Har demokratin spelat ut sin roll?

”Den som inte intresserar sig för politik riskerar att styras av dårar – men så är det ju ändå.” Patrik Strömer har läst Jason Brennans ”Efter demokratin”.

Första delen av citatet tillskrivs antikens Aristofanes och har i århundraden eller i varje fall sedan demokratins genombrott för ett sekel sedan fungerat som motivation för att engagera sig i politiken och använda de demokratiska rättigheter som tillkommer den som får rösta. Nu kan det såklart invändas eller tilläggas, att även den som intresserar sig för politik löper i princip exakt samma risk att styras av dårar, eller i varje fall av mindre kunniga personer som i sin tur valts av väljare där många bokstavligt vet mindre än ingenting om politik.

Så varför är demokratin ett så starkt ideal? Filosofen Jason Brennan diskuterar i boken ”Efter demokratin” (Timbro förlag) de uppenbara brister som finns med demokrati, politik och beslutsfattande och ställer många relevanta frågor. Själv har han nog en hel del kloka svar på dem, men de personer som skulle behöva besvara frågorna kommer sannolikt aldrig att läsa boken. I ett ambitiöst försök att visa att det skulle kunna finnas ett bättre styrelseskick, kommer han tyvärr inte riktigt i mål. Epistokratin, alltså att styret ska baseras på kunnighet, ha inbyggd tröghet och på så vis skapa en bättre ordning, är en intressant tankelek. Boken mynnar ut i några skissartade förslag på hur staten skulle kunna styras mer kompetent, genom ett kunnigt råd som har veto mot dålig politik eller kunskapskrav för att få rösta. Men det är som knivskarp kritiker av demokratins funktionssätt och politikens utbredning som Brennan kommer till sin rätt.

I en demokrati av modernt snitt gäller allmän och lika rösträtt. Rätten att rösta har tillkommit efter kamp och betraktas som en grundläggande rättighet, ja närmast sakral. Att vilja ta bort människors rätt att rösta, skulle innebära att de utan medgivande ändå måste styras av lagar som stiftats i samhället. Problemet är alltså att så är det i alla fall. Att just en persons röst skulle fälla avgörandet är en matematisk osannolikhet. Men politiken – som borde skydda oss mot andra – utgör en möjlighet för andra människor att stifta lagar som i själva verket begränsar oss, skadar oss och vår omgivning eller ökar risken för olyckor och sämre resultat.

Epistokrati finns till del i rättsstaten där den dömande makten bygger på kompetens och maktdelning. Vi anser inte att det är en rimlig ordning att låta lekmän avgöra juridiska tvister, utan det är de lagkunnigas område. Samtidigt går det utmärkt att se demokratin mer som ett sätt att utöva kontroll av politiken, snarare än att se demokratin som själva maktutövningen. Med ett sådant perspektiv blir demokratins styrka inte att låta vilken idiot som helst komma till tals, välja eller bli vald, utan mer att vem som helst har rättigheten och kan göra en insats för att granska det politiska beslutsfattandet och påtala felaktigheter.

”När ett antal medborgare är moraliskt okunniga, oförnuftiga eller inkompetenta angående politik är det ett skäl att inte låta dem utöva politisk makt över andra”. Detta kallar Brennan anti-auktoritetsgrundsatsen och den uttrycker mer kritik mot maktutövningens innehåll än kräver en begränsning av rösträtten. Men varför anser så många att det är rimligt att ge inkompetenta personer makt och att väljarna ska kunna driva fram dåliga politiska beslut? Jag skulle själv aldrig komma på tanken att tala om en för en travkusk hur hon ska träna sin häst eller berätta för en rörmokare vilken packning som borde bytas, helt enkelt för att jag inser att jag är inkompetent på dessa områden.

När det gäller politik och samhälle, så är det en kunskapsteoretisk utmaning att ens tro sig förmögen att veta vad en annan människa har för drömmar, livsval och preferenser. Så varför begränsa andras liv? Svaret från dem som vill styra och ställa är naturligtvis att det blir ett bättre samhälle om ingen beter sig oförnuftigt. Och i enskilda fall går det så klart att hitta synnerligen oförnuftiga beteenden. Men så länge det inte skadar någon annan, är det rimligen bättre att dessa personer får lära sig en läxa, skaffa sig erfarenhet och kanske till och med agera mer förnuftigt i framtiden. Alternativet är att människor begränsas, blir oansvariga och håglösa.

Boken är systematiskt uppbyggd med resonemang som steg för steg avfärdar argumenten för demokratin. Tyvärr sker en del upprepningar av exempel och formuleringar, vilket skämmer intrycket. Inte desto mindre kan rekommenderas läsning, inte minst för att den som blir svaret skyldig på de många frågorna som ställs i boken, heller inte bör kunna tas på allvar i diskussionen om demokratins utbredning i samhället och en obegränsad politisk makt. Personer som Daniel Suhonen och Åsa Linderborg har kritiserat Brennan, men har sannolikt inte läst boken och i så fall inte förstått något.

Boken inleds tyvärr med ett ganska träigt förord av Roland Poirier Martinsson som inte tillför några intressanta frågeställningar eller ens ger en rimlig introduktion. Inte heller inledningen med Brennans begrepp ”hobbitar”, ”huliganer” och ”vulcaner” underlättar förståelsen. Avslutningsvis två citat ur boken som både tycks vara sanna och en smula trösterika, nämligen: ”Om väljarna var bättre informerade skulle de ha andra politiska preferenser. Om de politiska kandidaterna stod inför en mer kunnig väljarkår skulle de ha andra partiprogram” och samtidigt ”Trots det fungerar demokratier bättre än vi skulle kunna förvänta med tanke på hur felinformerade och irrationella väljarna är”.

Av det skälet är det rimligare att fundera på hur politiken makt (kompetensområde) ska begränsas, än att försöka laborera med inskränkningar i demokratin.

Patrik Strömer, kolumnist i Östgöta-Correspondenten och Generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen