Halva vägen
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
378
HALVA VÄGEN
Många hade väntat ett socialdemokratiskt nederlag i årets val, men
få torde ha föreställt sig att det
skulle bli så stort. Valutgången betecknar ett för svenska förhållanden sällsynt jordskred för ett regeringsparti. Socialdemokraterna
har pressats tillbaka till 1934 års
styrkeposition. Samtidigt gick de
tre demokratiska oppositionspartierna fram ungefär lika mycket
vardera. Kommunisternas högt
ställda förväntningar sveks. Deras
fortsatta inhugg på socialdemokraternas vänsterflygel stannade vid
något över l procent.
Men socialdemokraterna hade
tur. Genom en centerpartistisk särlista i Stockholm uteblev en borgerlig mandatvinst i första kammaren, som skulle ha fått avgö-
rande rikspolitisk betydelse. Om
den borgerliga valvinden håller i
sig till 1968 års val får oppositionen en majoritet i andra kammaren. Om oppositionen då bildar regering och företar nyval till första
kammaren räcker inte 1966 års
elektorsiffror till majoriteten också i denna kammare. Den nya regeringen måste nöja sig med att regera på gemensamma omröstningar. Eftersom lagändringar inte kan
komma till stånd genom sådana
omröstningar blir dess möjligheter
till lagstiftning starkt begränsade.
Även om den nya regeringen behärskar anslagsfrågorna och därmed budgeten, kan den inte föra en
kraftfull reformpolitik över hela
fältet.
Den här skisserade situationen
öpnar intressanta författningspolitiska perspektiv. Men då vi inte
är där än kan det vara tillräckligt
att påpeka att 1966 års valutslag
visar hur absurd effekten av vår
tvåkammarriksdag kan bli i ett system, som principiellt bygger på
parlamentarismen. Hade socialdemokraterna velat följa grundrincipen i detta system skulle de givetvis nu ha avgått och överlämnat
åt en borgerlig regering att föranstalta om nyval till båda kamrarna. Men det ville de inte – uppenbarligen därför att de på goda
grunder befarade ett valnederlag
också i ett andrakammarvaL Därmed har de själva givit det avgö-
rande beviset för att deras parti
inte längre representerar en levande folkrörelse utan ett byråkratiskt
maskineri. Många inom socialdemokratiens ombudsmannakader
och pressfolk ute på fältet – liksom inom ungdomsrörelsen – reagerade hedersamt nog med att krä-
va en ny valstrid. Valnederlaget var
en olycklig tillfällighet! Striden
måste gå vidare! Men ett byråkratiskt maktmaskineri riskerar inga
positioner i onödan. Skiktet av
härskande teknokrater och behagligt placerade partipampar tystade
snabbt ner de välmenande och naiva idealisterna. De har skickats
hem med förmaningar att hålla
tyst och att lita på att herrarna i
toppen bättre förstår sig på partitaktik. Detta var den egentliga innebörden av hr Erlanders ansvarskännande ord till sin partistyrelse,
när frågan om nyval skulle avgö-
ras.
Och nu går han och hr Palme
och letar efter en ny ATP-fråga!
Det har framförts en mångfald
förklaringar till det socialdemokratiska valnederlaget. I kortare perspektiv bedömt synes de ha rätt,
som konstaterar att det helt enkelt rör sig om en djupgående förtroendekris. stora grupper av s. k.
marginalväljare har inte längre tilltro till regeringens förmåga att lösa
sina uppgifter – att hejda inflationen, att lösa bostadsfrågan, att
avhjälpade skriande bristerna i
skattesystemet, att skaffa fram
vårdpersonal etc. Lyckas regeringen inte häva denna förtroendekris
före 1968 måste rimligtvis valutslaget mot den bli ännu mycket
större.
I ett längre perspektiv sett innebär valutgången att socialdemokra- 379
ternas vänsterpolitik åren 1964-
1966 skapat en klyfta mellan dem
och det snabbt växande tjänstemannaskiktet. Därmed blir efterhand deras bas av väljare för liten. Situationen är inte ny. Den
socialdemokratiska politiken åren
1947-1956 försatte dem i ett liknande läge. I mitten av 1950-talet kunde det förutses att det typiska socialdemokratiska väljarunderlaget – de till LO bundna arbetar- och låglönetjänstemannaväljarna – snart skulle bli otillräckligt. 1956 års andrakammarval, som
försatte socialdemokraterna i minoritet, visade att en sådan bedömning hade fog för sig. Socialdemokraterna räddades ur denna situation genom en skicklig hantering
av ATP-frågan, liksom, må det erkännas, av en valhänt taktik från
oppositionens sida. Genom ATPkampanjen lyckades socialdemokraterna vinna stöd från vida
tjänstemannakretsar, för vilka
tryggheten på ålderdomen naturligen betydde mycket mera än en
eventuell socialiseringseffekt i
framtiden av ATP-fonderna. Av
ATP-frågan har socialdemokraterna till på köpet lyckats göra tre
tacksamhetsval, 1960, 1962och 1964.
Men Arne Geijer och Hans Gustafsson högg i våras av banden till
tjänstemannarörelsen på ett sätt
som förmodligen påskyndat socialdemokratiens isolering till sitt gamla och krympande väljarunderlag.
Dessa grundläggande orsaker får
emellertid inte skymma bort en
380
speciell faktor, som sanolikt spelat en stor roll för att det socialdemokratiska nederlaget kommit just
nu och blivit så stort – nämligen
borgfreden mellan de tre demokratiska oppositionspartierna. Och för
den har med all sannolikhet väljarna främst att tacka de samlingsrörelser, som med skilda metoder
men med samma målsättning arbetat i olika delar av landet. Det
har klagats – ibland med rätta –
över att deras framträdande icke
alltid präglats av politiskt omdö-
me eller måttfullhet i handlaget.
Men så sant som det är att varje
sak bör bedömas efter sina förtjänster, och inte efter sina fel, så
sant är det också att nyttan av samlingsrörelsernas helhetsinsats vida
överträffar de lokala störningar i
de partipolitiska cirklarna, som dc
här och var framkallat.
Det är emellertid anledning framhålla att när man från dessa rörelsers sida vänder sig till partierna
med krav på tolerans sinsemellan,
på generositet och god vilja, så kan
med rätta samma krav ställas tillhaka. Utvecklingen till en allt närmare trepartisamverkan är i gång,
men ännu måste svåra hinder, inte
minst på det psykologiska planet,
övervinnas. Folkpsykologiska reaktioner är politiska realiteter – och
det tar tid att ändra opinioner.
Om samlingsrörelserna upträder
med tillbörlig smidighet och takt
utan att därför släppa beslutsamheten och energin i sina strävanden kan de hjälpa de tre partierna
ett gott stycke på den väg, som med
1966 års val tillryggalagts till hälften.
~R A”LLTlD
51\G-T AlT MAN
.SI<ALL…
HALVA VÄGEN
Många hade väntat ett socialdemokratiskt nederlag i årets val, men
få torde ha föreställt sig att det
skulle bli så stort. Valutgången betecknar ett för svenska förhållanden sällsynt jordskred för ett regeringsparti. Socialdemokraterna
har pressats tillbaka till 1934 års
styrkeposition. Samtidigt gick de
tre demokratiska oppositionspartierna fram ungefär lika mycket
vardera. Kommunisternas högt
ställda förväntningar sveks. Deras
fortsatta inhugg på socialdemokraternas vänsterflygel stannade vid
något över l procent.
Men socialdemokraterna hade
tur. Genom en centerpartistisk särlista i Stockholm uteblev en borgerlig mandatvinst i första kammaren, som skulle ha fått avgö-
rande rikspolitisk betydelse. Om
den borgerliga valvinden håller i
sig till 1968 års val får oppositionen en majoritet i andra kammaren. Om oppositionen då bildar regering och företar nyval till första
kammaren räcker inte 1966 års
elektorsiffror till majoriteten också i denna kammare. Den nya regeringen måste nöja sig med att regera på gemensamma omröstningar. Eftersom lagändringar inte kan
komma till stånd genom sådana
omröstningar blir dess möjligheter
till lagstiftning starkt begränsade.
Även om den nya regeringen behärskar anslagsfrågorna och därmed budgeten, kan den inte föra en
kraftfull reformpolitik över hela
fältet.
Den här skisserade situationen
öpnar intressanta författningspolitiska perspektiv. Men då vi inte
är där än kan det vara tillräckligt
att påpeka att 1966 års valutslag
visar hur absurd effekten av vår
tvåkammarriksdag kan bli i ett system, som principiellt bygger på
parlamentarismen. Hade socialdemokraterna velat följa grundrincipen i detta system skulle de givetvis nu ha avgått och överlämnat
åt en borgerlig regering att föranstalta om nyval till båda kamrarna. Men det ville de inte – uppenbarligen därför att de på goda
grunder befarade ett valnederlag
också i ett andrakammarvaL Därmed har de själva givit det avgö-
rande beviset för att deras parti
inte längre representerar en levande folkrörelse utan ett byråkratiskt
maskineri. Många inom socialdemokratiens ombudsmannakader
och pressfolk ute på fältet – liksom inom ungdomsrörelsen – reagerade hedersamt nog med att krä-
va en ny valstrid. Valnederlaget var
en olycklig tillfällighet! Striden
måste gå vidare! Men ett byråkratiskt maktmaskineri riskerar inga
positioner i onödan. Skiktet av
härskande teknokrater och behagligt placerade partipampar tystade
snabbt ner de välmenande och naiva idealisterna. De har skickats
hem med förmaningar att hålla
tyst och att lita på att herrarna i
toppen bättre förstår sig på partitaktik. Detta var den egentliga innebörden av hr Erlanders ansvarskännande ord till sin partistyrelse,
när frågan om nyval skulle avgö-
ras.
Och nu går han och hr Palme
och letar efter en ny ATP-fråga!
Det har framförts en mångfald
förklaringar till det socialdemokratiska valnederlaget. I kortare perspektiv bedömt synes de ha rätt,
som konstaterar att det helt enkelt rör sig om en djupgående förtroendekris. stora grupper av s. k.
marginalväljare har inte längre tilltro till regeringens förmåga att lösa
sina uppgifter – att hejda inflationen, att lösa bostadsfrågan, att
avhjälpade skriande bristerna i
skattesystemet, att skaffa fram
vårdpersonal etc. Lyckas regeringen inte häva denna förtroendekris
före 1968 måste rimligtvis valutslaget mot den bli ännu mycket
större.
I ett längre perspektiv sett innebär valutgången att socialdemokra- 379
ternas vänsterpolitik åren 1964-
1966 skapat en klyfta mellan dem
och det snabbt växande tjänstemannaskiktet. Därmed blir efterhand deras bas av väljare för liten. Situationen är inte ny. Den
socialdemokratiska politiken åren
1947-1956 försatte dem i ett liknande läge. I mitten av 1950-talet kunde det förutses att det typiska socialdemokratiska väljarunderlaget – de till LO bundna arbetar- och låglönetjänstemannaväljarna – snart skulle bli otillräckligt. 1956 års andrakammarval, som
försatte socialdemokraterna i minoritet, visade att en sådan bedömning hade fog för sig. Socialdemokraterna räddades ur denna situation genom en skicklig hantering
av ATP-frågan, liksom, må det erkännas, av en valhänt taktik från
oppositionens sida. Genom ATPkampanjen lyckades socialdemokraterna vinna stöd från vida
tjänstemannakretsar, för vilka
tryggheten på ålderdomen naturligen betydde mycket mera än en
eventuell socialiseringseffekt i
framtiden av ATP-fonderna. Av
ATP-frågan har socialdemokraterna till på köpet lyckats göra tre
tacksamhetsval, 1960, 1962och 1964.
Men Arne Geijer och Hans Gustafsson högg i våras av banden till
tjänstemannarörelsen på ett sätt
som förmodligen påskyndat socialdemokratiens isolering till sitt gamla och krympande väljarunderlag.
Dessa grundläggande orsaker får
emellertid inte skymma bort en
380
speciell faktor, som sanolikt spelat en stor roll för att det socialdemokratiska nederlaget kommit just
nu och blivit så stort – nämligen
borgfreden mellan de tre demokratiska oppositionspartierna. Och för
den har med all sannolikhet väljarna främst att tacka de samlingsrörelser, som med skilda metoder
men med samma målsättning arbetat i olika delar av landet. Det
har klagats – ibland med rätta –
över att deras framträdande icke
alltid präglats av politiskt omdö-
me eller måttfullhet i handlaget.
Men så sant som det är att varje
sak bör bedömas efter sina förtjänster, och inte efter sina fel, så
sant är det också att nyttan av samlingsrörelsernas helhetsinsats vida
överträffar de lokala störningar i
de partipolitiska cirklarna, som dc
här och var framkallat.
Det är emellertid anledning framhålla att när man från dessa rörelsers sida vänder sig till partierna
med krav på tolerans sinsemellan,
på generositet och god vilja, så kan
med rätta samma krav ställas tillhaka. Utvecklingen till en allt närmare trepartisamverkan är i gång,
men ännu måste svåra hinder, inte
minst på det psykologiska planet,
övervinnas. Folkpsykologiska reaktioner är politiska realiteter – och
det tar tid att ändra opinioner.
Om samlingsrörelserna upträder
med tillbörlig smidighet och takt
utan att därför släppa beslutsamheten och energin i sina strävanden kan de hjälpa de tre partierna
ett gott stycke på den väg, som med
1966 års val tillryggalagts till hälften.
~R A”LLTlD
51\G-T AlT MAN
.SI<ALL…