Hans Zettermark; Om kriget
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
HANS ZETIERMARK:
Om kriget
D
et är sornliga förunnat att bli citerade eller apostroferade långt
efter sin död. Andra tillskrivs
t o m med rätt eller orätt ett stort inflytande över historiens gång. Den preussiske
generalen Carl von Clausewitz (1780-
1831) tillhör båda dessa kategorier, men
inte i egenskap av fältherre eller politiker,
utan som författare. Hans stora ofullbordade verk ”Om Kriget” (Vom Kriege) är
med rätta mycket berömt bland (militär-)
historiker, militärer och säkerhetspolitiskt/strategiskt intresserade. Clausewitz’
ande svävar över det militära tänkandet –
såväl i väst som i det f d öst – men landar
mera sällan.
Carl von Clausewitz: Om Kriget. Bonniers 1991. Översättning och granskning:
Hjalmar Mårtensson, Klaus-Richard
Böhme och Alf W Johansson
Mångtaliga äro de lärde, och de inte fullt
så lärde, vilka citerat den gode generalen
eller nämnt hans namn och hans verk som
en sorts strategisk name-dropping. Få har
däremot läst honom – än färre har läst
”Om Kriget” i dess helhet. Åtminstone vi
sentida svenskar har i någon mån kunnat
ursäkta oss med att hela verket inte funnits tillgängligt på svenska; att det är synnerligen besvärligt att plöja igenom 700
sidor på artonhundratalstyska; och att det
känns underligt att gå omvägen över t ex
engelskan – för att inte tala om franskan.
Nu finns ”Om Kriget” äntligen att tillgå
på ärans och hjältarnas språk- och vilket
språk! Hjalmar Mårtensson har med hjälp
av Klaus-Richard Böhme och Alf W
Johansson åstadkommit en översättning
som är en fröjd att läsa. Det är en klar, redig och vacker prosa som bjuds oss. Det
märks sannerligen att varken den gamle
författaren eller hans sentida översättare
meddelats s k undervisning i den svenska
grundskolan. Samtidigt finns här inget arkaiserande. Som läsare förleds man nästan att tro att det skulle vara lika enkelt att
läsa orginalet. Det är dock inte fallet.
Den bild av Carl von Clausewitz som vi
etthundrasextio år efter hans död får, är
den av en analyserande och eftertänksam
man med mycken bildning och erfarenhet. Han kan sin krigshistoria och formulerar sin teori pedagogiskt och logiskt,
men han har också varit med, själv, i praktiken. Clausewitz ~änade i den preussiska
armen från tolv års ålder fram till sin död
(med undantag för åren 1812-15 då han
tjänstgjorde i den ryska armen). Han var
med i napoleonkrigen och hade alltså sett
verkligheten bakom teoretiserande när
han skrev ”Om Kriget”. Detta arbete utfördes i huvudsak under hans tid som chef
för Allgemeine Kriegsschule i Berlin
1818-30. Efter hans död sammanställdes det hela av hustrun och utgavs
1832-34.
Det faktum att Clausewitz rycktes bort
i en koleraepidemi innan hans stora livsverk blev färdigställt har kastat sin skugga
över hans rykte och synbarligen förlett ett
antal av hans uttolkare. Två principer som
han själv ansåg borde inarbetas mer utförligt i ”Om Kriget” var den om kriget som
en fortsättning av politiken med andra
medel; och den om de två skilda typerna
av krig – det begränsade och det totala.
Den första principen är lätt att ta till
sig, men ironiskt nog missade den tyska
ledningen det politiska dimensionen iförspelet till det första världskriget (och i
spelöppningen – anfallet genom det
neutrala Belgien var rent militärt betingat,
utan hänsyn till politiken). I Sovjetarmen
hade man av ideologiska skällätt att omfatta denna princip, men av samma skäl
svårt att se vitsen med ett begränsat krignär två oförenliga storheter (t ex kapitalism och kommunism) möts måste man
satsa allt. Detta fick konsekvenser för sovjetisk krigsplanläggning och styrkeuppbyggnad.
Det fina med att läsa ”Om Kriget” i
dess helhet är att man utan filter faktiskt
kan spåra dessa tankar om politikens primat och om begränsade krig med begränsade mål. Memento: Det är farligt att helt
förlita sig på referat och rapporter, urvalet
blir gärna skevt. Ibland måste man läsa
själv. Gör det om du är intresserad av historia, idehistoria, militaria, strategi, statskunskap eller ”bara” villläsa för att läska
själen. Men sträckläs den inte, då lär du
79
blir övermätt, utan tag en liten smakbit åt
gången och sug på den, länge.
Litet ris så: Det hade nog inte varit så
dumt om den notapparat som omnämns i
översättarens förord medtagits – copyrightskäl? Kartorna i slutet är inte särskilt
estetiskt tilltalande, de håller definitivt
inte tysk klass. Särskilt statsgränserna är
osköna, grovhuggna och med en inte särdeles följsam skuggning.
Slutligen: En eloge till Militärhögskolans militärhistoriska avdelning, en alltför
okänd storhet, som initierat denna svenska utgåva – om inte initiativet kommit
därifrån varifrån skulle det då kommit?
En eloge också till Bonnier Fakta som givit ut en mycket fin volym, en riktig presentbok (bara så ni vet, alla släktingar,
vänner och kollegor till presumtiva Clausewitz-läsare). Detta är en kulturgärning.
Om kriget
D
et är sornliga förunnat att bli citerade eller apostroferade långt
efter sin död. Andra tillskrivs
t o m med rätt eller orätt ett stort inflytande över historiens gång. Den preussiske
generalen Carl von Clausewitz (1780-
1831) tillhör båda dessa kategorier, men
inte i egenskap av fältherre eller politiker,
utan som författare. Hans stora ofullbordade verk ”Om Kriget” (Vom Kriege) är
med rätta mycket berömt bland (militär-)
historiker, militärer och säkerhetspolitiskt/strategiskt intresserade. Clausewitz’
ande svävar över det militära tänkandet –
såväl i väst som i det f d öst – men landar
mera sällan.
Carl von Clausewitz: Om Kriget. Bonniers 1991. Översättning och granskning:
Hjalmar Mårtensson, Klaus-Richard
Böhme och Alf W Johansson
Mångtaliga äro de lärde, och de inte fullt
så lärde, vilka citerat den gode generalen
eller nämnt hans namn och hans verk som
en sorts strategisk name-dropping. Få har
däremot läst honom – än färre har läst
”Om Kriget” i dess helhet. Åtminstone vi
sentida svenskar har i någon mån kunnat
ursäkta oss med att hela verket inte funnits tillgängligt på svenska; att det är synnerligen besvärligt att plöja igenom 700
sidor på artonhundratalstyska; och att det
känns underligt att gå omvägen över t ex
engelskan – för att inte tala om franskan.
Nu finns ”Om Kriget” äntligen att tillgå
på ärans och hjältarnas språk- och vilket
språk! Hjalmar Mårtensson har med hjälp
av Klaus-Richard Böhme och Alf W
Johansson åstadkommit en översättning
som är en fröjd att läsa. Det är en klar, redig och vacker prosa som bjuds oss. Det
märks sannerligen att varken den gamle
författaren eller hans sentida översättare
meddelats s k undervisning i den svenska
grundskolan. Samtidigt finns här inget arkaiserande. Som läsare förleds man nästan att tro att det skulle vara lika enkelt att
läsa orginalet. Det är dock inte fallet.
Den bild av Carl von Clausewitz som vi
etthundrasextio år efter hans död får, är
den av en analyserande och eftertänksam
man med mycken bildning och erfarenhet. Han kan sin krigshistoria och formulerar sin teori pedagogiskt och logiskt,
men han har också varit med, själv, i praktiken. Clausewitz ~änade i den preussiska
armen från tolv års ålder fram till sin död
(med undantag för åren 1812-15 då han
tjänstgjorde i den ryska armen). Han var
med i napoleonkrigen och hade alltså sett
verkligheten bakom teoretiserande när
han skrev ”Om Kriget”. Detta arbete utfördes i huvudsak under hans tid som chef
för Allgemeine Kriegsschule i Berlin
1818-30. Efter hans död sammanställdes det hela av hustrun och utgavs
1832-34.
Det faktum att Clausewitz rycktes bort
i en koleraepidemi innan hans stora livsverk blev färdigställt har kastat sin skugga
över hans rykte och synbarligen förlett ett
antal av hans uttolkare. Två principer som
han själv ansåg borde inarbetas mer utförligt i ”Om Kriget” var den om kriget som
en fortsättning av politiken med andra
medel; och den om de två skilda typerna
av krig – det begränsade och det totala.
Den första principen är lätt att ta till
sig, men ironiskt nog missade den tyska
ledningen det politiska dimensionen iförspelet till det första världskriget (och i
spelöppningen – anfallet genom det
neutrala Belgien var rent militärt betingat,
utan hänsyn till politiken). I Sovjetarmen
hade man av ideologiska skällätt att omfatta denna princip, men av samma skäl
svårt att se vitsen med ett begränsat krignär två oförenliga storheter (t ex kapitalism och kommunism) möts måste man
satsa allt. Detta fick konsekvenser för sovjetisk krigsplanläggning och styrkeuppbyggnad.
Det fina med att läsa ”Om Kriget” i
dess helhet är att man utan filter faktiskt
kan spåra dessa tankar om politikens primat och om begränsade krig med begränsade mål. Memento: Det är farligt att helt
förlita sig på referat och rapporter, urvalet
blir gärna skevt. Ibland måste man läsa
själv. Gör det om du är intresserad av historia, idehistoria, militaria, strategi, statskunskap eller ”bara” villläsa för att läska
själen. Men sträckläs den inte, då lär du
79
blir övermätt, utan tag en liten smakbit åt
gången och sug på den, länge.
Litet ris så: Det hade nog inte varit så
dumt om den notapparat som omnämns i
översättarens förord medtagits – copyrightskäl? Kartorna i slutet är inte särskilt
estetiskt tilltalande, de håller definitivt
inte tysk klass. Särskilt statsgränserna är
osköna, grovhuggna och med en inte särdeles följsam skuggning.
Slutligen: En eloge till Militärhögskolans militärhistoriska avdelning, en alltför
okänd storhet, som initierat denna svenska utgåva – om inte initiativet kommit
därifrån varifrån skulle det då kommit?
En eloge också till Bonnier Fakta som givit ut en mycket fin volym, en riktig presentbok (bara så ni vet, alla släktingar,
vänner och kollegor till presumtiva Clausewitz-läsare). Detta är en kulturgärning.