Print Friendly

Gymnasieproblem

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GYMNASIEPROBLEM
Av rektor IVAR SEFVE, Göteborg
NÅR Sveriges riksdag för nu snart 12 år sedan beslöt den nuvarande läroverksorganisationen och därvid förkortade undervisningstiden vid våra läroverk med minst ett år, förklarade den, att
detta inte fick ha något menligt inflytande på studieresultaten.
Kunskapsmåttet fick inte därigenom förminskas i någon nämnvärd utsträckning.
Alla, som hade praktisk erfarenhet från undervisningen vid läroverk, insågo ju, att denna förhoppning aldrig skulle kunna realiseras, särskilt som terminernas effektiva arbetstid dessutom i hög
grad förminskades. Lästiden inskränktes mycket mer än tidigare
genom det ökade antalet skolskrivningar, och arbetsdagarnas antal
minskades genom införandet av de läsfria friluftsdagarna. Den
omständigheten, att måndagarna senare blivit läxfria och ej fått
kompenseras genom någon ökning av antalet läxor till övriga dagar, har tydligen ej kunnat öka arbetsmöjligheterna. Resultatet
har också för många ämnen blivit, att man för närvarande kan
konstatera en hopplös motsättning mellan vad man enligt kursplanerna anser sig böra läsa och vad man i verkligheten kan
hinna med.
Enligt all erfarenhet är det emellertid mycket olämpligt, att i
gällande författning påbjuda något, som ej kan efterlevas. Det
skapar olust hos de laglydiga och dålig moral hos de svaga. Antingen måste kurserna minskas eller undervisningen göras mer
effektiv. Granskar man de förhållanden, som försämrat arbetsresultaten, finner man, att de, bortsett från det ökade antalet lärjungar, utgöras av dels ändringar i själva organisationen, dels
lindringar i lärjungarnas arbete. Lindringarna i lärjungarnas arbetsbörda är det nog ej många, som önska bort. Kroppsarbetarna
ha fått sin arbetstid minskad till 48 timmar i veckan, tjänstemännens kontorsarbete är i regel begränsat till 42 timmar, och alla
landets löntagare ha med undantag för några få yrken söndagarna
och lördagseftermiddagarna fria. Det vore ju då bra omänskligt
162
1
Gymnasieproblem
att förmena den växande ungdomen de arbetsfria söndagarna eller
öka vardagsarbetet utöver det nuvarande. En gymnasist har i medeltal 40 timmar i skolan och dessutom ett ganska väl tilltaget
hemarbete, som nog får skattas till mellan 8 och 10 timmar i veckan. Han behöver också så innerligt väl både friluftsdagarna och
ferierna, särskilt som de senare i stor utsträckning måste användas
till praktik för det blivande yrket och till arbete med ämnen, som
vållat svårigheter under terminen.
De läxfria måndagarna skola vi således be att få ha kvar, likaså
terminernas lovdagar. Utan dem skulle nog arbetet många gånger
bli för koncentrerat. Enda möjligheten att få överensstämmelse
mellan det verkliga arbetsresultatet och undervisningsplanens kurser är därför att i lämplig utsträckning beskära och omarbeta de
senare. Att överlämna denna uppgift helt åt de olika ämneskonferenserna vore dock oförsiktigt. Om dessa, var och en på sitt håll
och efter eget tycke, finge beskära kurserna, vore det slut med
läroverkens enhetlighet.
Men, säger man kanske, om kurserna minskas, vad blir det då
av studentexamenf studenterna komma ju i så fall att inte ha läst
vad de behöva för att kunna fortsätta sina studier vid universitet
och högskolor. Nej, det kan ju hända, men läroverken få numera
godtaga de kunskaper och snart även den bedömning, som deras
lärjungar få från folkskolan. Universiteten få väl göra på motsvarande sätt. Det lönar sfg i varje fall ej att »låtsas» större kunskaper än dem, som studenterna kunna ha. Att öka arbetstiden
eller arbetsintensiteten i någon större grad får man nog betrakta
som uteslutet. Det enda man kan göra är att genom en mer ändamålsenlig organisation av arbetet återvinna en del av det förlorade.
Under det att 1905 års läroverksstadga syftade till en bred allmänbildning, ville 1927 års organisation redan i skolan förbereda
den kommande yrkesutbildningen. Lärjungarna skulle ej bara allmänbilda sig, de skulle också specialisera sig för olika levnadsbanor genom studier inom för dem lämpade ämnesgrupper. I detta
syfte skapades det differentierade gymnasiet. För något mer än
ett år sedan skrev jag i Sydsvenska Dagbladet ett par artiklar, där
jag sökte påvisa en rad svårigheter, som gyronasiedifferentieringen
förorsakat. Jag framhöll bl. a. att studentens allmänbildning avsevärt försämrats utan garantier för att bristerna i allmänbildningen kompenserats genom verkligt användbara fackkunskaper,
163
13-39207. Svensic Tidskrift 1939.
. ~
Ivar Sefve
och uttalade en förhoppning, att de, som hade att göra med undervisningen vid universiteten, ville meddela sina erfarenheter
härav.
Ett uttalande har också kommit, nämligen från studentriksdagen
i Lund (på hösten 1938), som bl. a. säger: »De stora förhoppningar,
som fästs vid det differentierade gymnasiet, ha till betydande del
icke infriats. Tvärtom har den nuvarande organisationen medfört
betydande nackdelar för de studerande . . . När den nyexaminerade studenten definitivt skall bestämma levnadsbana, ser han, att
hans valmöjligheter äro kraftigt beskurna genom de avgöranden»
(i fråga om val av ämnen för det differentierade gymnasiet) »han
träffat vid en ålder, då hans livserfarenhet och omdöme icke voro
tillräckligt utvecklade.» »Följden blir kanske ett eller flera års
komplettering. Detta icke blott fördröjer hans utbildning, utan det
verkar även i hög grad deprimerande på en persons studieintresse
att arbeta på en examen, som vid detta stadium borde tillhöra det
förflutna.»
Särskilt detta senare psykologiska förhållandet är värt allt beaktande. Man skulle även i det sammanhanget kunna framhålla
den psykiska påfrestningen på den fyllnadsprövande studentens
familj. Det är just ej något uppmuntrande att ha en 20-års pojke
med osäkra framtidsutsikter drällande hemma utan något riktigt
ordnat arbete. Man bör dock icke lägga hela skulden för fyllnadsprövningseländet på det differentierade gymnasiet. En mycket stor
del, kanske den största, därav förorsakas av den skarpa konkurrensen mellan dem, som söka inträde vid vissa fortbildningsanstalter.
studentriksdagen yrkar på en omläggning av gymnasieorganisationen. »Vi förorda en studentexamen på bredare basis än den nuvarande, med ytterligare ett fast ämne.» »Varje student bör ha
minst två språk i sin examen såsom betryggande grund för fort- ·
satta studier samt för tillgodoseende av ett viktigt allmänbildningsintresse.» studentriksdagen vill dock ej fatta någon bestämd
ståndpunkt till frågan, huruvida den nuvarande linjeindelningen
bör bibehållas eller om gymnasiets tredelning med inrättandet av
en nyspråklig linje skulle bäst motsvara tidens krav.
Av dessa uttalanden får man ett bestämt intryck av å ena sidan
starkt missnöje med den nuvarande organisationen, å andra sidan
stor ovisshet om vad som bör sättas i dess ställe. Detta är ingenting att förvåna sig över. För att komma till klarhet i det senare
avseendet måste man ha en mycket intimare kännedom om gym- 164
-~—.-~———–……–””””””””””””‘______.._
Gymnasieproblem
nasiet och dess förhållanden än som kan förutsättas hos studenter.
Det förhåller sig nämligen så, att en stor del av det nuvarande
gymnasiets olägenheter är en följd av rent tekniska brister i dess
konstruktion.
Summan av undervisningstimmarna på det differentierade gymnasiets timplan har gjorts avsevärt större än det antal veckotimmar, som står till förfogande under skolans normala undervisningstid. Det senare är högst 6 X 7, d. v. s. 42, den förra växlar på
realgymnasiet mellan 44,5 och 49 och på latingymnasiet mellan 52
och 55, om grekiskan medräknas, och mellan 45 och 48, om detta
ämne ej medtages. Följden härav blir, att ett visst antal timmar
måste antingen placeras »bredvid» varandra eller förläggas till
kvällarna. Den förra anordningen, som ju är att föredraga, kan
åstadkommas, om årsklassens val av ämneskombinationer är något
så när enhetligt. Ofta kan dock detta ej bli fallet, särskilt inte vid
stora läroverk, om ej rektor uppträder som diktator och förmår
lärjungar, som önska välja »mindre» kombinationer, att förena sig
med sina kamrater i de »större». En sådan press från rektors sida
är dock ganska tvivelaktig, då ju lärjungarnas fria val härigenom
blir starkt begränsad. Genom en sådan anordning beskäres dessutom möjligheten för eleverna att välja behövliga tilläggsämnen.
Följderna visa sig i så fall snart genom en stark ökning av de för
lärjungarna ur flera synpunkter dyra fyllnadsprövningarna.
Vill man undvika dessa olägenheter, måste man, såsom skett
vid en del läroverk, förlägga de överskjutande timmarna till kvällarna. Detta är emellertid i och för sig mycket olämpligt och vållar
stor förtret hos både lärare, lärjungar och föräldrar. Kvällslektionerna hållas ju på tider, då en pojke av naturliga skä1 måste vara
trött, och kunna ej ge samma resultat som förmiddagstimmarna. De
splittra dessutom hemarbetet- i vissa fall i oanad grad. De voro
osympatiska redan på den tiden, då vår generation satt på skolbänken, men äro ännu otrevligare i våra dagar, då en stor del av
skolungdomen får resa långa vägar för att komma till skolan. För
somliga lärjungar kan en kvällslektion betyda en fullständigt förstörd eftermiddag. De måste under hela dagen uppehålla sig på
främmande ort och där ha extrautgifter för t. ex. middag och
kunna först sent komma till sitt hem. Vad detta skall betyda för
arbetsron och arbetsglädjen är lätt att förstå. Den omständigheten, att dessa kvällstimmar »kompenseras» av s. k. håltimmar under den ordinarie arbetstiden, gör inte glädjen större.
165
~
~
.
.
<
<
Ivar Sefve
Vill man ha kvar det differentierade gymnasiet med dess många
valmöjligheter, får man antingen resolut skära ned antalet undervisningstimmar i vissa ämnen eller tillåta en längre gående uppdelning av klasserna. Det senare kostar mer pengar, det förra
framtvingar ytterligare nedskärning av kurserna- om man inte
vill lägga om det differentierade gymnasiets undervisningsmetoder, vilket kanske dock vore fördelaktigt. Minskar man de olika
ämnenas timtal, kan man emellertid vinna en hel del. Man kan
bl. a. tillmötesgå önskemålen om större allmänbildning och bredare
bas för studentexamen genom en ökning antingen av de fasta ämnenas antal, såsom studentriksdagen yrkat, eller av tillvalsmöjligheterna.
Det har från flera håll klagats över den oförmåga de nykläckta
studenterna ha i fråga om självständigt arbete. De äro från skolan
vana vid att allting stoppas i dem av skickliga och nitiska lärare.
stadgan uppmanar visserligen lärarna att söka utveckla lärjungarnas förmåga av självverksamhet och ålägger dessa till ytterligare visso s. k. enskilt arbete. Kursernas tyngd och den bristande
tiden förringa dock i många ämnen uppmaningens värde. Man
kan ej heller påstå, att självständigheten genomsyrat ens gymnasiets högsta ring.
De s. k. studentsakkunniga framlade ett förslag om att gymnasisterna skulle under sista terminen sköta sina studier i viss mån
på egen hand och eget ansvar. Lärarna skulle visserligen stå till
förfogande under lektionstimmarna men skulle ej driva någon vanlig skolundervisning, endast biträda lärjungarna, i den mån dessa
så önskade. Eleverna skulle således denna sista termin efter skrivningarnas avslutande idka fria studier och redovisa för dessa i de
tentamina, som den muntliga studentexamen skulle bestå av. Mot
dessa de studentsakkunnigas förslag invändes bl. a., att det inte
går att hux flux kasta in gymnasisterna i fria studier, i all synnerhet ej under pressen av en pågående studentexamen. Sadant
måste man fostra dem till.
Det är dock intet, som hindrar, att man gör detta. Och den första
allvarliga början härtill skulle just kunna göras i det differentierade gymnasiets första ring. Om den goda, vid upprepade tillfällen framförda tanken på en effektivare gallring av lärjungematerialet vid övergången just till det differentierade gymnasiet realiseras, så skulle man ju vinna dels ett mycket användbart avgångsbetyg för dem, som inte kunde förväntas ha någon större fram- 166
Gymnasieproblem
gång på den lärda banan, dels ett lärjungematerial, som verkligen
kunde ha förutsättningar för självständiga studier. Med detta
skulle man å det differentierade gymnasiet i åtminstone vissa ämnen kunna lägga skolarbetet så, att det bildade en lämplig övergång till studierna vid universitet och högskolor. Härigenom
skulle man också kunna inbespara så pass mycket tid för den
egentliga undervisningen, att man kunde få plats för timmarna
inom skolans schema men likväl ej behöva för den skull nämnvärt
beskära kurserna. Att de måste minskas av andra orsaker är en
annan historia.
Under förutsättning att man beskär timplanerna, så att alla rimliga kombinationer få plats på skolans normala schema, kan man
således få bort en stor del av det differentierade gymnasiets olä-
genheter. Man skulle kunna öka ämnenas antal och därigenom få
en smidig och användbar organisation. På det nuvarande gymnasiet kan man ej ordna särskild undervisning för enstaka lärjungar, och därför måste lärjungar vid de små läroverken komma
överens om något så när enhetliga val av ämnen. Vid de stora lä-
roverken föreligger en annan risk, nämligen att inte alla få plats och
att ingen undervisning kan ordnas för de överskjutande eleverna.
I förra fallet gäller risken både tillvals- och tilläggsämnen, i det
senare i regel blott tilläggsämne. I båda fallen blir emellertid lärjungarnas fria val inskränkt.
Även på ett differentierat gymnasium med reducerat timtal
måste till följd av statsmakternas vällovliga sparsamhet liknande
risker finnas. De skulle dock bli avsevärt mindre, eftersom ett så-
dant gymnasium måste bli billigare.
Många ha föreslagit, att differentieringen helt slopas och ersättes
av en ökad linjeindelning. Man har då tänkt sig, att utom de båda
nuvarande, latin- och reallinjen,skulle upprättas en nyspråklig linje.
Man skulle visserligen därigenom minska antalet valmöjligheter
men även, tänker man sig, tillförsäkra lärjungarna rätten att välja
den mest passande linjen och komma ifrån de tråkiga samläsningarna mellan olika klassavdelningar. Detta är dock ingalunda sä-
kert. I smärre städer skulle man ej ha råd att inrätta alla tre linjerna – vid vissa läroverk finns nu blott en linje – och säkerligen
skulle man av ekonomiska skäl tvingas att vid både medelstora
och större läroverk ha samläsningar.
Att tiden nu är mogen för inrättandet av en nyspråklig linje,
tror jag nog de flesta äro överens om. Såsom jag framhöll redan
167
Ivar Sefve
vid rektorsmötet 1929 liksom i motion till 1934 års riksdag är det
meningslöst att tvinga nutidens gymnasister att antingen läsa
latin eller reallinjens matematikkurs. Däremot kunna meningarna
vara delade om sättet för den nya linjens tillskapande. Skall man
helt slänga det differentierade gymnasiet och inrätta tre självständiga linjer~ Eller skall man låta det nyspråkliga gymnasiet
komma till inom differentieringens ram i överensstämmelse med
den förhoppning, som 1927 års riksdag visserligen uttalade men
aldrig förverkligade~ Det valet blir mycket lätt, om man ämnar
bibehålla gymnasieämnenas höga timtal. I så fall väljer man utan
tvekan uppdelningen efter tre fasta linjer. Annat blir däremot
förhållandet, om man beskär timtalet på ett förnuftigt sätt. Varje
lärjunge skulle då kunna läsa ett större antal ämnen. Man skulle
därigenom minska olägenheterna av differentieringen och likväl
bevara den smidighet och valfrihet, som är det differentierade
gymnasiets förtjänst. Linjeindelningen medför å andra sidan en
fasthet i konstruktionen, som har sina fördelar i fråga om undervisningens uppläggning. Vid bedömningen härav får man dock
inte bortse från att även linjeindelningen måste föra med sig risker för felval, som i regel bli svårare att reparera, och att den
fastare konstruktionen ej kan göra sig gällande vid alla läroverk.
En gammal erfaren rektor gav en gång ett råd till sin unge efterträdare att lägga ned mycket arbete på skolans schema. »Kom
ihåg», sade han, »att det är ingenting, som kan så skada arbetet
vid ett läroverk som ett dåligt schema, och det finns intet, som
så bereder arbetsglädje och arbetsro åt både lärare och lärjungar
som en väl genomtänkt arbetsordning.» Har man erfarenhet från
skolarbetet, inser man, att rådet var mycket gott. Tyvärr ha emellertid de nya stadgorna efter 1928 nästan omöjliggjort en rektors
strävan att bygga ett gott schema. Det är många omständigheter,
som bidragit härtill. I förbigående bör endast nämnas, att t. ex.
sådana bestämmelser som att ett ämne skall ha »2 timmar, varav
l timme laborationer varannan vecka under halva läsåret» eller
»3,5 timmar, varav l timme laborationer under höstterminem, se
helt oskyldiga ut men kunna ställa till mycket obehag vid sådana
läroverk, där institutionerna äro i det knappaste laget.
Bland de förhållanden, som ha förstört schemat, intar emellertid
det differentierade gymnasiet en hedersplats dels på grund av sina
naturliga svårigheter, dels på grund av att bestämmelser från
olika tider ha skurit sig med varandra. Det måste bestå av om- 168
Gymnasieproblem
växlande fasta och valfria timmar och vimlar av samläsningar,
ibland mellan t. ex. avdelningarna a och b, ibland mellan b och d
och ibland mellan b, d, e och f. För att åskådliggöra, hur det kan
ställa sig skall jag taga ett exempel. Vid ett läroverk måste lärjungar från icke mindre än 4 avdelningar läsa tillsammans i specialmatematik. De ha således gemensam lärare i specialmatematik
men ha 4 olika lärare i allmän matematik. Vid skrivningar i specialmatematik har man att välja mellan att antingen inställa motsvarande undervisning i samtliga 4 avdelningar eller låta en undervisning pågå, som specialmatematikerna ej få vara med om.
Båda möjligheterna äro beklagliga.
Svårigheterna ökades i hög grad genom de läxfria måndagarna.
Till dessa måste man först och främst söka förlägga så många
övningslektioner och laborationer som möjligt. Men institutionernas begränsning och förvandlingen av den ena terminens laborationer till den andra terminens lektioner sätta obevekligt stopp
för den möjligheten. Man måste därför taga sin tillflykt till flertimmesämnen men finner snart, att förrådet även på sådana har
sin gräns, och att somliga lärare undervisa endast i tvåtimmarsämnen. Resultatet av det hela blir därför, att man till sin fasa
finner det omöjligt att helt undvika dessa. Men, gör då detta så
myckeU Skall det vara nödvändigt med två läxor i ett två-timmarsämne~ Nej- men just på det differentierade gymnasiet med
dess många skrivningar kan det genom oberäkneliga omständigheter inträffa, att det kan dröja mer än en månad, innan klassen
får terminens första läxa.
Såsom jag redan framhållit, finns det ingen anledning i och för
. sig att önska bort de läxfria måndagarna. De äro säkerligen till
stor glädje för den studerande ungdomen. J ag har här blott sökt
visa exempel på de förtretligheter, som uppenbara sig i skolarbetet, när stadgan är mindre väl planerad än den borde vara. J ag
tar emellertid för givet, att tiden snart är mogen för en revision
av läroverken och särskilt då gymnasiet. Jag skulle därför vilja
framföra en stilla bön till dem, som makten hava, att se till att
den nya stadgan möjliggör en ändamålsenlig arbetsordning och
såvitt möjligt ej framtvingar slöseri med tid och arbetskraft. Lä-
roverkens lärjungar böra visserligen lära sig att arbeta ordentligt,
men det är myndigheternas plikt att tillse, att skolarbetet organiseras på lämpligt sätt och att ej tekniska brister onödigt förlänga
ungdomens arbetstid och förminska dess arbetshåg.
169

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism