdade, att
den socialpolitiska principförklaringen borde ges en positiv och reell
innebörd och krävde i likhet med
Värmlands högerförbund att ordet
»Verkligt» före hjälpbehövande under alla omständigheter skulle utgå.
Remissyttrandena över den särskilda socialpolitiska programpunkten innehåller argument efter hela
skalan, som känns igen från programdebatten 1946. »Vi måste hjälpa även dem av våra medmänniskor,
257
som inte har full förmåga att klara
sig själva, antingen det är fråga
om eget förvållande eller inte», hävdas å ena sidan, medan andra remissinstanser förordar den korthuggna avfattningen av 1934 års
program med uttalanden enbart
om sysselsättning, förebyggande åtgärder på folknykterhetens och
folkhälsans område samt stöd åt
barnfamiljerna!
Det har inledningsvis ifrågasatts,
om standardstegringen under 1950-
talet gjort en förändrad attityd till
socialpolitiken sakligt motiverad.
Partiets socialpolitiska program,
»60-talets socialpolitik» antaget av
stämman den 14 juni 1962, innehåller under rubriken »Socialpolitikens mål och medel» ett resonemang av denna innebörd: »Levnadsstandarden i Sverige har under
tiden efter 1945 starkt stigit. Samtidigt har en fortsatt inkomstutjämning ägt rum mellan olika
inkomstgrupper. Förutsättningarna
för socialpolitiken har därmed i
grund förändrats.»
Det hjälper inte om gamla, sjuka
eller missanpassade är villiga och i
stånd att själva bära kostnaderna.
»Den hjälp och vård de önskar och
behöver står inte alltid att få för
pengar.» Detta sägs vara socialpolitikens aktuella huvudproblem. I
stället för pengar krävs i dag personliga insatser. »Att bereda så-
dana hjälpmöjligheter blir i växande grad en uppgift för samhället i
den mån inflyttningen till tätorterna, de ändrade bostadsvanorna,
·. -..
t’ ···~;-<
258
och de gifta kvinnornas förvärvsarbete utanför hemmet gör det svå-
rare att ordna vården av gamla och
sjuka inom varje familj.»
Insikten om att välfärdssamhället ställer krav på ökade insatser
inom vissa sektorer av socialpolitiken avspeglar sig även i ett avsnitt
om kurativ verksamhet. :.Samhällsutvecklingen skapar allt större behov av personlig hjälp inom olika
områden. Kuratorerna fyller här en
viktig uppgift.» Denna programpunkt diskuterades livligt under
stämman och kritikerna lyckades
även vattna ur formuleringarna.
Programkommitten föreslog t. ex.
följande: :.Det kan synas paradoxalt att jämsides som samhället
mer och mer garanterar individen
yttre social trygghet, som borde
vara ägnad att medverka till en viss
inre trygghet, ökar känslan av
osäkerhet i tillvaron.» I det färdiga
programmet läses i stället: »Socialpolitikens och socialvårdens utbyggnad kan endast till en del motverka denna utveckling. Grundläggande måste vara kravet på, att
den enskilde med utgångspunkt
från egen vilja till ansvar och aktivitet, själv får möjlighet att lösa
sina problem. Offentliga åtgärder
kan aldrig ersätta enskilt ansvarstagande.»
Det kan visserligen sägas, att den
ursprungliga formuleringen var en
upprepning av den tidigare beskrivning av läget, vilken återfinnes
även i det färdiga programmet, men
själva tekniken känns igen från
programarbetet 1946: En :.kärn
formulering stoppas in för att tillgodose även dem, som i själva verket ogillar hela programpunkten
som sådan. Därefter föreslås i stort
sett samma saker som programkommitten fört fram.
:.Den känsla av otrygghet i tillvaron utanför det materiella området, som många människor erfar
i välfärdssamhället är en allvarlig
realitet.» Observera särskilt »utanför det materiella området». Om vi
återvänder till socialpolitikens mål
och medel, finner vi många uttryck
för detta. I jämförelse med behovet
av bättre vårdmöjligheter sägs de
sociala bidragens betydelse vara betydligt mindre än tidigare. Bättre
vårdmöjligheter måste skapas :.även
om det kan möjliggöras endast på
bekostnad av samhällsinsatserna
på de sociala bidragens område:..
Avsnittet om mål och medel avslutas med uttalandet: :.Den höga allmänna levnadsstandarden och den
inkomstutjämning, som ägt rum,
gör det allt mindre rimligt, att med
generella bidrag använda samhällets socialpolitik som ett instrument för att reducera olikheterna i
levnadsstandard mellan olika medborgargrupper.»