Henrik Munktell in memoriam
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HENRIK MUNKTELL IN MEMORIAM
»SÅ FINNA VI, hur vårt land alltid
varit en rättsstat. Genom hela vår
historia ser man hur känslan för
rättens betydelse varit stark och
levande. Hög som låg, fattig som
rik har i Sverige städse vetat att
han kunnat trygga sig till en rätt
som varit byggd på beprövade fä-
derneärvda grundvalar. Så är det
än i dag.»
De som med saknad tänker över
minnet av den offentliga personligheten Henrik Munktell torde näppeligen kunna finna ett mera belysande uttryck för det innersta
patos i hans medborgargärning än
dessa sammanfattande ord ur hans
eget arbete Det svenska rättsarvet. »Lagbunden friheb är ett annat karakteristiskt uttryck- Henrik Munktell var en av de människor som förmår att med lidelse omfatta ideal som alltför lätt kommer
att te sig så självklara att man
nöjer sig med att respektera dem.
Kontinuiteten mellan den vetenskapliga och den politiska insatsen
är i hans fall iögonenfallande. Hans
okuvliga viljestyrka och självklara
inriktning på praktiskt handlande
gjorde det – så vill det synas för
alla som kände honom – till en given sak att inte kunna inskränka sig
till att som juris professor följa det
svenska samhällets historiska utveckling: han kunde icke avhålla
sig från att kasta sig in i den politiska striden om de principer som
för honom var väsentliga. Och förvisso var han i en politisk vardag,
som av många uppfattas soni stillsam och enahanda, en av dem för
vilka den politiska insatsen naturligt avtecknade sig just som en
strid.
Det är karakteristiskt att de två
områden där hans politiska intressen främst kom till uttryck båda
tidigare varit föremål för hans uppmärksamhet som rättshistorisk
forskare. Hans doktorsavhandling
ägnades åt »Bergsmans- och bruksförlag» -’— en naturlig uppgift för
den som tillhörde en typisk bruksägarsläkt och väl innerst alltid
hade sitt hjärta i den miljön. Hans
följande vetenskapliga produktion
sysslade huvudsakligen med den
svenska straffrättens historia.
Äganderättens och den fria företagsamhetens betydelse som grundläggande förutsättning för medborgerlig och politisk frihet stod
alltid i centrum för honom. Det är
karakteristiskt att han var en av
dem som först fäste uppmärksamheten på den företeelse han med en
provocerande term som snart blev
2
allmänt accepterad – även bland
motståndare! – kallade »smygsocialisering». Han åsyftade därmed
den utveckling som innebär att
äganderätten, utan öppna socialiseringsåtgärder, genom en följd av
var för sig till synes ganska oskyldiga ingrepp urholkas till den grad
att den inte längre effektivt kan
fungera som frihets- och maktfördelningsgaranti.
Sin väsentliga insats som riksdagsman – sedan 1952 till sin
bortgång medlem av Andra Kammaren – gjorde Henrik Munktell
utan tvivel som kriminalpolitiker.
Han var inte endast sitt partis
främste talesman i frågor på detta
fält – som bekant tillhörde han
bl. a. 1957 års utredning angående
ungdomsbrottsligheten. Han var
även en av dem som riksdagen i
sin helhet, utan hinder av partigränser, lyssnade på med respekt i
dessa frågor, där hans sakkurtskap
och djupt upplevda engagemang
omedelbart gjorde sig gällande. Avgörande var, att ingen kunde ta
miste på det i djupaste mening humana patos som präglade hans syn
på straffrätt och kriminalvård,
även när han, som mer än en gång
hände måste gå i hård polemik
med vissa utslag av s. k. progressiva ideer.
Henrik Munktells politiska gärning inskränkte sig emellertid inte
till riksdagsarbetet. Sannolikt ansåg han själv, att den mest angelägna uppgiften var hans sega ansträngningar för att åvägabringa
den nära samverkan mellan de borgerliga oppositionspartierna som
han med sin utpräglat praktiska
blick ansåg självklart nödvändig för
att bryta det socialdemokratiska
maktmonopolet. Det måste ha varit
en av hans politiska livs mest tillfredsställande erfarenheter att han
före sin bortgång kom att uppleva
tecknen till att det krav på effektivt samarbete inom borgerligheten
som han så länge kände sig ha
kämpat för relativt ensam plötsligt
framfördes av en bred opinion.
Bilden av politikern Henrik
Munktell blir ofullständig om man
inte erinrar sig att han, särskilt under sina senare år, alltmer orienterade sig mot internationella problem. Karakteristiskt nog engagerade han sig med entusiasm i Den
fria juristkommissionens arbete att
undersöka och brännmärka övergrepp mot rättssäkerheten var de
än förekommer- terrorn i Ungern
eller östtyskland, raspolitiken i
Sydafrika, folkmordet i Tibet. Från
denna utsiktspunkt – och med förankring i sin förtrogenhet med nä-
ringslivets villkor och betydelse –
fördes han småningom över till ett
intensivt intresse för u-ländernas
problem. Offentligt hann han väl
inte manifestera detta; de som
stod honom nära vet att det sedan några år var en av de frågor
som mest sysselsatte .hans tankar.
En stridens man var Henrik
Munktell som politiker, skarp och
hård i attacken, ursinnigt uthållig i
försvaret av positioner som han ansåg omistliga. Det är karakteristiskt att även från motståndarhåll
vid hans bortgång intygats att stridens skärpa inte efterlämnade bitterhet – lidelsen för rätten och friheten, den varma medkänslan inför
3
lidande och olycka från en som
själv var hårt drabbad väckte respekt i lika mån bland meningsfränder och motståndare. Vänner
hade han i båda lägren.
·’
»SÅ FINNA VI, hur vårt land alltid
varit en rättsstat. Genom hela vår
historia ser man hur känslan för
rättens betydelse varit stark och
levande. Hög som låg, fattig som
rik har i Sverige städse vetat att
han kunnat trygga sig till en rätt
som varit byggd på beprövade fä-
derneärvda grundvalar. Så är det
än i dag.»
De som med saknad tänker över
minnet av den offentliga personligheten Henrik Munktell torde näppeligen kunna finna ett mera belysande uttryck för det innersta
patos i hans medborgargärning än
dessa sammanfattande ord ur hans
eget arbete Det svenska rättsarvet. »Lagbunden friheb är ett annat karakteristiskt uttryck- Henrik Munktell var en av de människor som förmår att med lidelse omfatta ideal som alltför lätt kommer
att te sig så självklara att man
nöjer sig med att respektera dem.
Kontinuiteten mellan den vetenskapliga och den politiska insatsen
är i hans fall iögonenfallande. Hans
okuvliga viljestyrka och självklara
inriktning på praktiskt handlande
gjorde det – så vill det synas för
alla som kände honom – till en given sak att inte kunna inskränka sig
till att som juris professor följa det
svenska samhällets historiska utveckling: han kunde icke avhålla
sig från att kasta sig in i den politiska striden om de principer som
för honom var väsentliga. Och förvisso var han i en politisk vardag,
som av många uppfattas soni stillsam och enahanda, en av dem för
vilka den politiska insatsen naturligt avtecknade sig just som en
strid.
Det är karakteristiskt att de två
områden där hans politiska intressen främst kom till uttryck båda
tidigare varit föremål för hans uppmärksamhet som rättshistorisk
forskare. Hans doktorsavhandling
ägnades åt »Bergsmans- och bruksförlag» -’— en naturlig uppgift för
den som tillhörde en typisk bruksägarsläkt och väl innerst alltid
hade sitt hjärta i den miljön. Hans
följande vetenskapliga produktion
sysslade huvudsakligen med den
svenska straffrättens historia.
Äganderättens och den fria företagsamhetens betydelse som grundläggande förutsättning för medborgerlig och politisk frihet stod
alltid i centrum för honom. Det är
karakteristiskt att han var en av
dem som först fäste uppmärksamheten på den företeelse han med en
provocerande term som snart blev
2
allmänt accepterad – även bland
motståndare! – kallade »smygsocialisering». Han åsyftade därmed
den utveckling som innebär att
äganderätten, utan öppna socialiseringsåtgärder, genom en följd av
var för sig till synes ganska oskyldiga ingrepp urholkas till den grad
att den inte längre effektivt kan
fungera som frihets- och maktfördelningsgaranti.
Sin väsentliga insats som riksdagsman – sedan 1952 till sin
bortgång medlem av Andra Kammaren – gjorde Henrik Munktell
utan tvivel som kriminalpolitiker.
Han var inte endast sitt partis
främste talesman i frågor på detta
fält – som bekant tillhörde han
bl. a. 1957 års utredning angående
ungdomsbrottsligheten. Han var
även en av dem som riksdagen i
sin helhet, utan hinder av partigränser, lyssnade på med respekt i
dessa frågor, där hans sakkurtskap
och djupt upplevda engagemang
omedelbart gjorde sig gällande. Avgörande var, att ingen kunde ta
miste på det i djupaste mening humana patos som präglade hans syn
på straffrätt och kriminalvård,
även när han, som mer än en gång
hände måste gå i hård polemik
med vissa utslag av s. k. progressiva ideer.
Henrik Munktells politiska gärning inskränkte sig emellertid inte
till riksdagsarbetet. Sannolikt ansåg han själv, att den mest angelägna uppgiften var hans sega ansträngningar för att åvägabringa
den nära samverkan mellan de borgerliga oppositionspartierna som
han med sin utpräglat praktiska
blick ansåg självklart nödvändig för
att bryta det socialdemokratiska
maktmonopolet. Det måste ha varit
en av hans politiska livs mest tillfredsställande erfarenheter att han
före sin bortgång kom att uppleva
tecknen till att det krav på effektivt samarbete inom borgerligheten
som han så länge kände sig ha
kämpat för relativt ensam plötsligt
framfördes av en bred opinion.
Bilden av politikern Henrik
Munktell blir ofullständig om man
inte erinrar sig att han, särskilt under sina senare år, alltmer orienterade sig mot internationella problem. Karakteristiskt nog engagerade han sig med entusiasm i Den
fria juristkommissionens arbete att
undersöka och brännmärka övergrepp mot rättssäkerheten var de
än förekommer- terrorn i Ungern
eller östtyskland, raspolitiken i
Sydafrika, folkmordet i Tibet. Från
denna utsiktspunkt – och med förankring i sin förtrogenhet med nä-
ringslivets villkor och betydelse –
fördes han småningom över till ett
intensivt intresse för u-ländernas
problem. Offentligt hann han väl
inte manifestera detta; de som
stod honom nära vet att det sedan några år var en av de frågor
som mest sysselsatte .hans tankar.
En stridens man var Henrik
Munktell som politiker, skarp och
hård i attacken, ursinnigt uthållig i
försvaret av positioner som han ansåg omistliga. Det är karakteristiskt att även från motståndarhåll
vid hans bortgång intygats att stridens skärpa inte efterlämnade bitterhet – lidelsen för rätten och friheten, den varma medkänslan inför
3
lidande och olycka från en som
själv var hårt drabbad väckte respekt i lika mån bland meningsfränder och motståndare. Vänner
hade han i båda lägren.
·’