Print Friendly, PDF & Email

Hitlers recept

Av Christian Braw | 9 april 2021



Adolf Hitler talade gärna om året 1933 som en revolution. Definitionen på en revolution är en erövring av makten med andra medel än dem, som det grundläggande regelverket – grundlagen – förutsett. Så var det inte alls med Hitlers maktövertagande. Han grep makten med de demokratiska medel som fanns i den tyska grundlagen, Weimar-författningen. Den öppnade till och med porten för hans kommande maktutövning, eftersom den var folksuverän. Det innebar att den yttersta auktoriteten låg hos den parlamentariska majoriteten och över den fanns – ingenting. När han väl vunnit majoriteten kunde ingenting hindra honom.

Hur lyckades han med detta? Han hade ett enkelt recept: Vädja till människors sämsta egenskaper, deras rädsla, aggressioner, okunnighet, fördomar. En viktig potential var det sociala ressentimentet, det vill säga känslan av att vara orättvist tillbakasatt. Den andra ingrediensen i receptet är följande: utse en fiende. Det skall vara en fiende som är avvikande och udda, en fiende som inte kan höja sin röst och försvara sig, en fiende, som saknar mäktiga vänner, en fiende som duckar. Det gör inget om fienden är försumbar i den politiska kampen, det kan vara en fiende som på inget sätt utgör en fara för någon folkgrupp – det viktiga är att det är en fiende, mot vilken man kan mobilisera mångas fördomar, aggressioner och okunnighet. Judarna passade utmärkt in i detta mönster. I vår tid kanske abortmotståndare skulle vara en lämplig grupp eller varför inte kvinnoprästmotståndare? Det tyska samhället hade levt i århundraden med judar, men nu stegrades det hela denna tid dolda obehaget upp till ett verkligt hat.  Att judarna blev huvudfienden hindrade inte att andra grupper kunde bli måltavlor, till exempel intellektuella, konstnärer och journalister. Här kom det sociala ressentimentet väl till pass, till exempel i denna form: ”De har ordet i sin makt, vi blir nedtystade.”

En ytterligare ingrediens var lögnen. Man skall inte ljuga lite, man skall ljuga mycket och stort och upprepa lögnen utan att svara på invändningar. Då gäller det att tala högt, så att de andra inte hörs. Man skall – bildligt talat – vråla ut sina lögner. Denna röststyrka kan ytterligare förstärkas av alla den moderna teknikens medel. I lögnen ingår tvetydigheten. Man skall kunna tala så att både reaktionärer och revolutionärer känner igen sig. De kristna kan man vinna med några enkla bibelcitat, ateisterna kan man vinna med några naturvetenskapliga begrepp. Man skall vara en kameleont – utåt, men man skall ha en järnhård vilja att vinna och omforma hela samhället.

Hur behåller man då makten? Man skall prägla hela samhället, människors hela liv, ända in i sängkammaren. Det skall inte finnas några privata områden, ingen statsfri zon. I ett tal säger Hitler: ”Man anklagar mig för att jag inte har socialiserat industrin. Jag har socialiserat människorna.” Ideologin – vi kanske skulle säga värdegrunden – skall prägla allt, från kindergarten till universitet. Den skall bli en självklarhet, så självklar att ingen kommer på att ifrågasätta den. Ingen skall kunna tänka en egen tanke – och alla skall vara entusiastiska över att ha det så.

Hitler lånade ett talande begrepp från elektricitetsläran – likriktning. I ett elnät måste det antingen vara växelström eller likström. Det är omöjligt att ha båda på samma gång. Detta blev för honom en bild av samhällsförvandlingen. Allt skulle gå åt samma håll, på samma gång.

En ytterligare smak får receptet av följande krydda: Låna och stjäl. Låna och stjäl din motståndares idéer och framställ dem som dina. Hitlerjugend är ett talande exempel på denna taktik. Där lånade och stal Hitler hela den tyska ungdomsrörelsens idealitet och romantik, alltifrån 1800-talets Wandervögel. Allt det som otaliga tyska män och kvinnor kunde känna igen från sin egen ungdoms friska år, fanns där. Sound of Music är ett exempel på ungdomsrörelsens – i dess katolska form – och all dess charm: musik, dans, frihet, natur, äventyr. Allt detta kunde Hitlerjugend ta över och samtidigt omforma till en trång ideologisk fostran. Den tyska ungdomsrörelsen –  die Jugendbewegung – var från början både liberal och konservativ, något som hör samman med dess hemort i romantiken, men dessa drag utplånades helt och bara formerna blev kvar, fast med ett helt annat syfte. Det hela var lögnaktigt och motsägelsefullt, men unga människor är lättlurade, och den tyska tonåringen blev Hitlers trognaste förkämpe.

En annan lärdom vad gäller makten är följande: Samla all makt på en enda punkt och splittra alla andra maktcentra. I Tredje riket gällde Führer-principen. Hitler kunde i princip utfärda vilka dekret som helst. Det gjorde han också, till exempel det beryktade dekretet om ”Operation Gnadentod” – som syftade till dödande av alla svårt sjuka. Men under och omkring det maktcentrum som utgjordes av Führern splittrades förvaltningen upp: Man hade flera säkerhetstjänster och två arméer, nämligen Wehrmacht och Waffen-SS. Denna splittring av samhällsinstanserna skapade givetvis en osäkerhet, som ytterligare stärkte führerprincipen.

En viktig åtgärd för att säkra makten är att bryta ner människors integritet. Ett verksamt medel var att kräva personlig trohetsed. Den uttryckte en ovillkorlig trohet mot Adolf Hitler personligen. En sådan ed avtvingades bland annat alla statstjänstemän. De som vägrade var därmed lätt identifierade motståndare, och de som motvilligt avgav eden hade därmed förlorat sin integritet och var alltså moraliskt förlamade. Givetvis kan man nå samma effekt utan edgång. Det gäller bara att ställa människor inför uppgifter, där de antingen avslöjar sig som motståndare eller också förlorar sin integritet. Det gäller att förlama förmågan till egna initiativ och eget ansvar. Det finns en liten berättelse från Sovjet, som kan belysa detta. På ett stort företag samlades personalen till ideologisk utbildning. När talaren nämnde Josef Stalin började alla applådera. De applåderade i timmar. Ingen vågade sluta. Till sist slutade direktören. Han fördes bort av hemliga polisen. Varför? Han hade tagit ett eget initiativ, och därmed var han farlig. Det finns säkerligen liknande berättelser från Tredje riket.

Den som vill erövra makten för att omforma samhället måste behärska människors hela tillvaro. Samhället skall vara totalt. Det innebär att även tänkbara och verkliga motståndare skall vara så präglade av ideologin att de inte märker det själva. Det finns en liten historia om Goebbels, som kan illustrera detta. Goebbels besöker en industri. Han frågar direktören vilka politiska sympatier arbetarna har och får svaret att ungefär 35% är socialdemokrater, 25% är kommunister, 15 % är Zentrum och resten är småpartierna. Goebbels undrar om det inte finns några nationalsocialister. Då får han svaret: ”Aber natürlich, das sind sie ja alle! – Naturligtvis, det är de alla!”

Tage Lindbom har berättat en annan, lika belysande historia från tiden efter 1945. Den tyska socialdemokratins ledare Curt Schumacher hade märkligt nog överlevt koncentrationslägret och inbjöds till Sverige för att göra en föreläsningsresa till partidistrikten. Mycket snart upptäckte de svenska värdarna att det inte alls fungerade. Schumacher hade blivit så präglad av Tredje rikets mentalitet att det blev ständiga missförstånd och konflikter. Han, martyren, hjälten, hade själv blivit en del av det som han bekämpade.

En annan lärdom från Hitlers välde är denna: Samla svaga, belastade, okunniga, fåfänga, förbittrade  människor kring dig. Ju svagare de är, dess mer blir de beroende av dig, Ju mer de har att dölja, dess tjänstvilligare kommer de att vara. Redan Caesar visste detta. Shakespeare låter honom säga: ”Jag vill se feta män omkring mig, slätkammat folk, som sover gott om natten.” Men behöver man inte också effektiva underhuggare? Givetvis! Då kan förbrytarnaturerna komma väl till pass, liksom de hämndlystna, för att inte tala om psykopaterna. Och låt oss inte glömma teknokraterna, som utan alla moraliska betänkligheter fascineras av själva effektiviteten i vad de åstadkommer.  Men de högt kvalificerade, de samvetsgranna, de bildade och historiemedvetna, dem skall man akta sig för. Det gäller också de religiösa. Var och en som har ett fäste utanför det egna jaget och utanför gruppen  är en riskfaktor.

Det är inte hela sanningen att Hitler slog sönder de etablerade partierna med våld och mord. Det gjorde han också. Men varför gick det så lätt? Det har att göra med maktens förmåga att vanställa hyggliga, normala människor. Det är likadant i alla tider. Detta gällde även socialdemokraterna och Zentrum – de största partierna – i Weimarrepubliken.

Vad är det som händer med människor, som får makt? En aspekt är att makten blir huvudsaken, nämligen det egna utövandet av makten. Därför är varje förslag, som kommer från en krets utanför den egna horisonten, en utmaning och en risk. Oavsett hur klokt det är, skall det avvisas. Det heter att ”det kommer från fel håll”. Samma förhållande gäller kritik. Solsjenitsyn har träffande sagt, att partisystemet utesluter botfärdighet, men man kan tillägga att det gäller varje form av maktutövande. Det är en aspekt av det som brukar kallas åsiktskorridoren. Under regeringen Reinfeldt talade man om ”Bunkern” – kretsen kring statsministern. Bilden är träffande: allt är stängt, inget når utifrån in genom de metertjocka betongväggarna, på sin höjd kan små luckor öppnas här och där för försvarseld. Följden är givetvis maktens snabba förfall. Detta gäller alla partier och alla makthavare, oavsett inriktning. Därför är maktskifte en hälsosam motkraft i demokratin.

Partiers och maktgruppers förfall följs oundvikligen av skandaler. Oftast har skandalerna formen av makthavares utnyttjande av sin ställning till egen förmån. Det kan vara i form av bostäder, resor, pengar, sexuella tjänster. En annan form är att man utnyttjar sin ställning till närståendes avancemang. Detta blir särskilt påfallande när partier och grupper som haft höga moraliska anspråk. I en totalitär stat kan man tysta sådana skandaler, men i en demokrati låter det sig inte göras lika lätt. Varje sådan skandal undergräver för troendet för personer, parti och själva systemet, och utan förtroende kan det inte leva vidare. En politiker med Hitlers ambitioner har här rika möjligheter att krydda sin soppa.

En faktor, som bidrog till det tyska partisystemets snabba undergång, var att alla partier rymde större eller mindre grupper frustrerade anhängare, som förgäves knackat på och försökt göra sig hörda inne i sina ledningars respektive ”Bunkers”. Har man en eller flera gånger gjort den erfarenheten, blir man inte benägen att riskera liv och lem för sin partiledning, kanske inte ens sinnesro. De må gärna hade det, den tanken gör sig gällande alldeles av sig själv.  Att man då genom passivitet öppnar dörren för sådana som Hitler inser man först efteråt. När en sådan som Hitler vill gripa makten, kan han våga gå mycket långt, eftersom han vet att det i kretsarna kring de politiska motståndarna finns stora skaror som är frustrerade över sina ledare och redan gett upp hoppet om att kunna påverka något till det bättre. Det är en del av receptet: Räkna med att motståndaren är svagare än han själv vet, och vädja till hans frustrerade anhängare.

Varför tala om detta? Hitler är ju död. Men Hitlers recept – i dess helhet eller i delar – är en ständig lockelse för den som vill gripa makten i en demokrati. Vad skall då människor göra för att inte hamna där?

Det  första gäller ledarskiktet. De skall veta att det händer något med dem, när de får makt. ”All makt korrumperar, total makt korrumperar totalt.” Möjligen kan detta medvetande bromsa en negativ personlig och kollektiv utveckling. Därför skall man inte frukta en förlust av makten utan se ställningen i opposition som en period av tillfrisknande. Även om det kan vara vemodigt att få lämna ordförandeklubban och statsrådsstolen kan det bli en personlig nystart.

I en demokrati ligger också ett stort ansvar på medborgarna. De skall inse vad som är på väg att hända, när en politiker träder fram, som vädjar till deras sämsta egenskaper, ljuger och appellerar till deras frustration. En rörelse, som riktar hela sin negativa kraft mot en liten, udda grupp, är långt ute på tunn is.  Då är det bäst att hålla sig nära land. Lögnen utgör en skarp varningssignal, i synnerhet den upprepade lögnen.

                                                             *

Men sådant händer inte i Sverige? Så kunde man – kanske – säga för femtio år sedan. Numera händer allting i Sverige. Statsminister blir skjuten oh ingen vet av vem, drogerna flödar in och ger grogrund för daglig skottlossning på städernas gator. Folkrörelserna tynar bort, vi har ett parti i regeringsställning med högst 5000 medlemmar. Systemet fungerar, men det är skört. Det kan vara tid att bli allvarlig.

Christian Braw är präst, teolog och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism