Höga skatter hindrar talangjakten

I takt med att vi rör oss mot alltmer humankapitalbaserade ekonomier intensifieras tävlan om att attrahera och behålla talanger. Kampen om talangerna pågår inte bara mellan olika företag, utan också mellan regioner och länder. Trots mer generösa regler ligger Sverige efter omvärlden när det gäller att attrahera arbetskraftsinvandrare. Nima Sanandaji och Fabian Wallen undersöker varför.

Hur kommer det sig att framgångsrika företag som Google och Best Buy lyckas så väl? Enligt en artikel i Harvard Business Review ligger svaret i human talent management. Dessa företag har nämligen skapat sofistikerade processer för att inte bara locka till sig personer med rätt kompetenser, utan också för att kontinuerligt utvärdera medarbetarnas kunskaper och färdigheter för att realisera deras potential på bästa vis.

I takt med att vi rör oss mot alltmer humankapitalbaserade ekonomier intensifieras tävlan om att attrahera och behålla talanger. Kampen om talangerna pågår inte bara mellan olika företag, utan också mellan regioner och länder. En rad vetenskapliga artiklar visar att en global talangmarknad uppstår, där olika länder försöker locka till sig personer med rätt färdigheter. Inte bara den som har en läkarexamen eller är en duktig IT-tekniker, utan också någon som har en kompetens som exempelvis gruvnäringen söker, kan idag välja att arbeta på en global marknadsplats.

I boken ”The International Mobility of Talent: Types, Causes and Development Impact”, som gavs ut av Oxford University Press för några år sedan, diskuteras en rad faktorer som ökar utbud och efterfrågan av talang på den globala arbetsmarknaden. Till att börja med finns stora skillnader i inkomster mellan olika länder. Framförallt individer vars färdigheter har hög överförbarhet, till exempel tandläkare vars arbetsuppgifter är samma i Sverige som i Iran, lockas därför att röra sig över gränserna. Också icke-monetära behov, som viljan att flytta till samma land som sin make, spelar en viktig roll.

Länder som framgångsrikt växer attraherar fysiskt kapital från omvärlden. Då uppstår behovet att komplettera med rätt humankapital, det vill säga den expertis som behövs för att utnyttja investeringarna rätt. Teknologiska förändringar leder till att personer med spjutspetskunskaper alltmer efterfrågas i olika näringar. I många fall kan det vara klokt att locka till sig rätt kompetens från en annan region eller rentav annat land. Individernas kompetenser kan inte bara utnyttjas mer om de flyttar från mindre effektiva till mer effektiva ekonomiska system. Dessutom finns klustereffekter, där den som exempelvis är specialiserad på en viss form av bioteknik tjänar på att jobba i det kluster där denna specifika kompetens efterfrågas mest. Även mellan två likartade rika regioner kan flödet av arbetskraft därmed främja tillväxt.

De kulturella hinder, i termer av språk, socioekonomiska förutsättningar och nätverk, som tidigare hindrade rörligheten av talanger minskar alltmer. Och alltfler länder försöker aktivt attrahera högkvalificerade arbetskraftsinvandrare. Inte minst är så fallet under senare tid, då USA tappat en del som den självklara destinationen för ”the best and brightest”.

Som vi tidigare visade i rapporten ”Kampen om talangerna” så har Sverige under senare år, i takt med att vi inte införde övergångsregler för arbetskraftsinvandring från de nya EU-medlemsländerna samt framför allt på grund av den nya lagstiftning som började gälla år 2008, tydligt öppnat upp för arbetskraftsinvandring. Faktum är att Sverige tycks ha gått från att ha bland de mest strikta systemen för arbetskraftsinvandring inom OECD till kanske det friaste. Ändå ligger vi efter omvärlden när det kommer till att attrahera arbetskraftsinvandrare. Inflödet av arbetskraftsinvandrare till Sverige motsvarar bara 0,36 procent av den arbetsföra befolkningen årligen, att jämföra med snittet för OECD-länderna som är 0,56 procent. Enbart en knapp femtedel av arbeskraftsinvandringen till Sverige är samtidigt av mer långvarig karaktär.

För att gräva lite djupare i frågan har vi nu genomfört en djupgående enkätundersökning, bestående av närmare 50 frågor, bland polska ekonomistudenter. Det rör sig om studenter som läser andra årets licentiatstudier och som dessutom deltar i Erasmusprogrammet, vilket är inriktat på internationellt utbyte. Den stora majoriteten av studenterna är intresserade av att åka utomlands för att arbeta. Nästan fyra av tio svarar samtidigt att de kan tänka sig att flytta till Sverige om de erbjuds ett intressant jobb. En jämförelse mellan tre andra europeiska länder med likartade förutsättningar visar samtidigt att de polska studenterna ser Storbritannien som det mest attraktiva landet att flytta till. Också Tyskland och Schweiz klarar sig något bättre än Sverige. Självmant svarade bara tre stycken av studenterna att de såg Sverige som förstahandsalternativ att flytta till om de skulle välja att arbeta utomlands.

Resultaten är anmärkningsvärda. Med tanke på hur nära Polen är Sverige geografiskt och kulturellt borde väl fler tänkas vilja flytta hit? I vår undersökning finner vi att de polska ekonomistudenterna finner Sverige vara attraktivt avseende jobbmöjligheter. När det kommer till löneläge, livskvalitet och internationellt rykte ses Sverige som väldigt attraktivt. Så vad drar då ned attraktionskraften? Svaret är skatter. Hela 45 procent av studenterna svarade att skatterna var en negativ faktor vid betraktandet av Sverige som destinationsland, klart högre än för de övriga tre länderna.

I sammanhanget kan noteras att den moderna forskningslitteraturen visar att just skatter spelar en avgörande roll för framförallt högkvalificerade arbetskraftsinvandrares val av land. Höga marginalskatter minskar enligt forskningen attraktionskraften för kvalificerad arbetskraft. En studie av Bertoli med flera beräknar att en ökad utbildningspremie med 10 000 amerikanska dollar per år förväntas öka andelen högskoleutbildade invandrare till ett rikt OECD-land med mellan 20 och 40 procent. Generösa välfärdssystem och strikta anställningsskydd tenderar å andra sidan minska andelen.

Flertalet studier har dessutom visat att detta inte bara gäller talanger överlag, utan också specifikt stjärnorna på den europeiska fotbollsmarknaden, liksom basketspelare och basebollspelare i USA. Spaniens införande av ”Beckham-lagen” – som innebär sänkt skatt för utlänningar vilka jobbar i landet – tycks ha resulterat i en påtaglig ökning av flödet av internationella spelare till landet, vilket i sin tur delvis kan förklara landets fenomenala fotbollsframgångar under senare tid.

För ett par år sedan rörde Lars Ohly upp en debatt när han föreslog att stjärnspelare i fotboll också skulle få lägre skatt i Sverige, eftersom han hade observerat att detta skulle stärka vår attraktionskraft för talanger. Varför inte sänka de skadligt höga marginalskatterna överlag, så att Sverige blir ett mer attraktivt land för såväl polska ekonomistudenter som inhemska och utländska talanger?

I en alltmer globaliserad värld, där värdet av humankapital ökar, har också talang börjat bli mer mobilt mellan länder. Det stärker redan existerande behov av att sänka de mycket höga skatterna på arbete, framförallt så de högsta marginalskatterna. Det är onödigt att diskriminera genom att rikta skattesänkningar till enbart utländska talanger eller enbart till personer som jobbar i en viss sportgren eller sektor. Sverige präglas redan av mycket gott internationellt rykte. Näringslivet och akademin har omfattande internationella kontakter. Dessutom har vi infört bland de friaste systemen för arbetskraftsinvandring i världen. Varför inte dra nytta av allt detta, genom att ta bort de höga marginalskatter som så tydligt minskar vår attraktionskraft för internationella talanger?

Nima Sanandaji, vd Sanandaji AB, och Fabian Wallen, vd Wallen Economics, är författare till rapporten ”Sverige – ett lockande land för talanger?”, som presenterades av Svenskt Näringsliv igår.